The Claypool Lennon Delirium – South of Reality (2019)

The Claypool Lennon Delirium låter ganska precis så som man tror att det ska låta när man vet vilka som ingår i bandet. Sean Lennon låter hyfsat likt sin far röstmässigt och Les Claypool är en av världens bästa basister och ju mer man lyssnar desto mer låter det som det kluriga och tunga sjuttiotals-Yes med flirtar åt Rush-hållet runt samma tid med lite Primus-galenskaper här och där.

Ju mer jag lyssnar desto mer gillar jag plattan och är man sen på bollen, som jag tror många är, så finns det även en debutplatta och en EP att sätta vinylnålen i. Lyssna och förundras!!

Spotify

Annonser

Vltimas – Something Wicked Marches In (2019)

Vltimas är väl mer ett projekt än ett band men ingen skulle bli gladare än jag om de fortsätter att ge ut höjdarplattor som denna. De är något av en extreme metal-supergrupp, eftersom David Vincent ju kommer från Morbid Angel, Rune “Blasphemer” Eriksen manglat gitarr i Mayhem och Aura Noir och Flo Mounier bankat trummor i Cryptopsy. I det stora hela handlar Vltimas om suverän black/death metal spetsat med Voivod-dissonans och Mastodon-kluriga takter.

Det här är definitivt David Vincent i sitt esse, till skillnad från hans eskapader i countrymusikens förtappade domäner och hans sparsmakade skönsång låter lika skönt Peter Steele-aktigt som alltid. Alla involverade presterar på topp och rent tekniskt är Something Wicked Marches In helt jävla magnifik. Det är sällan man hör helikopterkaggar levererade lika precist utanför Fear Factory och man bör dessutom lyssna lite extra på cymbalerna. Produktionen är därtill suverän och hela rasket klockar in på runt lagoma 38 minuter.

Something Wicked Marches In är definitivt en av årets plattor. Fokuserat kaos har sällan låtit bättre.

Spotify

Wheel – Moving Backwards (2019)

Albumdebuterande Wheel från Finland beskrivs på de flesta sidor nätet runt som progressiv rock/metal och med tanke på hur mycket dessa genrer vuxit på senare tid så är den beskrivningen riktigt vag. Jag skulle säga att de är som ett finskt Dizzy Mizz Lizzy med inslag av Tool, Sepultura runt Roots, metalcore och ett stänk av U2.

Det är ofta dessa udda band som är svåra att lägga i ett specifikt fack som jag vurmar för mest när jag hittar dem, banden som hamnar mellan stolarna när de närmar sig det progressiva som sägs vara så svårlyssnat. Wheel är oftast hyfsat lättlyssnat likt Von Hertzen Brothers eller Dizzy Mizz Lizzy och de arrangerar låtarna på ett liknande klurigt och dynamiskt vis, vilket i slutändan gör att de per automatik hamnar i progrock-genren.

Att Wheel har agerat förband till Soen skvallrar också en hel del om hur de låter. I väntan på Tools nästa platta är det här ett riktigt fullgott substitut och det som sticker ut mest är engelskfödde James Lascelles suveräna vokala krumbukter och Santeri Saksalas flyhänta trumspel. Definitivt en av årets bättre plattor hittills.

Spotify

Earthless – Black Heaven (2018)

Earthless från San Diego må ha funnits sedan 2001, men då bandet är känt för att spela huvudsakligen instrumental, jammig och psykedelisk hårdrock så lär Black Heaven, som innehåller relativt mycket sång sticka ut rejält i deras diskografi och göra gamla fans förvirrade och måhända även en smula förbannade. Dessutom har jag totalt missat bandet, vilket får mig att tro att många fler har gjort detsamma och då blir det bloggen-material. Senaste given låter oerhört mycket 70-tal både vad gäller ljudbilden och musiken. Mike Egintons bas ligger högt i mixen och låter brötigt Geezer Butler-aktig och han är dessutom oerhört flyhänt. Isaiah Mitchells gitarrer låter fuzziga och bluesiga och han leker mycket med wah-wah och talk box och riffen han skapar är ofta helt magiska. Mario Rubalcabas trummor låter närapå replokal, på ett bra sätt då det helt verkar saknas några pålagda effekter och han bankar fanimej pukor, kaggar och virvel som vore han självaste John Bonham.

Black Heaven låter i det stora hela som flummig, jordig, drivig, brötig och bastyngd 70tals-hårdrock blandat med stoner (en genre de ogillar att jämföras med) som landar någonstans mellan Mountain, Cream, Black Sabbath och Black Label Society och Mitchells sång kan liknas vid en blandning av en nasal Glenn Hughes, tidiga Ozzy och en mindre brölig Zakk Wylde. Även här är det en del längre instrumentella partier insprängda i låtarna och det närapå nio minuter långa titelspåret (vars intro måste vara en blandning av Led Zeppelins Good Times, Bad Times och Whole Lotta Love) är helt instrumentalt, men också riktigt bra. Så pass suverän som Black Heaven är så hyser jag en stilla förhoppning om att bandet även i fortsättningen kör mindre instrumentalt, oavsett vad fansen säger om saken.

Spotify

Black Book Lodge – Steeple and Spire (2018)

Black Book Lodge är ett band från Köpenhamn som påminner en hel del om Muse, Von Hertzen Brothers och Mastodon på sitt mest episka humör toppat med kluriga Tool-aktiga strukturer och passager och där sångaren Ronny Jønsson står ut mest med sin Chris Cornell-minnande stämma, där han går från viskande skönsång till att riktigt ta i från tårna när musiken så kräver. En blandning av progressiv metall, atmosfärisk post-rock med en nypa sludge och riktigt suverän sång, med andra ord. Steeple and Spire är bandets tredje skiva sedan starten 2011 och redan innan den släpptes hade bandet flaggat för att det eventuellt kunde vara deras sista, då de inte vill riskera att upprepa sig och tyckte sig ha peakat.

Jag har sett att en och annan anmärkt på att plattan skulle vara fattig på dynamik och variation, men de måste ha något fel på öronen för jag tycker det är precis tvärtom. Låt vara att inledningen med Weightless Now Pt. I startar lite trevande och försiktigt, men sedan bjuds man på engagerande, ljuvt behaglig, lagom snårig och mustigt grandios musik om vartannat. Dessutom är den förbannat bra producerad. Låt oss hoppas att bandet hittar tillbaka till varandra när kreativiteten och inspirationen vuxit sig stark igen, för musikvärlden behöver ett band som Black Book Lodge.

Spotify

Oceans Of Slumber – The Banished Heart (2018)

The Banished Heart är den andra plattan med suveräna (och aningen Rihanna/Amy Lee-minnande) Cammie Gilbert bakom mikrofonen och den är minst lika bra som föregångaren Winter, som jag avhandlade i ett inlägg ett par år tillbaka. Mycket av det jag tyckte då gäller även denna gång, skillnaden är att den här plattan är svårmodigare, mastigare och aningen mer fokuserad med färre utsvävningar. Som helhet är den väldigt känsloladdad, där texterna avhandlar tungsinta ämnen som ilska, ångest, hopplöshet och motgångar som delvis inspirerats av trummisen Dobber Beverlys skilsmässa i kombination med födelsen av hans dotter.

En låt som måste nämnas är No Color, No Light, en doomaktig, grubblande, nedstämd och oerhört vacker duett där Cammie får sällskap av Tom S. Englund från Evergrey, ett band Oceans Of Slumber påminner en del om. Precis som på Winter är musiken galet begåvat framförd, även om svårtillgängligheten och mastigheten i låtmaterialet kräver att man plöjer The Banished Heart ett antal gånger innan polletten så sakteliga påbörjar sin bana nedåt. Jag har sett att plattan förekommer på en del årsbästa-listor, men trots det så tycker jag att de förtjänar att lyftas fram ännu en gång till gagn för de stackare som ännu inte upptäckt bandet, då detta är makalöst bra.

Spotify

Ring Van Möbius – Past the Evening Sun (2018)

Ring Van Möbius är en powertrio från Karmøy i Norge bestående av Thor Erik Helgesen (sång och klaviatur), Håvard Rasmussen (bas) och Dag Olav Husås (trummor). Bandet spelar progrock som det lät under det tidiga 70-talet i stil med Emerson, Lake & Palmer, Yes, King Crimson och Van Der Graaf Generator kryddat med Procol Harum på sitt mest episka humör. Det är kluriga riff och arrangemang som nästan slår knut på sig själva likt King Crimsons 21st Century Schizoid Man och Yes Astral Traveller och det hela låter väldigt analogt och förbannat bra.

Past the Evening Sun består av tre låtar som väl får anses som lagom svårlyssnade, men som med all välkomponerad musik blir den mer begriplig och bättre för varje lyssning. Det här kan vara första plattan jag skrivit om där det helt saknas gitarrist i sättningen, men Helgesen brötar på med skitig hammond, gamla Moog-syntar och andra klaviaturer så det var ärligt talat först när jag jag läste på om bandet som jag insåg det. Det finns endast ett litet minus och det är att de släppte in en saxofonist i studion som tutar lite väl mycket i öppningsspåret, annars är det här en oerhört bra och udda platta.

Extra kudos till bandet för att de valde den längsta låten att släppa som video och extra extra kudos för att den verkar vara filmad i en enda tagning med endast en kamera.

Spotify