Cliff Burton – september 1986 & september 2006

Det finns tillfällen då det är jobbigt att vara liten, att behöva be mor och far om lov att göra skojiga saker som man som liten skit vill hitta på. Ett sådant exempel taget ur verkligheten skulle kunna vara att man är i 10-årsåldern, att Metallicas Master of Puppets spelas för jämnan samtidigt som bandet är i Sverige på turné och att man av hela sitt hjärta vill se dem live för första gången. Dessutom är det september 1986.

Är du ett ärrat gammalt Metallica-fan förstår du det prekära i ovanstående beskrivning. Bandet spelade i Lund den 24 september, sedan Oslo dagen efter för att därefter komma tillbaka till Sverige för en konsert i Solnahallen den 26:e innan vidare avfärd för ett gig i Köpenhamn. Vi var då två småkillar från Småland som inte kom iväg till vare sig Lund eller Solna den gången. Som liten i världen är det inte det enklaste att få lov att åka på en farlig konsert i en annan stad, och framförallt inte att hitta någon vuxen som kan tänka sig att skjutsa dit och tillbaka. Men det skulle ju säkert komma fler chanser i framtiden, eller hur?

Eller inte.

Metallica tog sig aldrig till Köpenhamn den gången, en bussolycka på dåvarande E4:an utanför Dörarp mellan Värnamo och Ljungby satte ett tragiskt och abrupt stopp för det. Tidigt på förmiddagen den 27 september rapporterade lokalradion om att bandet varit med om en olycka och att en medlem omkommit, dock var det vid den tidpunkten fortfarande oklart vem vilket ledde till en del rykten och spekulationer under dagen. Till exempel gick det några timmar ett rykte om att den drabbade var Lars Ulrich, något som senare visade sig vara felaktigt. Den som dog efter att ha fått en stor turnébuss över sig och som därefter blivit en legend i hårdrocksvärlden var den 24-årige basisten Cliff Burton. En legend som somliga av oss alltså missade att få uppleva live.

Tidningen OKEJ fick sista intervjun, genomförd av journalisten Jörgen Holmstedt några timmar innan spelningen i Solnahallen. Samma tidning tog även åt sig äran av att ha tagit sista bilden på Cliff Burton, ett påstående som dock inte stämmer. Ett gäng fans som hängde med Metallica efter spelningen tog vid det tillfället bilder, det vill säga bara ett fåtal timmar innan olyckan. Nåväl, sparad i en plastficka på baksidan av min Master of Puppets-skiva ligger sista intervjun från en OKEJ-tidning från 1986.

Vill man lyssna på Metallicas sista konsert med Cliff Burton är det numera en smal sak att hitta den på Internet. Förr i tiden fick man lösa det genom att köpa en bootlegplatta eller få den inspelad på kassett. Den kanske mest kända utgåvan av spelningen på LP är förmodligen denna.

IMAG0692IMAG0693

Att döma av inspelningen från kvällen i Solnahallen låter det som att Cliff Burton var i fin form. Lyssna på bassolot till exempel.

Vid tiden för bussolyckan var Metallica fortfarande på väg uppåt i karriären. Master of Puppets innebar i och för sig ett genombrott för dem i och med att den sålde bra för ett thrash metal-band som aldrig spelades i radio. Men fortfarande var det fem år kvar till den självbetitlade och i omslagsväg Spinal Tap-inspirerade svarta plattan som gjorde att folk som förut skydde bandet nu istället hävdade att de ”alltid har gillat Metallica…”. Sedan dess har de hållit sig på toppen som en av världens största grupper oavsett kategori. Henry Rollins sade en gång talande ”If you’re Metallica you can play any country that has electricity.”

Cliff Burton fick aldrig uppleva den stora succén, men ihågkommen är han. Ett exempel på detta är Cliff in our minds, ett projekt av Metallica-fans som innebar att de själva bekostade och reste en minnessten vid olyckplatsen. Avtäckningen av denna sten ägde rum den 30 september 2006, bara några dagar efter 20-årsdagen av olyckan. Rykten, eller snarare förhoppningar, långt innan avtäckningen gjorde gällande att någon av de överlevande medlemmarna i Metallica kanske skulle dyka upp. Eller tänk, kanske Cliff Burtons far! Från Kalifornien till Dörarp…? Skulle väl inte tro det. Vi som dock var på plats var inte många, gissningsvis 70-80 personer i blandade åldrar vilket gjorde det hela nästan lite gemytligt. Cliff Burton hade nog trivts.

DSCN0529

Annonser

Bortglömt Mästerverk – Beckett – Beckett (1974)

Beckett är ännu ett sorgligt exempel på ett band som bara hann släppa en skiva innan de gick skilda vägar. De bildades i början av 70-talet i Newcastle, England och under sin korta existens hann de med att turnera med bland annat UFO, Wizzard, Slade, Free, Ten Years After, Thin Lizzy och The Faces. De gjorde även en spelning på Readingfestivalen 1974. Sin spelvana hade de, precis som The Beatles och Black Sabbath före dem, hunnit finslipa som inhyrt husband på Star-Club i Hamburg. Singeln My Lady pressades som flexi-disc och delades ut gratis på spelningarna, men det är förmodligen främst för låten A Rainbow’s Gold som de blir ihågkomna. Låten spelades nämligen in som singelbaksida till Iron Maidens 2 Minutes To Midnight. Och kopplingarna till Maiden tar inte slut där.

Beckett01

Gruppen bestod av idel doldisar som inte gjort några större avtryck inom musiken varken förr eller senare, om man bortser från sångaren Terry Wilson-Slesser som ersatte originalsångaren Rob Turner sedan han omkommit i en smitningsolycka efter ett gig. Efter att Beckett splittrats blev Terry erbjuden Ian Hunters jobb i Mott The Hoople men avböjde. Han gick i stället med i förre Free-gitarristen Paul Kossoffs band Back Street Crawler (som efter att Kossoff dött av drogrelaterade hjärtproblem 1976 kortade ner namnet till Crawler). Runt 1980 var Terry en av dem som AC/DC testade som ersättare till Bon Scott men han tackade i slutändan nej med motiveringen att han inte ville gå med i ett redan etablerat band. 1981 provsjöng han för Iron Maiden efter Paul Di’Annos sorti, men Steve Harris tyckte att han var för ojämn. Han kan även höras som bakgrundssångare på Def Leppards Pyromania och agerade under tidigt 80-tal offstage-sångare på ett par turnéer med Michael Schenker Group. Han turnerar fortfarande både som soloartist och med bandet Freeway som också hyser förre Free-trummisen Simon Kirke. Ett återuppståndet Beckett har även de turnerat på senare tid i olika sättningar.

Musiken på den självbetitlade skivan från 1974 går att beskriva som progressiv 70-talsrock med symfoniska inslag och pampig stråkorkestrering. Stycket Life’s Shadow⁄New Dawn Chorus är en episk godbit som låter tidiga Judas Priest, E.L.O. och till viss del också påminner om Alice Coopers teatraliska låt I Love The Dead. Och här kommer nästa Maiden-koppling eftersom delar av texten till Life’s Shadow nästan är identisk med Iron Maidens Hallowed Be Thy Name och partiet runt 4:40 låter snarlikt ett instrumentalparti i Maidens The Nomad. Rod Smallwood jobbade dessutom som agent för Beckett innan han tog jobbet som Iron Maidens manager.

Life’s Shadow

A Rainbow’s Gold (live från Old Grey Whistle Test 1974)

Jag lyckades även hitta en video (där man hör Iron Maidens version av A Rainbow’s Gold) som radar upp alla kopplingar mellan Beckett och Iron Maiden.

Zakk Wylde – Bringing Metal to the Children (2012)

zakk_Wylde_book_2011
In medias res, där börjar Zakk Wyldes bok. Han och medförfattaren Eric Hendrikx slösar inga sidor på att utforma Bringing Metal to the Children som rockbiografier oftast brukar vara skrivna, d.v.s. att kronologiskt måla upp en bakgrund med början i bokobjektets barndom för att därifrån trappa upp berättelsen fram till det musikaliska genombrottet och vidare till nutid. Boken ska just inte heller läsas som en biografi utan snarare som en typ av turnéguidebok. I Zakk Wyldes fall är kanske skillnaden hårfin oavsett vilket med tanke på att hans liv i stora drag ändå utspelas på vägarna. Här avlöses den ena anekdoten efter den andra, allt skrivet i en humoristisk och informell stil med både ett och två inslag av ”fucking”, ”piss” och ”shit”.

Zakk Wylde, gitarrist i Black Label Society med ett förflutet även i Ozzy Osbournes band, har en stor bekantskapskrets och låter många av dessa personer i hans närhet bidra med kortare stycken. Inte helt olikt exempelvis Mötley Crües The Dirt svarar Zakk och de olika skribenterna på varandras skildringar av diverse händelser, vilket i stora stycken gör boken dialogisk och mycket underhållande med tanke på att olika personer ser på saker på olika sätt. Bland dem som fått medverka märks bland andra hans fru Barbaranne, som Zakk i boken ofta kallar för The Warden (= fängelsedirektören), Pantera- och Damageplan-gitarristen Dimebag Darrells mångåriga flickvän Rita Haney, Skid Row-gitarristen Dave ”Snake” Sabo, MMA-fightern Forrest Griffin och bandmedlemmarna i Black Label Society.

Bland alla anekdoter som ryms i Bringing Metal to the Children är det svårt att utnämna någon som den lustigaste eller dråpligaste, men ett exempel som ligger bra till ska i alla fall nämnas. Det torde vara ganska allmänt känt att Ozzy Osbourne under större delen av karriären blivit anklagad för att vara satanist (detta trots att han under alla år som artist otaliga gånger under konserterna brukar säga ”God bless you” till publiken, något som motståndarna förstås bortser från, för då vore det ju inte lika roligt längre). En starkt bidragande orsak till denna påstådda ”satanism” är att albumet Blizzard of Ozz (1980) innehåller Mr. Crowley, en låt om den engelske ockultisten Aleister Crowley (vars text dock mestadels skrevs av basisten Bob Daisley). I boken återger Zakk en händelse då Ozzy besöker honom i studion, i ett rum där väggarna pryds av affischer med bland andra Led Zeppelin, Jimi Hendrix och just denne ”Mr. Crowley”. Ozzy tittar på dessa affischer och frågar:

Crowley ”Hey Zakk, who’s the bald-headed cunt on the fuckin’ wall?”
And I asked, ”What?”
”That bald-headed fuck. Who is it?” he asked me again.
”You don’t know who that is?” I asked him.
”Who the fuck is it?” he asked.
I said, ”Oz, you’ve been singing about him for the last twenty years, man.”
Oz gave the man in the poster a long stare and then asked, ”Who the fuck is this fuckin’ guy, Zakk?”
”Who else could it be, Oz?” I asked him.
”Who the fuck is this fuckin’ cunt on the fuckin’ wall?!”. His patience was gone.
I said, ”Oz, that’s fuckin’ Aleister Crowley, man.”
He looked at me again and then said, ”Oh, is that what he fuckin’ looks like?”
We must have been on the fucking floor crying for about twenty minutes after that one – absolute pure Ozzy pricelessness!

Här ryms även berättelser om när Dimebag Darrell skulle börja leva lite sundare, dock inte genom motion utan genom att byta ut den vanliga Coca Colan mot Diet Coke när han blandade sina oräkneliga Black Tooth Grin-drinkar (Crown Royal Whiskey + Cola). Eller om den gången det luktade avföring på scenen under en konsert och ingen visste vad det var, det vill säga inte förrän Zakk till slut upptäckte att han råkat bajsa på sin egen plånbok som nu låg i bakfickan. Eller om den gången Zakk stod i en bar och inte kunde hålla sig utan tömde urinblåsans innehåll i glas efter glas som han sedan ställde på bardisken och som Lars Ulrich, ovetandes om innehållet, därefter gav till några Metallica-fans för att skåla med.

Så där håller det på. Mestadels roligt, även om det emellanåt kan kännas lite väl mycket som att befinna sig i tonårspojkarnas omklädningsrum där tuffingarna försöker bräcka varandra i att använda så många fula ord och skämta så snuskigt som möjligt. Men för all del, läs den och småfnissa dig igenom några timmar.

Kiss – Music from ”The Elder” (1981)

Det här är definitivt en vattendelare när det kommer till skivor i allmänhet och Kiss-skivor i synnerhet. Antingen älskar man den gränslöst eller så hatar man verkligen skiten ur den. Väldigt få tycker den är ganska hyfsad. Däremot verkar de som är negativt inställda ändå tycka att The Oath är en bra låt. Skivan har fått oförtjänt mycket kritik, främst från konservativa Kissfans eftersom gruppen frångick sitt traditionella enklare sound och iklädde sig en pretto progrockskrud som inte var direkt lättsmält. Det lät helt enkelt inte som Kiss längre. Just därför väljer jag att lyfta fram denna underbara koloss.

TheElder02Final

För er som är oinvigda i den heliga gral bland bespottade alster som är Music from ”The Elder”, ser bakgrunden ut ungefär så här:
Kiss hade efter ett par år med fokus på en poppigare och mer lättillgänglig stil med sämre försäljningssiffror som följd rekryterat trummisen Eric Carr. Tanken var från början att försöka återgå till det hårdare Kiss-soundet, när Gene Simmons demonstrativt satte ner den berömda tungan och hivade fram idén om en konceptskiva (vissa vill dock hävda att det var managern Bill Aucoins idé). Varken Eric eller Ace Frehley hoppade jämfota av lycka men eftersom Eric inte hade något att säga till om ännu blev Ace nedröstad av Paul och Gene. Bob Ezrin, som bland annat proddat ett gäng skivor med Alice Cooper, Pink Floyds mästerverk The Wall och Kiss egna genombrott Destroyer utsågs till producent. Ezrin i sin tur värvade medlemmar från The American Symphony Orchestra och St. Robert’s Choir för att sätta lite passande medeltidsprägel på projektet. Ezrin har i efterhand hävdat att hans omdöme under det tidiga 80-talet var något vacklande på grund av ett eskalerande kokainmissbruk. Ace Frehley blev i slutändan omåttligt besviken på mixningen av skivan och speciellt hur hans enda bidrag Dark Light lät. Dessutom hade ett flertal av hans solon oförklarligt klippts bort och han ogillade starkt de diktatorfasoner Simmons och Paul Stanley lagt sig till med.

Lou Reed, som också var inblandad i praktfloppen Lulu tillsammans med Metallica, skrev texten till A World Without Heroes och den efterföljande musikvideon var för övrigt den första Kiss-video MTV visade. Vad gäller skivans omslag var det det första som saknade bilder på någon i gruppen, om man bortser från Paul Stanleys hand som sträcker sig efter dörrkläppen på konvolutets framsida. Förmodligen alldeles för jävla anonymt för Kissfansen. Riktigt smakfullt och snyggt enligt min mening, men förmodligen hade skivan vunnit på lite mer serietidningsestetik och mindre gravallvar. Gene och Paul hade stora förväntningar på hela konceptet och planerade för en framtida film, en storslagen turné och eventuellt ett par uppföljare. Skivan floppade dessvärre så illa att de inte skulle ha fått till en spelning i Kulltorp karateförenings omklädningsrum om de så hade velat, än mindre en längre världsturné och de gånger de sedermera framfört någon låt från skivan i livesammanhang går nästan att räkna på Tony Iommis kvarvarande fingertoppar. Vilket är väldigt, väldigt synd.

TheElder01Final

Själva storyn som ligger till grund för skivan är som följer; Ung pojkvasker rekryteras och drillas av hemlig mystisk organisation (i detta fallet Council of Elders som, om jag fattat rätt, antingen lyder under eller är detsamma som Order of the Rose) för att bekämpa en oidentifierad ondska representerad av antagonisten Mr. Blackwell. Efter några års wax on, wax off-träning förklarar mentorn Morpheus honom redo att möta Blackwell i envig. Lite som en blandning av Star Wars, Sagan Om Ringen och Karate Kid med andra ord. Jag har dock aldrig orkat lusläsa och tolka de Manowar-minnande texterna ordentligt, utan utgår från nätsökningar i det här fallet.

Så till själva musiken. Att jag skattar Music from ”The Elder” så högt som jag gör kan ha lite att göra med att det var den första Kiss-skiva jag någonsin hörde i sin helhet. Jag var runt tio år gammal och nostalgi är alltid notoriskt svårslaget. Det låter episkt, storslaget, medeltida, progrockigt och symfoniskt, med extra mycket sentimental kastratsång från Paul Stanley. Precis som ingen annan Kissplatta har gjort varken förr eller senare. Bortser man från texterna, vilket man kanske bör göra i det här fallet, så är detta ett tvättäkta mästerverk. Ett alldeles underbart felsteg i Kiss-historien. The Oath innehåller några av de första rejäla dubbelkaggemattorna inom hårdrocken, även om den något burkiga produktionen gör det lite svårt att urskilja. Men snabbt som fan går det. Skivan låter också något sakral på sina ställen och av någon anledning har jag alltid föreställt mig ett gäng dystra vindruckna munkar som mässar med i en del refränger.

Vid efterforskningarna till det här inlägget upptäckte jag till min fasa att jag genom alla år tydligen lyssnat på fel version! En version där de tilltänkta singlarna The Oath och A World Without Heroes låg som förstaspår på de gamla vinylerna och som fick till följd att kronologin i storyn haltar rejält. På de senare remaster-utgåvorna är dock ordningen återställd. Skivan finns på Spotify, med rätt låtordning.

Alldeles oavsett vad griniga konservativa Kissfans hävdar så är och förblir det här Kiss största stund på jorden. Det är inte den bästa Kissplattan, men det är den bästa skivan Kiss har gjort. Vinnare i kategorin ”bästa Kissplatta” går antingen till Hotter than Hell eller Destroyer.

Under the Rose

Only You

Odyssey

 

Captain Beyond – 1970-talets nr. 1

”Man hör CPredan på trumintrot att den här plattan kommer att vara bra.” Orden yttrades av en gammal bandkamrat när han för första gången fick höra de inledande sekunderna på Dancing Madly Backwards, öppningsspåret på Captain Beyonds självbetitlade debutalbum från 1972. Han hade rätt, och för övrigt är just trumspelet rakt igenom underbar lyssning.
Captain Beyond – s/t 1972

Kom nu inte dragandes med de där Black Sabbath eller Led Zeppelin och allt vad de hette förr i tiden. Av 1970-talets hårdare rock är det just detta alster som är the hottest shit. Så fulländat att Monster Magnets frontman Dave Wyndorf återanvände sångmelodin rakt av från Mesmerization Eclipse när han skrev Twin Earth (från Superjudge, 1993). Ingen komplimang är ju som bekant så bra som efterapning, något som Wyndorf inte hymlar med. Raging River of Fear, Frozen Over och ovan nämnda Mesmerization Eclipse är ren hårdrock med klatschiga riff. Men albumet innehåller även de drömska Myopic Void och As the Moon Speaks, låtar som skulle passat alldeles utmärkt i soundtracket till en rymdfilm.

Länge var Captain Beyonds skivor utgångna och inte tillgängliga att finna utan smärre ansträngning. Ville man få tag på LP-versionerna av de tre album de hann släppa, d.v.s. debuten, uppföljaren Sufficiently Breathless från 1973 och 1977 års Dawn Explosion, så var det på skivmässor och i second hand-butiker man fick söka lyckan. Eller så kunde man beställa via import; japanska CD-utgåvor av de två första plattorna fanns utgivna och kostade 1996 ynka 279 kr styck att få hem till Sverige (vilket står på kvittona som ligger kvar i mina CD-fodral). Numera är alla tre originalskivorna återutgivna på både CD och LP och finns dessutom på Spotify. Alltså finns det inga löjliga ursäkter att inte ge Captain Beyond en chans.

Bortglömt mästerverk – Fanny Adams – Fanny Adams (1971)

”Bortglömt mästerverk” är en term som missbrukas alltför ofta som beskrivning för åt helvete för många apdåliga musikalster. Men det här skulle jag vilja påstå, är själva definitionen av ett ”bortglömt mästerverk”. Väldigt få har hört det fast de undermedvetet har väntat på det i hela sitt liv.

FannyAdams01

Fanny Adams bildades av Vince Melouney som efter ett antal år som leadgitarrist i 60-talsupplagan av Bee Gees (?!?) fick solokontrakt. Ambitionen var att göra tyngre rock i stil med Led Zeppelin. Konstellationen, som bestod av medlemmar från Nya Zeeland och Australien, höll ihop tillräckligt länge för att spela in denna fantastiska pärla. Dödsstöten för bandet kom när en brand på Caesar’s Palace i Sydney förstörde hela deras musikutrustning. Hade det inte inträffat tror jag musikkartan hade sett något annorlunda ut idag. Skivan spelades in i England och utgavs postumt 1971.

Rent musikaliskt hamnar de någonstans mellan Clutch, Cream, Mountain och tidiga Black Sabbath med intrikata takter och episka inslag. En bastard av tidig heavy metal, progressiv rock och tung blues i princip. Sången låter som en hybrid av Zakk Wylde, Glenn Hughes och Chris Robertson från Black Stone Cherry. Produktionen är också ovanligt bra med tanke på att detta var 1971, mitt i eran då diskantfisiga produktioner stod som spön i backen. Det här låter jordigt, intimt och alldeles enastående kristallklart.

Gillar du brummig Black Sabbath-bluesig hårdrock, lyssna på Ain’t No Loving Left eller Mid Morning Madness nedan. Är du mer av en progrockare rekommenderar jag Sitting on Top of The Room.

Ain’t No Loving Left

Sitting on Top of The Room

Mid Morning Madness

Queen-låtar som man inte hört till leda

Queen01
We Will Rock You, We Are The Champions, Another One Bites The Dust och The Show Must Go On har väl de flesta hört fler gånger än de gitter tänka på, så jag tänkte köra en liten lista på lite mer udda Queen-låtar som sällan spelas i radio eller hamnar på några generiska Absolute Music-samlingar och som vissa av er, gud förbjude, kanske missat totalt.

Klicka här för att gå vidare.