”Meh”-låtar med magiskt ögonblick

Det finns de som lite putslustigt hävdar att det bara finns två sorters musik, bra och dålig. Men sen finns det musik man inte blir riktigt klok på. Slätstrukna ”meh”-låtar som begåvats med ett magiskt ögonblick karvat ur gudomlig inspiration, som gör att man vill loopa skiten om och om och om igen. Ett gyllene stycke som man bara önskar att de kunde tagit ut och gjort en helt annan låt av. Ett fragment man vill ryggklia sig blodig med, bjuda på flådig trerättersmiddag och sedan bestiga tills man får kramp i gluteus maximus. Jag har ett par exempel på detta fenomen.

Det första är Judas Priests Devils Child. Riktigt generisk, menlös 80-talshårdrock som smakar wellpapp och torkad Lypsyl. Men sen kommer det där partiet. Precis mellan 2.44 – 3.15 är det en av världens bästa låtar. Det är så groteskt bra men passar ändå så tragiskt lite in i resten av denna mediokra låt så man får lite ont i naveln.

Andra exemplet är Panteras We’ll Meet Again hämtad från tiden då ingen visste vilka de var, inte ens de själva. En knastertorr ballad-aktig truddelutt som gjord för att glömmas bort. Om det inte vore för det hysteriskt briljanta gitarrsolot 1.54 – 2.47. En av salig Dimebags största stunder här på jorden.

Fler exempel tas emot med närmast pervers förtjusning!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s