Kiss – Music from ”The Elder” (1981)

Det här är definitivt en vattendelare när det kommer till skivor i allmänhet och Kiss-skivor i synnerhet. Antingen älskar man den gränslöst eller så hatar man verkligen skiten ur den. Väldigt få tycker den är ganska hyfsad. Däremot verkar de som är negativt inställda ändå tycka att The Oath är en bra låt. Skivan har fått oförtjänt mycket kritik, främst från konservativa Kissfans eftersom gruppen frångick sitt traditionella enklare sound och iklädde sig en pretto progrockskrud som inte var direkt lättsmält. Det lät helt enkelt inte som Kiss längre. Just därför väljer jag att lyfta fram denna underbara koloss.

TheElder02Final

För er som är oinvigda i den heliga gral bland bespottade alster som är Music from ”The Elder”, ser bakgrunden ut ungefär så här:
Kiss hade efter ett par år med fokus på en poppigare och mer lättillgänglig stil med sämre försäljningssiffror som följd rekryterat trummisen Eric Carr. Tanken var från början att försöka återgå till det hårdare Kiss-soundet, när Gene Simmons demonstrativt satte ner den berömda tungan och hivade fram idén om en konceptskiva (vissa vill dock hävda att det var managern Bill Aucoins idé). Varken Eric eller Ace Frehley hoppade jämfota av lycka men eftersom Eric inte hade något att säga till om ännu blev Ace nedröstad av Paul och Gene. Bob Ezrin, som bland annat proddat ett gäng skivor med Alice Cooper, Pink Floyds mästerverk The Wall och Kiss egna genombrott Destroyer utsågs till producent. Ezrin i sin tur värvade medlemmar från The American Symphony Orchestra och St. Robert’s Choir för att sätta lite passande medeltidsprägel på projektet. Ezrin har i efterhand hävdat att hans omdöme under det tidiga 80-talet var något vacklande på grund av ett eskalerande kokainmissbruk. Ace Frehley blev i slutändan omåttligt besviken på mixningen av skivan och speciellt hur hans enda bidrag Dark Light lät. Dessutom hade ett flertal av hans solon oförklarligt klippts bort och han ogillade starkt de diktatorfasoner Simmons och Paul Stanley lagt sig till med.

Lou Reed, som också var inblandad i praktfloppen Lulu tillsammans med Metallica, skrev texten till A World Without Heroes och den efterföljande musikvideon var för övrigt den första Kiss-video MTV visade. Vad gäller skivans omslag var det det första som saknade bilder på någon i gruppen, om man bortser från Paul Stanleys hand som sträcker sig efter dörrkläppen på konvolutets framsida. Förmodligen alldeles för jävla anonymt för Kissfansen. Riktigt smakfullt och snyggt enligt min mening, men förmodligen hade skivan vunnit på lite mer serietidningsestetik och mindre gravallvar. Gene och Paul hade stora förväntningar på hela konceptet och planerade för en framtida film, en storslagen turné och eventuellt ett par uppföljare. Skivan floppade dessvärre så illa att de inte skulle ha fått till en spelning i Kulltorp karateförenings omklädningsrum om de så hade velat, än mindre en längre världsturné och de gånger de sedermera framfört någon låt från skivan i livesammanhang går nästan att räkna på Tony Iommis kvarvarande fingertoppar. Vilket är väldigt, väldigt synd.

TheElder01Final

Själva storyn som ligger till grund för skivan är som följer; Ung pojkvasker rekryteras och drillas av hemlig mystisk organisation (i detta fallet Council of Elders som, om jag fattat rätt, antingen lyder under eller är detsamma som Order of the Rose) för att bekämpa en oidentifierad ondska representerad av antagonisten Mr. Blackwell. Efter några års wax on, wax off-träning förklarar mentorn Morpheus honom redo att möta Blackwell i envig. Lite som en blandning av Star Wars, Sagan Om Ringen och Karate Kid med andra ord. Jag har dock aldrig orkat lusläsa och tolka de Manowar-minnande texterna ordentligt, utan utgår från nätsökningar i det här fallet.

Så till själva musiken. Att jag skattar Music from ”The Elder” så högt som jag gör kan ha lite att göra med att det var den första Kiss-skiva jag någonsin hörde i sin helhet. Jag var runt tio år gammal och nostalgi är alltid notoriskt svårslaget. Det låter episkt, storslaget, medeltida, progrockigt och symfoniskt, med extra mycket sentimental kastratsång från Paul Stanley. Precis som ingen annan Kissplatta har gjort varken förr eller senare. Bortser man från texterna, vilket man kanske bör göra i det här fallet, så är detta ett tvättäkta mästerverk. Ett alldeles underbart felsteg i Kiss-historien. The Oath innehåller några av de första rejäla dubbelkaggemattorna inom hårdrocken, även om den något burkiga produktionen gör det lite svårt att urskilja. Men snabbt som fan går det. Skivan låter också något sakral på sina ställen och av någon anledning har jag alltid föreställt mig ett gäng dystra vindruckna munkar som mässar med i en del refränger.

Vid efterforskningarna till det här inlägget upptäckte jag till min fasa att jag genom alla år tydligen lyssnat på fel version! En version där de tilltänkta singlarna The Oath och A World Without Heroes låg som förstaspår på de gamla vinylerna och som fick till följd att kronologin i storyn haltar rejält. På de senare remaster-utgåvorna är dock ordningen återställd. Skivan finns på Spotify, med rätt låtordning.

Alldeles oavsett vad griniga konservativa Kissfans hävdar så är och förblir det här Kiss största stund på jorden. Det är inte den bästa Kissplattan, men det är den bästa skivan Kiss har gjort. Vinnare i kategorin ”bästa Kissplatta” går antingen till Hotter than Hell eller Destroyer.

Under the Rose

Only You

Odyssey

 

Annonser

En tanke på “Kiss – Music from ”The Elder” (1981)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s