Zakk Wylde – Bringing Metal to the Children (2012)

zakk_Wylde_book_2011
In medias res, där börjar Zakk Wyldes bok. Han och medförfattaren Eric Hendrikx slösar inga sidor på att utforma Bringing Metal to the Children som rockbiografier oftast brukar vara skrivna, d.v.s. att kronologiskt måla upp en bakgrund med början i bokobjektets barndom för att därifrån trappa upp berättelsen fram till det musikaliska genombrottet och vidare till nutid. Boken ska just inte heller läsas som en biografi utan snarare som en typ av turnéguidebok. I Zakk Wyldes fall är kanske skillnaden hårfin oavsett vilket med tanke på att hans liv i stora drag ändå utspelas på vägarna. Här avlöses den ena anekdoten efter den andra, allt skrivet i en humoristisk och informell stil med både ett och två inslag av ”fucking”, ”piss” och ”shit”.

Zakk Wylde, gitarrist i Black Label Society med ett förflutet även i Ozzy Osbournes band, har en stor bekantskapskrets och låter många av dessa personer i hans närhet bidra med kortare stycken. Inte helt olikt exempelvis Mötley Crües The Dirt svarar Zakk och de olika skribenterna på varandras skildringar av diverse händelser, vilket i stora stycken gör boken dialogisk och mycket underhållande med tanke på att olika personer ser på saker på olika sätt. Bland dem som fått medverka märks bland andra hans fru Barbaranne, som Zakk i boken ofta kallar för The Warden (= fängelsedirektören), Pantera- och Damageplan-gitarristen Dimebag Darrells mångåriga flickvän Rita Haney, Skid Row-gitarristen Dave ”Snake” Sabo, MMA-fightern Forrest Griffin och bandmedlemmarna i Black Label Society.

Bland alla anekdoter som ryms i Bringing Metal to the Children är det svårt att utnämna någon som den lustigaste eller dråpligaste, men ett exempel som ligger bra till ska i alla fall nämnas. Det torde vara ganska allmänt känt att Ozzy Osbourne under större delen av karriären blivit anklagad för att vara satanist (detta trots att han under alla år som artist otaliga gånger under konserterna brukar säga ”God bless you” till publiken, något som motståndarna förstås bortser från, för då vore det ju inte lika roligt längre). En starkt bidragande orsak till denna påstådda ”satanism” är att albumet Blizzard of Ozz (1980) innehåller Mr. Crowley, en låt om den engelske ockultisten Aleister Crowley (vars text dock mestadels skrevs av basisten Bob Daisley). I boken återger Zakk en händelse då Ozzy besöker honom i studion, i ett rum där väggarna pryds av affischer med bland andra Led Zeppelin, Jimi Hendrix och just denne ”Mr. Crowley”. Ozzy tittar på dessa affischer och frågar:

Crowley ”Hey Zakk, who’s the bald-headed cunt on the fuckin’ wall?”
And I asked, ”What?”
”That bald-headed fuck. Who is it?” he asked me again.
”You don’t know who that is?” I asked him.
”Who the fuck is it?” he asked.
I said, ”Oz, you’ve been singing about him for the last twenty years, man.”
Oz gave the man in the poster a long stare and then asked, ”Who the fuck is this fuckin’ guy, Zakk?”
”Who else could it be, Oz?” I asked him.
”Who the fuck is this fuckin’ cunt on the fuckin’ wall?!”. His patience was gone.
I said, ”Oz, that’s fuckin’ Aleister Crowley, man.”
He looked at me again and then said, ”Oh, is that what he fuckin’ looks like?”
We must have been on the fucking floor crying for about twenty minutes after that one – absolute pure Ozzy pricelessness!

Här ryms även berättelser om när Dimebag Darrell skulle börja leva lite sundare, dock inte genom motion utan genom att byta ut den vanliga Coca Colan mot Diet Coke när han blandade sina oräkneliga Black Tooth Grin-drinkar (Crown Royal Whiskey + Cola). Eller om den gången det luktade avföring på scenen under en konsert och ingen visste vad det var, det vill säga inte förrän Zakk till slut upptäckte att han råkat bajsa på sin egen plånbok som nu låg i bakfickan. Eller om den gången Zakk stod i en bar och inte kunde hålla sig utan tömde urinblåsans innehåll i glas efter glas som han sedan ställde på bardisken och som Lars Ulrich, ovetandes om innehållet, därefter gav till några Metallica-fans för att skåla med.

Så där håller det på. Mestadels roligt, även om det emellanåt kan kännas lite väl mycket som att befinna sig i tonårspojkarnas omklädningsrum där tuffingarna försöker bräcka varandra i att använda så många fula ord och skämta så snuskigt som möjligt. Men för all del, läs den och småfnissa dig igenom några timmar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s