AAAH…It’s Halloween!

Såhär i Halloween-tider behöver man låtar lämpade för att skrämma iväg irriterande ungjävlar som ringer på dörren och tigger dyrt godis. Alternativt låtar lämpade för högtiden. Vilket denna lista är en kombination av. Klicka här.

Annonser

Buffalo – Australiens Black Sabbath

Under 70-talet var tillgången på hårdare bra band från Australien minst sagt skral. Rose Tattoo och AC/DC är förmodligen vad gemene hårdrockare kommer på, men sen tar det tvärstopp. Låt mig lägga till ett namn på den listan, nämligen Australiens svar på Black Sabbath. Buffalo föregick AC/DC med ett par år och originalbasisten Peter Wells var den som senare drog igång Rose Tattoo. Bandet bildades ur askan av den mer bluesrock-influerade konstellationen Head i Sydney 1971 och var det första icke-europeiska band som skrev kontrakt med det numera legendariska skivbolaget Vertigo, som även hade Uriah Heep och Black Sabbath i sitt stall. Bandnamnet tog de enligt ett rykte efter att en agent påstått att band som börjar på bokstaven B generellt var mer framgångsrika än andra band. En skapligt idiotisk teori, men bandet letade helt sonika fram en nål och en karta av Australien, stack nålen i kartan och namnet närmast nålen visade sig vara Buffalo. Lite tur kan man tycka, eftersom nålen lika gärna kunnat penetrera mindre kommersiellt gångbara namn som Bing Bong, Bedunburra eller Boodiamulla.

Första albumet Dead Forever… sålde bra, trots att den kommersiella radion i hemlandet i princip svartlistat bandet. Dessutom ansågs omslaget, föreställande en blodig mustaschprydd typ som kikar fram genom ögonhålan på en dödskalle, som kontroversiellt vilket gjorde att en del skivaffärer vägrade saluföra skivan. Att det dessutom fanns en skandalös uppmaning på omslaget som löd ”Play this album LOUD” var naturligtvis fullkomligt oacceptabelt för många. Idén till albumtiteln fick de enligt ett annat rykte under en seans, när Ouijabrädet vid ett tillfälle stavade fram just ”Dead Forever”. Singellåten Suzie Sunshine förärades förresten en riktigt vedervärdig video, även med den tidens mått mätt. I början av 1973 gjorde de två succéartade gig i Sydney som förband till Black Sabbath som senare rosades i lokaltidningarna med bland annat rubriken “Sabbath Blown Offstage”, vilket fick bandet som då funderade på att lägga karriären på hyllan att tänka om och lägga i en ny växel.

Även de två efterföljande albumen hade ganska svårsmälta omslag. Volcanic Rock (1973) pryddes av en naken androgyn varelse ståendes på toppen av en till synes menstruerande vulkan, medan Only Want You For Your Body (1974) stoltserade med ett överviktigt lättklätt fruntimmer lyckligt fastspänt på en medeltida sträckbänk. Också de albumen var svårfunna i skivaffärerna, vilket resulterade i att Buffalo förblev ett undergroundband. 1975 började så det musikaliska förfallet. Medlemmar kom och gick i strid ström och efter påtryckningar från både skivbolag och management om att de borde göra mer lättillgänglig musik, blev de två sista albumen Mother’s Choice (1976) och Average Rock ‘N’ Roller (1977) bleka och tråkiga i jämförelse med sina tre föregångare och bandet valde att slänga in handduken 1977.

På senare tid har Buffalo dock erhållit viss kultstatus som pionjärer inom subgenrer som doom och stonerrock och samtliga skivor återsläpptes i pimpade remastrade versioner så sent som 2006. 2011 blev de omnämnda i Classic Rock Magazine av den legendariske rockskribenten och Kerrang!-grundaren Geoff Barton som det bästa australiska rockbandet någonsin, vilket torde fått en del AC/DC-fans att gnissla tänder. Tidigare i år satte originalmedlemmen Dave Tice ihop en ny sättning av bandet, dock under det modifierade namnet Buffalo Revisited och de har sedan kuskat runt i hemlandet och spelat på bland annat Evil Invaders-festivalen i Sydney, så än är sagan om Australiens hårdaste band inte färdigskriven.

De tre första skivorna är alltså vad man bör kolla upp. Soundet är en blandning av heavy metal, bluesrock, psychedelia och progressiv rock. Finns på Spotify, och skivorna går att inhandla på Record Heaven.

Dead Forever från Dead Forever… (1972)

Shylock från Volcanic Rock (1973)

Dune Messiah från Only Want You For Your Body (1974)

Roky Erickson – I Think of Demons (1980)

rokyevil

”The demon is up on the attic to the left…”
”Tonight is the night of the vampire…”
”I walked with a zombie…”
”The dogs choke on their barking when they see alligator persons in the bog and fog…”

Mysiga textrader, eller hur? Vad är det för en hjärna som kan komma på något sådant och sedan släppa det på skiva? Tja, den amerikanske sångaren, gitarristen och låtskrivaren Roky Erickson kan det, Roky som tidigare varit känd som medlem i det psykedeliska 1960-talsbandet 13th Floor Elevators med hitlåten You’re Gonna Miss Me på sin meritlista. Textraderna ovan är exempel från olika låtar från 1980 års I Think of Demons , hans debutskiva som soloartist som spelades in med kompbandet The Aliens. Samma platta med nästan exakt samma låtar utgavs även som The Evil One 1981 (den titel man ska söka på Spotify med). Producent var en viss Stu Cook, före detta basist i Creedence Clearwater Revival.

Av Roky Ericksons historia att döma får man anta att de skumma texterna om demoner, vampyrer och andra mindre snälla varelser som genomsyrar hela albumet är resultatet av en och annan LSD-tripp, psykisk ohälsa och olustiga behandlingar på mentalsjukhus. Ungefär vid tiden för plattan ska han bland annat själv ha hävdat att han var en utomjording. Om detta själsligt ostabila liv kan man ta del av i dokumentären You’re Gonna Miss Me (2005), där hans bror och mor genomgår en rättstvist om vem som ska vara Rokys förmyndare.

Musikaliskt kan I Think of Demons kategoriseras som hårdare rock, eller varför inte skräckrock som någon beskrev det någonstans på internet. Det är inte alltför svårt att föra tankarna till tidigare Alice Cooper, till exempel skulle Stand for the Fire Demon eller Night of the Vampire kunnat platsa ganska bra jämte låtar som de spöklika Killer och Dead Babies från plattan Killer (1972). Det är i alla fall långt ifrån 13th Floor Elevators-psykedelian, och mycket bättre dessutom. Bortsett från Rokys säregna röst sticker även Duane Aslaksens gitarrspel ut, även om hela The Aliens lir sitter som en smäck. Den enda låten som inte riktigt passar in är Don’t Shake Me Lucifer. Inte för att den skulle vara dålig på något sätt utan för att den är mer party än albumets övriga mer kusliga låtar, lite som en clown på en begravning.

Roky Erickson har influerat en lång rad musiker. Bland andra får man förmoda att Nicke Andersson är ett stort fan då både Entombed och The Hellacopters under hans tid i de båda banden spelade in covers från just I Think of Demons, Night of the Vampire respektive Cold Night for Alligators. Och söker man vidare på internet finner man bra många fler covers och hjärtliga omdömen om Roky Erickson i allmänhet och solodebuten i synnerhet.

Och Roky själv? Ja, av texterna att döma råder det inget tvivel om att han verkligen är en utomjording.

Dream Theater – Dream Theater (2013)

Jag hade egentligen inte alls tänkt att skriva om den här plattan. Har man det minsta hum om hårdare musik så vet man i vilka musikaliska sfärer Dream Theater brukar röra sig och antingen så gillar man det eller inte. Några gånger har de gjort mer ”renodlade” låtar som faller ur DT-mallen (där genrer oftast blandas hejvilt) och som drar mer åt en specifik genre, som den stenhårda The Test That Stumped Them All från Six Degrees of Inner Turbulence eller den episka balladen These Walls från Octavarium. Att försöka recensera en Dream Theater-platta på ett fullgott sätt kräver dessutom att man tillbringar en hel del tid med den och när man då väl skriver om den tre månader senare har de som är intresserade redan köpt den och de som inte bryr sig, bryr sig helt enkelt inte.

Jag har i skrivande stund plöjt skivan ett tjugotal gånger och den bara fortsätter växa. Det kan mycket väl vara den bästa de släppt sedan Octavarium (2005). Till en början ställde jag mig ganska tveksam till att de först nu valt att ge ut en självbetitlad skiva. Men ju mer man lyssnar desto fler ljudmässiga och låtmässiga glimtar från karriären skymtar förbi, tillsammans med en hel del passningar till deras influenser (Rush, Yes, Pink Floyd, etc.) och även en del nya grepp får plats. Själva essensen av vad som är Dream Theater således och då är det nog inte så dumt tänkt ändå. Jag hade dock föredragit om originaltrummisen Mike Portnoy suttit på trumpallen i stället för Mike Mangini, för även om det är svårt att höra någon större skillnad mellan de två var Portnoy ändå med och startade gruppen och att han då saknas på en självbetitlad skiva känns helt enkelt fel.

Skivan börjar med det pampiga introt False Awakening Suite som låter väldigt mycket filmmusik. En lite trist detalj är att de bemödade sig med att hyra in en stråkorkester, medan körerna är syntetiska. En riktig kör hade tveklöst lyft det hela ytterligare. Introt följs av den hårda dubbelkaggesmattraren The Enemy Inside som låter snarlikt många andra DT-låtar och är en helt okej och lagom ”enkel” öppningslåt, med en text om posttraumatisk stress.

The Looking Glass börjar med vad som låter väldigt mycket som introt till Rushs Limelight, både vad gäller gitarrljud och riff. Medvetet, kan man förmoda eftersom Dream Theater är erkända Rush-fans. Hela låten bär spår av det tidiga 80-talets Rush blandat med Images and Words-stuk och även i gitarrsolot tycker jag mig höra influenser från Rushs Alex Lifeson.

Enigma Machine följer och låter inledningsvis som en 70-talsskräckis för att sedan förvandlas till en klart godkänd DT-instrumental där alla får sin chans att briljera. Basljudet låter för övrigt som det Geddy Lee hade under 70-talet, så även här lyser Rush-influenserna igenom.

Den episkt anstrukna The Bigger Picture är det ena av skivans två svagare kort, men så långt som att kalla den dålig tänker jag inte gå. Jag har dock aldrig varit förtjust i James LaBries flåsiga och inställsamma balladröst som här får fullt spelrum.

Introt till Behind the Veil låter även det filmmusikaktigt och det hade varit trevligt om den inhyrda stråkkvartetten hade fått rum även på denna trudelutt. Även här hör man brottstycken av gamla DT-låtar utan att direkt kunna placera dem.

I Surrender to Reason hör jag återigen mycket Rush-influenser. Början låter som deras Presto för att sedan även här övergå i ett Limelight-minnande riff och basen knarrar på nytt snarlikt Geddy Lees 70-talsljud. Även här används syntetiska körer.

Along for the Ride är det andra svaga kortet på skivan. En lättviktig och glättig ballad som dock tar sig efter hand. Syntljudet som används i solot ger dessutom mersmak.

Sist men definitivt inte minst har vi så monstret till låt som fick mig att försöka mig på en recension, Illumination Theory. Väldigt få DT-låtar kommer ens i närheten av det här och det säger en del, med tanke på att de snart fyller 25 år som skivsläppande band. Det här är tjugo minuter ren Dream Theater-magi och det låter dessutom som att bandet bryter lite ny mark. En episk inledning övergår i ett stenhårt jammigt stycke som sedan leder in i själva låtens kärna. Sju minuter in förvandlas låten till ett ambient parti som andas regnskog och mystik. Det följs sedan av ett otroligt vackert och filmiskt stråkorkesterstycke som låter som om det kunde varit komponerat av självaste Howard Shore (Sagan om ringen). Ännu ett Rush-minnande parti tar vid där LaBrie pressar rösten på ett sätt man inte hört honom göra på länge. Låten knyts sedan ihop med stenhårt jammande av samma slag som tidigare. Det efterföljande och ganska intetsägande pianopartiet på sluttampen kunde dock med fördel ha skippats. Det känns inte helt genomtänkt även om det är hyfsat vackert.

Om man har minsta intresse av Dream Theater så finns det inte mycket att tveka på om skivan inte redan står prydligt bland de andra i hyllan, men även utomstående skulle låna åtminstone sistnämnda mastodontlåt ett öra. Ännu en bubblare för årsbästa-listan minsann. Finns på Spotify.

The Enemy Inside

Illumination Theory

En snubbe, en kamera, en tagning – klart!

Ofta spenderas stora resurser för att spela in videon till en enda låt. Rekvisita, skådespelare, dansare, statister. Påkostade produktioner. Vissa videor är snarast att betrakta som kortfilmer med handling och hela balunsen. Men sedan springer man emellanåt på det totalt motsatta; en person filmad med en kamera under endast en tagning – och ett lysande resultat minst lika sevärt som vilken miljonproduktion som helst.

Så var egentligen inte meningen att det skulle bli i fallet med rockduon The Black Keys från Ohio när de spelade in videon till Lonely Boy från plattan El Camino (2011). De hade faktiskt flera skådisar och statister och en liten handling till sin video, precis som de gjort med andra av sina låtar. Men efter att man upptäckt hur en av statisterna, Derrick Tuggle, dansat loss på inspelningsplatsen beslöt man att skrota den ursprungliga idén och göra ett försök att filma endast honom där han mimar och släpper loss sina Travolta-moves framför ett motell. Det ledde till stor succé på Youtube med 29 miljoner klick i skrivande stund. Och Derrick Tuggle som är en kämpande skådespelare fick minst 15 minuter i rampljuset, t.ex. medverkande han i The Ellen DeGeneres Show och dansade även där till Lonely Boy.

Om du inte redan har upptäckt de retroljudande The Black Keys är det inte en stund för tidigt. Till skillnad från många andra band har deras plattor blivit bättre och bättre sedan debuten 2002, istället för det typiska tvärtomfenomenet att det blir skit när man vill ”utvecklas”. Den ovan nämnda El Camino och Brothers från 2010 borde finnas i var mans eller kvinnas skivsamling (eller spellista, eller hur man nu väljer att konsumera sin musik).

Kolla på videon och låt hösthumöret få sig en rejäl boost!

Brain Police

Högkvalitativ ökenrock från Island. En beskrivning som låter nästan lika orimlig som ”halsbrytande grindcore från Tibet” eller ”blasfemisk black metal från Vatikanstaten”. Visste man inte bandets ursprungsland skulle man förmodligen göra det när man fick reda på att bandmedlemmarna lystrar till vikingaminnande tilltalsnamn som Gunnlaugur och Hörður. Brain Police bildades i Reykjavik (var annars) 1998 och tog sitt namn från Frank Zappa-låten Who are the Brain Police?. Debuten Glacier Sun släpptes förutom som vanlig CD samtidigt även som nedladdningsbart alternativ på Internet, ett tilltag som var ganska ovanligt år 2000. Efter att samma år ha spelat in en låt till filmen Óskabörn þjóðarinnar slutade (tack och lov) originalsångaren Vagn Leví och de kvarvarande medlemmarna uppträdde som instrumentaltrio under ett par år, innan de 2002 hittade sångaren Jens Ólafsson.

Bandet är i princip världskända på hela Island med ett flertal prestigefyllda priser och höga listplaceringar i bagaget. Utanför hemlandet är de dock fortfarande relativt okända, trots att de delat scen med storheter som Alice Cooper, Mastodon och Metallica. Sångaren Jens Ólafsson är definitivt den som sticker ut mest i bandet. Han besitter en melodisk röst med mycket bröt och bett som gjord för att skråla bluesbaserad stonerrock, och någon isländsk brytning märks inte av. Musiken låter som en blandning av Clutch, Fireball Ministry och 90-talets Corrosion Of Conformity med enstaka klaviaturmattor invävda i mixen. Sedan 2007, då de släppte en split-EP med svenska Dozer, har det varit ganska tyst om bandet även om de gjort ströspelningar lite här och var, bland annat på franska metalfestivalen Hellfest 2012. Uppskattar man välkomponerad svängig stoner i stil med sagda band rekommenderas Brain Police varmt.

Ett varningens finger bör dock höjas vad gäller debuten Glacier Sun, som inte är mycket att hurra i granen för alls. Musiken på plattan är kompetent men ofokuserad, speciellt i den avslutande titellåten som i stort sett är ett 17 minuter lååångt instrumentaljam byggt runt ett enda återkommande riff. Men största stötestenen är den nästan melodibefriade småfalska pratsången som gör att det hela låter tristare än tråkmånsarna Fu Manchu. Undvik därför i möjligaste mån, såvida inte just Fu Manchu av någon outgrundlig anledning råkar vara favoritbandet. De tre efterföljande plattorna Brain Police (2003), Electric Fungus (2004) och Beyond The Wasteland (2006) är alla ljusår bättre.

The Journey Is The Destination från Brain Police (2003)

Beefheart från Electric Fungus (2004)

The Baron från Beyond The Wasteland (2006)

Mötley Crüe – Generation Swine (1997)

Crüe-fan som jag är sedan barnsben tänkte jag ta på mig ansvaret att försvara ett av deras minst omtyckta alster, Generation Swine. Skivan var första fullängdaren med originalsättningen sedan Dr. Feelgood (1989) och inspelningarna var allt annat än en dans på rosor. Mötley Crüe (1994) och den efterföljande turnén hade floppat rejält, vilket fick till följd att många runt det frustrerade bandet fick kicken, bland annat deras mångårige manager Doug Thaler som fick se sig ersatt av Allen Kovac. Trots påtryckningar utifrån om att ta tillbaka originalsångaren Vince Neil i bandet fortsatte de till en början med John Corabi. Tanken var att göra en rakare och mer aggressiv skiva än Mötley Crüe och arbetet med Bob Rock funkade till en början bra. Men eftersom Bob enligt bandet överproducerade låtarna de hunnit spela in och dessutom ansågs alltför dyr ersattes han av den mer experimentellt lagde Scott Humphrey. Och med Nikki Sixx och Tommy Lee som medproducenter spårade inspelningarna snart ur fullständigt. Corabi och Mick Mars blev totalt överkörda när det kom till beslutsfattandet och de tre producenterna drog alla åt olika håll. Efter fortsatta påtryckningar, övertalningar och åtskilliga krystade möten bestämde bandet så till slut att ta tillbaka Vince. Corabi fick vara kvar ett tag i form av sångcoach och allt-i-allo i studion där han bland annat ersatte en del av Mick Mars gitarrpartier på Scott Humphreys begäran, men utan Micks vetskap.

MotleyGenerationSwine

Även om jag är ett gammalt fan så uppskattade jag den självbetitlade plattan med John Corabi så pass mycket att jag hoppades på en uppföljare. När originalsättningen splittrades 1992 var det som att man fick två nya men något olika Mötley. Vince Neil värvade ett band där framför allt Steve Stevens stack ut som mer flyhänt än Mick Mars. Mötley å sin sida tog in Corabi som sjöng helt annorlunda och rent tekniskt var en bättre sångare än Vince. Från Mötley-lägret gick det rykten om att Corabi skulle stanna kvar som kompgitarrist och bakgrundssångare efter Vince Neils återintåg, vilket jag tror hade varit bäst för alla parter i längden. Corabi var med och skrev många bra låtar på Mötley Crüe som förmodligen aldrig kommer spelas live igen och han skrev även en hel del till Generation Swine. Istället skickades han i princip ut i kylan. Mötley har nyligen hållit hov i Las Vegas med sina välbesökta och spektakulära ”An Evening In Hell”-konserter. Corabi turnerar nu i november som soloakt i bland annat Norge, Sverige och Danmark på småklubbar med respektingivande namn som Olsen På Bryn och Mølla Pub med plats för runt 200 pers. Det känns ovärdigt, onödigt och en smula tragiskt.

Generation Swine är Mötley-skivan med mest variation och bredd. Eller den mest ofokuserade om man vill vara negativ. Det experimenterades en hel del med studioteknik och dataprogrammering under inspelningarna vilket förmodligen lär ha gett en del renläriga Crüeheads skrämselhicka när de hörde slutresultatet. Av tretton låtar är det två jag själv gladeligen skulle radera från minnet och en av dem är så pass urusel att den närapå stjälper hela skivan. Som tur är ligger den sist i låtordningen så man slipper programmera runt den.

*ironic old fart mode on* ”Programmera runt?” frågar sig kanske vissa av er ynglingar. Mjo förstår ni barn, innan digitaliserade musikfiler uppfanns av tyskarna så avnjöt man musik via en sorts runda plattor av vinyl eller plast som kallades LP och CD-skivor. Skivorna fanns att anskaffa i speciella affärer, så kallade ”skivaffärer”. Dessa skivor betalade man vanligtvis pengar för och dessa pengar var i sin tur öronmärkta för att till viss del tillfalla artisterna i slutändan som lön för mödan. Ett numera föråldrat och närapå utdött fenomen vad det verkar. LP-skivan var man dessutom tvungen att rent fysiskt vända med egen kraft efter halva lyssningstiden, men med CD-skivans intåg kunde man lyssna på hela skivan rakt av i en så kallad ”CD-spelare” och dessutom bestämma i vilken ordning man ville höra låtarna. Därav ”Programmera runt”. *ironic old fart mode off*

Generation Swine är alltså så pass splittrad att den är svår att beskriva i allmänna ordalag utan att göra det låt för låt, så jag kör en variant av det:

Afraid och A Rat Like Me är nog de låtar som låter mest som Crüe bör låta enligt de renläriga fansen. Skitiga, osnutna och bråkiga. Den rullstolsburne farbrorn i Afraid-videon är förresten ingen mindre än Hustlers grundare Larry Flynt.

Find Myself, Anybody Out There? och titelspåret är hårdrockspunkiga, oregerliga och attitydstinna, där den sistnämnda vinner på variation. Under slutsekunderna av Find Myself hör man förresten Nikkis då sexårige son Gunner skrika mandlarna ur led. ”DESTRUCTION!!!”

Flush låter magic mushroom-flummig, ångestfylld och mer än en smula Beatles-influerad och har till det en passande deppig text.

Confessions är basbrummig, ganska naket arrangerad men är aningen för mjäkig för att det ska tända till ordentligt och gitarrerna ligger för långt bak i mixen.

Beauty är råtung och har precis lagom mycket ljudeffekter för att lyfta låten lite extra. Texten avhandlar en pinsam incident där helylleskådisen Hugh Grant i mitten av 90-talet ertappades med en prostituerad vid namn Divine. Låten är en av de tidigaste jag hörde i det då nya ljudformatet MP3 och eftersom jag någonstans innan dess hört ett felaktigt rykte om att Ozzy Osbourne skulle vara med på en låt var jag övertygad om att det var den här, för på ett par ställen låter Vince lite som Ozzy om man kisar med öronen.

Glitter är en glättig, keyboardmättad ballad med Bryan Adams som medkompositör och två Cheap Trick-medlemmar som gästartister. Även om låten som sådan inte är helt värdelös är jag övertygad om att de hade bättre låtar på lager som de med fördel kunnat ersätta den med. Lite av en stoppkloss.

Let Us Prey är enligt mig skivans styvaste låt. Stenhård, metallisk och tung som ett as. Rentav tyngst om man ser till sista minuten, där den släpar sig fram som en drucken mammut. Eftersom den skrevs med John Corabis röst i åtanke fick Vince förmodligen ta i tills han blev lila i sångbåset vilket passar låten utmärkt. Det överstyrda gitarriffet är dessutom übertjusigt i all sin enkelhet.

Rocketship är Nikkis kärlekshyllning till sin dåvarande fru, Baywatch-skådisen Donna D’Errico, där han själv stod för sången. Både låten och Nikki låter tillräckligt spejsade för att passa titeln.

Shout At The Devil från 1983 fick en ansiktslyftning på den här skivan, vilket ganska få verkade uppskatta. Återinspelningar är överlag en onödig företeelse, men den här versionen låter elakare och mer råbarkad än originalet vilket gör att den känns berättigad.

Sen har vi då kaskadspyan som nästan sänker hela skiten ner i Marianergraven. Brandon. Tommy Lees ”hyllning” till sin då nyfödde son. Sällan har ett stycke musik kittlat vomeringscentrat i hjärnan så ultraeffektivt som detta. Den framstår lite som en utstuderad Beth (Kiss) eller Changes (Black Sabbath). Den stråkfyllda musiken står man ut med någorlunda, men i kombination med den gråtmilda och kvasidjupa texten är det här så långt över vad en människa kan uthärda att det är rent löjligt. Att Tommy dessutom sjunger hellre än bra förbättrar inte saken.

Tråkigt nog finns inte låtarna de hann att spela in med Corabi utgivna som extraspår, däremot finns två bonuslåtar med Vince på remasterutgåvorna. Kiss The Sky är vad som i slutändan skulle bli Flush. Skillnaden ligger främst i att det är mycket mer gitarrer på den här versionen och att den lutar mer åt grunge än Beatles-hållet. Den andra låten, Wreck Me, är en till synes ofärdig och något utdragen låtidé som förmodligen kunde blivit hyfsad i slutändan.

Ni som ännu inte har hört skivan ser ju att den faller på sin egen orimlighet. Den är för spretig för att funka som helhet helt enkelt. Men ändå för bra för att förbise. Jag har försökt plocka russinen ur kakan, men om jag plockat ut rätt får ni avgöra. Lyssna på hela skivan och bilda er egen uppfattning, för det är den definitivt värd. Finns på Spotify.