Mötley Crüe – Generation Swine (1997)

Crüe-fan som jag är sedan barnsben tänkte jag ta på mig ansvaret att försvara ett av deras minst omtyckta alster, Generation Swine. Skivan var första fullängdaren med originalsättningen sedan Dr. Feelgood (1989) och inspelningarna var allt annat än en dans på rosor. Mötley Crüe (1994) och den efterföljande turnén hade floppat rejält, vilket fick till följd att många runt det frustrerade bandet fick kicken, bland annat deras mångårige manager Doug Thaler som fick se sig ersatt av Allen Kovac. Trots påtryckningar utifrån om att ta tillbaka originalsångaren Vince Neil i bandet fortsatte de till en början med John Corabi. Tanken var att göra en rakare och mer aggressiv skiva än Mötley Crüe och arbetet med Bob Rock funkade till en början bra. Men eftersom Bob enligt bandet överproducerade låtarna de hunnit spela in och dessutom ansågs alltför dyr ersattes han av den mer experimentellt lagde Scott Humphrey. Och med Nikki Sixx och Tommy Lee som medproducenter spårade inspelningarna snart ur fullständigt. Corabi och Mick Mars blev totalt överkörda när det kom till beslutsfattandet och de tre producenterna drog alla åt olika håll. Efter fortsatta påtryckningar, övertalningar och åtskilliga krystade möten bestämde bandet så till slut att ta tillbaka Vince. Corabi fick vara kvar ett tag i form av sångcoach och allt-i-allo i studion där han bland annat ersatte en del av Mick Mars gitarrpartier på Scott Humphreys begäran, men utan Micks vetskap.

MotleyGenerationSwine

Även om jag är ett gammalt fan så uppskattade jag den självbetitlade plattan med John Corabi så pass mycket att jag hoppades på en uppföljare. När originalsättningen splittrades 1992 var det som att man fick två nya men något olika Mötley. Vince Neil värvade ett band där framför allt Steve Stevens stack ut som mer flyhänt än Mick Mars. Mötley å sin sida tog in Corabi som sjöng helt annorlunda och rent tekniskt var en bättre sångare än Vince. Från Mötley-lägret gick det rykten om att Corabi skulle stanna kvar som kompgitarrist och bakgrundssångare efter Vince Neils återintåg, vilket jag tror hade varit bäst för alla parter i längden. Corabi var med och skrev många bra låtar på Mötley Crüe som förmodligen aldrig kommer spelas live igen och han skrev även en hel del till Generation Swine. Istället skickades han i princip ut i kylan. Mötley har nyligen hållit hov i Las Vegas med sina välbesökta och spektakulära ”An Evening In Hell”-konserter. Corabi turnerar nu i november som soloakt i bland annat Norge, Sverige och Danmark på småklubbar med respektingivande namn som Olsen På Bryn och Mølla Pub med plats för runt 200 pers. Det känns ovärdigt, onödigt och en smula tragiskt.

Generation Swine är Mötley-skivan med mest variation och bredd. Eller den mest ofokuserade om man vill vara negativ. Det experimenterades en hel del med studioteknik och dataprogrammering under inspelningarna vilket förmodligen lär ha gett en del renläriga Crüeheads skrämselhicka när de hörde slutresultatet. Av tretton låtar är det två jag själv gladeligen skulle radera från minnet och en av dem är så pass urusel att den närapå stjälper hela skivan. Som tur är ligger den sist i låtordningen så man slipper programmera runt den.

*ironic old fart mode on* ”Programmera runt?” frågar sig kanske vissa av er ynglingar. Mjo förstår ni barn, innan digitaliserade musikfiler uppfanns av tyskarna så avnjöt man musik via en sorts runda plattor av vinyl eller plast som kallades LP och CD-skivor. Skivorna fanns att anskaffa i speciella affärer, så kallade ”skivaffärer”. Dessa skivor betalade man vanligtvis pengar för och dessa pengar var i sin tur öronmärkta för att till viss del tillfalla artisterna i slutändan som lön för mödan. Ett numera föråldrat och närapå utdött fenomen vad det verkar. LP-skivan var man dessutom tvungen att rent fysiskt vända med egen kraft efter halva lyssningstiden, men med CD-skivans intåg kunde man lyssna på hela skivan rakt av i en så kallad ”CD-spelare” och dessutom bestämma i vilken ordning man ville höra låtarna. Därav ”Programmera runt”. *ironic old fart mode off*

Generation Swine är alltså så pass splittrad att den är svår att beskriva i allmänna ordalag utan att göra det låt för låt, så jag kör en variant av det:

Afraid och A Rat Like Me är nog de låtar som låter mest som Crüe bör låta enligt de renläriga fansen. Skitiga, osnutna och bråkiga. Den rullstolsburne farbrorn i Afraid-videon är förresten ingen mindre än Hustlers grundare Larry Flynt.

Find Myself, Anybody Out There? och titelspåret är hårdrockspunkiga, oregerliga och attitydstinna, där den sistnämnda vinner på variation. Under slutsekunderna av Find Myself hör man förresten Nikkis då sexårige son Gunner skrika mandlarna ur led. ”DESTRUCTION!!!”

Flush låter magic mushroom-flummig, ångestfylld och mer än en smula Beatles-influerad och har till det en passande deppig text.

Confessions är basbrummig, ganska naket arrangerad men är aningen för mjäkig för att det ska tända till ordentligt och gitarrerna ligger för långt bak i mixen.

Beauty är råtung och har precis lagom mycket ljudeffekter för att lyfta låten lite extra. Texten avhandlar en pinsam incident där helylleskådisen Hugh Grant i mitten av 90-talet ertappades med en prostituerad vid namn Divine. Låten är en av de tidigaste jag hörde i det då nya ljudformatet MP3 och eftersom jag någonstans innan dess hört ett felaktigt rykte om att Ozzy Osbourne skulle vara med på en låt var jag övertygad om att det var den här, för på ett par ställen låter Vince lite som Ozzy om man kisar med öronen.

Glitter är en glättig, keyboardmättad ballad med Bryan Adams som medkompositör och två Cheap Trick-medlemmar som gästartister. Även om låten som sådan inte är helt värdelös är jag övertygad om att de hade bättre låtar på lager som de med fördel kunnat ersätta den med. Lite av en stoppkloss.

Let Us Prey är enligt mig skivans styvaste låt. Stenhård, metallisk och tung som ett as. Rentav tyngst om man ser till sista minuten, där den släpar sig fram som en drucken mammut. Eftersom den skrevs med John Corabis röst i åtanke fick Vince förmodligen ta i tills han blev lila i sångbåset vilket passar låten utmärkt. Det överstyrda gitarriffet är dessutom übertjusigt i all sin enkelhet.

Rocketship är Nikkis kärlekshyllning till sin dåvarande fru, Baywatch-skådisen Donna D’Errico, där han själv stod för sången. Både låten och Nikki låter tillräckligt spejsade för att passa titeln.

Shout At The Devil från 1983 fick en ansiktslyftning på den här skivan, vilket ganska få verkade uppskatta. Återinspelningar är överlag en onödig företeelse, men den här versionen låter elakare och mer råbarkad än originalet vilket gör att den känns berättigad.

Sen har vi då kaskadspyan som nästan sänker hela skiten ner i Marianergraven. Brandon. Tommy Lees ”hyllning” till sin då nyfödde son. Sällan har ett stycke musik kittlat vomeringscentrat i hjärnan så ultraeffektivt som detta. Den framstår lite som en utstuderad Beth (Kiss) eller Changes (Black Sabbath). Den stråkfyllda musiken står man ut med någorlunda, men i kombination med den gråtmilda och kvasidjupa texten är det här så långt över vad en människa kan uthärda att det är rent löjligt. Att Tommy dessutom sjunger hellre än bra förbättrar inte saken.

Tråkigt nog finns inte låtarna de hann att spela in med Corabi utgivna som extraspår, däremot finns två bonuslåtar med Vince på remasterutgåvorna. Kiss The Sky är vad som i slutändan skulle bli Flush. Skillnaden ligger främst i att det är mycket mer gitarrer på den här versionen och att den lutar mer åt grunge än Beatles-hållet. Den andra låten, Wreck Me, är en till synes ofärdig och något utdragen låtidé som förmodligen kunde blivit hyfsad i slutändan.

Ni som ännu inte har hört skivan ser ju att den faller på sin egen orimlighet. Den är för spretig för att funka som helhet helt enkelt. Men ändå för bra för att förbise. Jag har försökt plocka russinen ur kakan, men om jag plockat ut rätt får ni avgöra. Lyssna på hela skivan och bilda er egen uppfattning, för det är den definitivt värd. Finns på Spotify.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s