Brain Police

Högkvalitativ ökenrock från Island. En beskrivning som låter nästan lika orimlig som ”halsbrytande grindcore från Tibet” eller ”blasfemisk black metal från Vatikanstaten”. Visste man inte bandets ursprungsland skulle man förmodligen göra det när man fick reda på att bandmedlemmarna lystrar till vikingaminnande tilltalsnamn som Gunnlaugur och Hörður. Brain Police bildades i Reykjavik (var annars) 1998 och tog sitt namn från Frank Zappa-låten Who are the Brain Police?. Debuten Glacier Sun släpptes förutom som vanlig CD samtidigt även som nedladdningsbart alternativ på Internet, ett tilltag som var ganska ovanligt år 2000. Efter att samma år ha spelat in en låt till filmen Óskabörn þjóðarinnar slutade (tack och lov) originalsångaren Vagn Leví och de kvarvarande medlemmarna uppträdde som instrumentaltrio under ett par år, innan de 2002 hittade sångaren Jens Ólafsson.

Bandet är i princip världskända på hela Island med ett flertal prestigefyllda priser och höga listplaceringar i bagaget. Utanför hemlandet är de dock fortfarande relativt okända, trots att de delat scen med storheter som Alice Cooper, Mastodon och Metallica. Sångaren Jens Ólafsson är definitivt den som sticker ut mest i bandet. Han besitter en melodisk röst med mycket bröt och bett som gjord för att skråla bluesbaserad stonerrock, och någon isländsk brytning märks inte av. Musiken låter som en blandning av Clutch, Fireball Ministry och 90-talets Corrosion Of Conformity med enstaka klaviaturmattor invävda i mixen. Sedan 2007, då de släppte en split-EP med svenska Dozer, har det varit ganska tyst om bandet även om de gjort ströspelningar lite här och var, bland annat på franska metalfestivalen Hellfest 2012. Uppskattar man välkomponerad svängig stoner i stil med sagda band rekommenderas Brain Police varmt.

Ett varningens finger bör dock höjas vad gäller debuten Glacier Sun, som inte är mycket att hurra i granen för alls. Musiken på plattan är kompetent men ofokuserad, speciellt i den avslutande titellåten som i stort sett är ett 17 minuter lååångt instrumentaljam byggt runt ett enda återkommande riff. Men största stötestenen är den nästan melodibefriade småfalska pratsången som gör att det hela låter tristare än tråkmånsarna Fu Manchu. Undvik därför i möjligaste mån, såvida inte just Fu Manchu av någon outgrundlig anledning råkar vara favoritbandet. De tre efterföljande plattorna Brain Police (2003), Electric Fungus (2004) och Beyond The Wasteland (2006) är alla ljusår bättre.

The Journey Is The Destination från Brain Police (2003)

Beefheart från Electric Fungus (2004)

The Baron från Beyond The Wasteland (2006)

Annonser

En tanke på “Brain Police

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s