Dream Theater – Dream Theater (2013)

Jag hade egentligen inte alls tänkt att skriva om den här plattan. Har man det minsta hum om hårdare musik så vet man i vilka musikaliska sfärer Dream Theater brukar röra sig och antingen så gillar man det eller inte. Några gånger har de gjort mer ”renodlade” låtar som faller ur DT-mallen (där genrer oftast blandas hejvilt) och som drar mer åt en specifik genre, som den stenhårda The Test That Stumped Them All från Six Degrees of Inner Turbulence eller den episka balladen These Walls från Octavarium. Att försöka recensera en Dream Theater-platta på ett fullgott sätt kräver dessutom att man tillbringar en hel del tid med den och när man då väl skriver om den tre månader senare har de som är intresserade redan köpt den och de som inte bryr sig, bryr sig helt enkelt inte.

Jag har i skrivande stund plöjt skivan ett tjugotal gånger och den bara fortsätter växa. Det kan mycket väl vara den bästa de släppt sedan Octavarium (2005). Till en början ställde jag mig ganska tveksam till att de först nu valt att ge ut en självbetitlad skiva. Men ju mer man lyssnar desto fler ljudmässiga och låtmässiga glimtar från karriären skymtar förbi, tillsammans med en hel del passningar till deras influenser (Rush, Yes, Pink Floyd, etc.) och även en del nya grepp får plats. Själva essensen av vad som är Dream Theater således och då är det nog inte så dumt tänkt ändå. Jag hade dock föredragit om originaltrummisen Mike Portnoy suttit på trumpallen i stället för Mike Mangini, för även om det är svårt att höra någon större skillnad mellan de två var Portnoy ändå med och startade gruppen och att han då saknas på en självbetitlad skiva känns helt enkelt fel.

Skivan börjar med det pampiga introt False Awakening Suite som låter väldigt mycket filmmusik. En lite trist detalj är att de bemödade sig med att hyra in en stråkorkester, medan körerna är syntetiska. En riktig kör hade tveklöst lyft det hela ytterligare. Introt följs av den hårda dubbelkaggesmattraren The Enemy Inside som låter snarlikt många andra DT-låtar och är en helt okej och lagom ”enkel” öppningslåt, med en text om posttraumatisk stress.

The Looking Glass börjar med vad som låter väldigt mycket som introt till Rushs Limelight, både vad gäller gitarrljud och riff. Medvetet, kan man förmoda eftersom Dream Theater är erkända Rush-fans. Hela låten bär spår av det tidiga 80-talets Rush blandat med Images and Words-stuk och även i gitarrsolot tycker jag mig höra influenser från Rushs Alex Lifeson.

Enigma Machine följer och låter inledningsvis som en 70-talsskräckis för att sedan förvandlas till en klart godkänd DT-instrumental där alla får sin chans att briljera. Basljudet låter för övrigt som det Geddy Lee hade under 70-talet, så även här lyser Rush-influenserna igenom.

Den episkt anstrukna The Bigger Picture är det ena av skivans två svagare kort, men så långt som att kalla den dålig tänker jag inte gå. Jag har dock aldrig varit förtjust i James LaBries flåsiga och inställsamma balladröst som här får fullt spelrum.

Introt till Behind the Veil låter även det filmmusikaktigt och det hade varit trevligt om den inhyrda stråkkvartetten hade fått rum även på denna trudelutt. Även här hör man brottstycken av gamla DT-låtar utan att direkt kunna placera dem.

I Surrender to Reason hör jag återigen mycket Rush-influenser. Början låter som deras Presto för att sedan även här övergå i ett Limelight-minnande riff och basen knarrar på nytt snarlikt Geddy Lees 70-talsljud. Även här används syntetiska körer.

Along for the Ride är det andra svaga kortet på skivan. En lättviktig och glättig ballad som dock tar sig efter hand. Syntljudet som används i solot ger dessutom mersmak.

Sist men definitivt inte minst har vi så monstret till låt som fick mig att försöka mig på en recension, Illumination Theory. Väldigt få DT-låtar kommer ens i närheten av det här och det säger en del, med tanke på att de snart fyller 25 år som skivsläppande band. Det här är tjugo minuter ren Dream Theater-magi och det låter dessutom som att bandet bryter lite ny mark. En episk inledning övergår i ett stenhårt jammigt stycke som sedan leder in i själva låtens kärna. Sju minuter in förvandlas låten till ett ambient parti som andas regnskog och mystik. Det följs sedan av ett otroligt vackert och filmiskt stråkorkesterstycke som låter som om det kunde varit komponerat av självaste Howard Shore (Sagan om ringen). Ännu ett Rush-minnande parti tar vid där LaBrie pressar rösten på ett sätt man inte hört honom göra på länge. Låten knyts sedan ihop med stenhårt jammande av samma slag som tidigare. Det efterföljande och ganska intetsägande pianopartiet på sluttampen kunde dock med fördel ha skippats. Det känns inte helt genomtänkt även om det är hyfsat vackert.

Om man har minsta intresse av Dream Theater så finns det inte mycket att tveka på om skivan inte redan står prydligt bland de andra i hyllan, men även utomstående skulle låna åtminstone sistnämnda mastodontlåt ett öra. Ännu en bubblare för årsbästa-listan minsann. Finns på Spotify.

The Enemy Inside

Illumination Theory

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s