Marillion – Misplaced Childhood (1985)

” The mist crawls from the canal
Like some primordial phantom of romance
To curl, under a cascade of neon pollen
While I sit tied to the phone like an expectant father
Your carnation will rot in a vase”

Tungt, illavarslande och vackert. Ofta när textförfattare dryftas i media så är det gamla stutar som Bob Dylan, Bruce Springsteen, Leonard Cohen, Tom Waits eller Ulf Lundell som kommer på tal, med texter som inte alltför sällan avhandlar halvtråkig vardagsrealism, något man får mer än nog av i det verkliga livet om ni frågar mig. Mera sällan omtalas genuina poeter som vågar ta ut de språkliga och innehållsmässiga svängarna en smula, såsom Neil Peart (Rush), Bernie Taupin (Elton John), Frank Zappa, Phil Lynott (Thin Lizzy), eller som i det här fallet Fish (dopnamn Derek Dick. Inget vidare artistnamn, således Fish). Jag kommer ihåg när jag köpte mina Marillion-skivor på vinyl och sedan satt fullkomligt uppslukad av texterna medan jag lyssnade på den suggestiva musiken toppad med Fishs Braveheart-dialektala skrålande. De vackra och detaljerade omslagen analyserades även de ingående. Det handlade om helheten.

Misplaced Childhood är ett konceptalbum som släpptes 1985, ett år då glättig, sparsmakad och lättsmält musik var det som gällde. Bryan Adams, Thompson Twins och Lionel Richie regerade på topplistorna och det bittra kriget mellan hårdrockare och synthare rasade vilt på insändarsidorna i tidningar som Okej, Rocket och Poppis. Ett ångestfyllt konceptalbum med synthbemängd progressiv rock inspirerad av Pink Floyd och gamla Genesis i två sammanhängande sjok på vardera sida vinylen var en rejäl chansning. En chansning som i slutändan gick hem skulle det visa sig, tvärtemot vad skivbolaget befarat. Skivan intog bland annat förstaplatsen på engelska albumlistan, medan singlarna Kayleigh och Lavender klättrade högt på singellistorna världen över.

Låtskrivarprocessen var till en början minst sagt seg. Efter en omfattande världsturné för det föregående albumet Fugazi (1984) som fullständigt tömt bandet på energi, gjorde sig Fish äntligen hemmastadd i sitt nyinköpta hus i Aylesbury. Ensam, efter att hans senaste förhållande havererat, gick han till den närliggande puben White Swan kväll efter kväll och livet bestod inte av så mycket annat än rusdrycker, illegala substanser och lite skrivande när inspirationen väl kom krypande. Något som hände alltför sällan. En dag hände dock något som fick det kreativita hjulet att göra en burnout och som dessutom sådde fröet till vad som i slutändan skulle bli Misplaced Childhood. Fish beskrev själv händelsen i remaster-utgåvan sålunda:

”An envelope arrived one of these days. Inside there was a short letter from an old girlfriend with the recommendation to digest the accompanying contents – a tab of very strong acid. Very Alice indeed! Not having indulged for a while I swallowed a cautious half, and after a few hours and with a pleasant euphoria, I took the other – setting off on my bike to Steve Rothery’s house. Very bad mistake. The truth was that my perception of time wasn’t that great and shortly after arrival at Steve’s the Real Thing kicked in. Steve had to drive me home and after locking all the doors I set off into a long white-knuckle roller-coaster of a night. I’d been in the wrong frame of mind for this journey. I immersed myself in a warm bath for a while, returning to the womb and trying to reassemble myself. I spent the rest of the night crouched on the floor listening to music, watching walls breathe and staring at a large repro print called Padres Bay by Jerry Schurr, an NYC artist. I’d started to doodle and scribble in my lyric book on the off chance of catching something from the trip. It was sometime during the night that I was visited. Incubus was on the deck; I was in Padres Bay when suddenly I felt a child standing behind me on the stairs. I knew he was dressed as a soldier and vanished as soon as he entered the corner of my eye. Perhaps it was my muse; perhaps it was the drug. It was enough to propel me into reaming off a large scrawl of prose. Contained within were the diamonds and structure on which would hang the entire concept of Misplaced Childhood. I phoned Steve in the morning and read it down the phone. I was really excited although Steve, knowing me well, was cautious and hesitant to fully commit. After all, I had been totally out of my head for the last 10 hours!”

Tack och bock Albert Hofmann. Drugs ain’t always bad, mkay? Större delen av texterna är alltså produkten av en tio timmar lång och riktigt obehaglig syratripp och innehåller ett flertal självbiografiska element. Kayleigh avhandlar exempelvis kvinnorna i hans liv, medan Lothian i Heart of Lothian är regionen i Skottland där Fish växte upp. Handlingen som sådan är tillräckligt svävande för att man ska kunna göra sina egna tolkningar, men samtidigt tillräckligt sammanhängande för att ge den en röd tråd man kan följa och reflektera över.

Skivan spelades in under tre månader i Hansa Studios i Berlin med utsikt över Berlinmuren som låg ett hundratal meter bort. Det var samma gråa och ödesmättade utsikt som inspirerade David Bowie och Brian Eno att skriva Berlin-trilogin (Low, ”Heroes” och Lodger) några år tidigare. Kreativiteten flödade i den karga miljön och vissa partier kändes enligt bandet som om de i princip skrev sig själva. Musiken spelades till stora delar in live i studion, något producenten Chris Kimsey insisterat på. Trots det låter produktionen ganska steril och aningen tillrättalagd. Men detta var trots allt 1985, året då till och med bluesrockarna ZZ Top kändes plastiga. Mycket fuffens lär förresten ha förekommit under inspelningarna som involverade bland annat sprit, droger och fnask. Händelser som Fish lovat berätta om när han väl skriver sina memoarer, vilket jag hoppas inte dröjer alltför länge.

Ett annat textcitat som får håren att resa sig på diverse ställen är detta:

“I saw a war widow in a launderette
Washing the memories from her husband’s clothes
She had medals pinned to a threadbare greatcoat
A lump in her throat with cemetery eyes”

Tungt. Illavarslande. Vackert. Skivan är idag en ansedd klassiker och fanns exempelvis med på Classic Rocks lista över de trettio bästa konceptskivorna. Själv värderar jag Misplaced Childhood precis lika högt som Pink Floyds Dark Side of the Moon eller Queensrÿches Operation: Mindcrime och om ni av någon outgrundlig anledning råkat missa detta veritabla mästerverk är det hög tid att göra bot nu. Spotify

Blind Curve

Lavender

Kayleigh

Annonser

Att öda tid på Kiss-böcker

Kiss-böckerÄh, vem fan behöver fler böcker i ämnet Kiss egentligen? Som gammalt fan har man nu läst i alla fall över 15 stycken under årens lopp, både sådana som blivit utgivna med bandets välsignelse och av fans, journalister eller annat folk som en gång varit del av deras organisation. Här finns bland annat Gene Simmons självbiografi Kiss and Make-up och uppföljaren Sex Money Kiss. Intressanta verk men där farbror Gene kanske skarvar en smula med sanningen (eller tja, det är ju hans sanning) samtidigt som han förstås sedvanligt dunkar sig själv i ryggen över vilken slipad affärsman och ladies man han är. Om till exempel ingen annan hävdar att det av bandets soloskivor från 1978 är hans egen som sålt mest så är det ju lika bra att han själv gör det. Att det sen tvistas bland bandets förståsigpåare om det verkligen stämmer, det hör inte hit.

Sedan finns även Peter Criss självbiografi från 2012, en bok som han redan på 1980-talet menade att han arbetade på. Men det är klart att det tar väldigt lång tid att få ihop ett så veritabelt mästerverk som hans, där det framgår att katten mest är en kinkig gammal stöt som kverulerar över det mesta och där han visar upp någon slags pillesnoppfixering; han kommer in på ämnet både en och två gånger och beskriver till och med Paul Stanleys pung (öh…?!).

Ace Frehley, många Kiss-fans favoritmedlem, släppte även han sin biografi året före Peter Criss och framstår nog som den mest avslappnade av dem alla. Shit will work out så att säga. Men liksom Criss ger även han några kängor åt sina gamla polare Gene Simmons och Paul Stanley, särskilt den förstnämnde som han på bandets tidiga turnéer ofta delade rum med. Historier om Genes fula ligg och hans flatlöss som råkade spridas till övriga medlemmar finns med här, mysigt.

Kanske är den mest fängslande boken ändå den synnerligen detaljrika Kiss and Sell, skriven av Chris Lendt som bland annat skötte bandets ekonomi under alla de händelserika åren från 1976 till 1988. Kiss förste manager Bill Aucoin och bandet självt är förstås de som har bäst insyn i vad som försiggick, men därefter är nog Lendt näst på tur att vara den bäst lämpade kandidaten att ge sin syn på saken – och att göra det väl. Minimalt med bilder, maximalt med text och detaljrikedom.

Nåväl, trots att man nog har rätt hygglig koll på bandets historia vid det här laget, och trots att man egentligen är långtifrån ett lika fanatiskt fan som förr i världen, så sitter man ändå här och har läst tre nya böcker på bara några månader. Kanske har man någon gång likt Salme Oja nytta av kunskaperna om Kvitt eller dubbelt skulle göra comeback i svensk TV. Eller kanske om man går i polemik med något annat nördigt Kiss-fan som man kan kunskapsstångas med. Eller så läser man bara för fascinationen över att som vuxen nu få veta hur mycket gallimatias bandet egentligen tutade i sina fans, inklusive undertecknad, när man som ung och okritisk nörd svalde allt med hull och hår.

Carl Linnaeus Den osminkade sanningen är en väl researchad bok som i första hand borde passa den lite nyare Kiss-beundraren som inte grottat ner sig i bandets historia under en lång tid och som istället vill ha en slags Greatest Hits i Kiss-kunskap. Har man däremot varit ett fan sedan 1970- eller 80-talet och följt bandets äventyr sedan dess så kommer inte boken med så mycket nytt stoff. Linnaeus ska som sagt ändå ha cred för researcharbetet, för i framförallt ett parti i boken framkommer det hur nitisk och målmedveten han ändå varit i sökandet och framställandet av fakta. Det är när han flyger två timmar för att enbart få lyssna på en inspelning från ett tidigt gig på klubben The Daisy, en inspelning som bara några få i världen har tillgång till och som inte läckt ut vidare, för att därefter ta ett flyg tillbaka hem samma dag. [Edit: Inte långt efter att denna text skrevs läckte den 40 år gamla inspelningen från The Daisy till slut ut på nätet.]

Nothin’ to Lose fokuserar på de allra första åren i bandets historia, kämpandet alldeles fram till genombrottet med liveplattan Alive 1975. Här samlas anekdoter från alla tänkbara människor runtom bandet, från före detta vänner, flickvänner och bekanta till personer som på den tiden lirade i band som gjorde spelningar tillsammans med Kiss men som sedan förblivit okända och obskyra i rockhistorien. Gene Simmons och Paul Stanley ligger tillsammans med journalisten Ken Sharp bakom boken, men eftersom de före detta medlemmarna Ace Frehley och Peter Criss inte ville medverka till att bli intervjuade användes istället gamla uttalanden från dem för att få även deras input. Det funkar, men är väl knappast optimalt. Å andra sidan är det positivt att Simmons/Stanley för en gångs skull kastar minimalt med skit åt Frehleys/Criss håll och istället erkänner deras delaktighet i uppbyggandet av det som blev ett riktigt coolt band under 1970-talet.

Ska man som gammalt fan bara köpa en av dessa nya böcker så är dock den klara vinnaren Kiss i Sverige – Boken om Kiss alla Sverigebesök. Full av tidigare okända bilder från 1976 och framåt och späckad med nördfakta som exempelvis vad och var de åt, vilka flygplatser de landade på och vid vilka tider o.s.v. Och, hur de gick tillväga för att plocka med sig damer till hotellrummen, eller varför inte i särskilda bås vid sidan av scenen under själva konserterna (farbror Gene måste ju ha något att sysselsätta petternicklas med när någon av de andra medlemmarna kör ett solo, så klart). Det lite tråkiga är dock att reportagen blir längre och längre ju senare i karriären man kommer. Detta tack vare att det förstås är lättare att göra research om bandets förehavanden i nutid än för tre-fyra decennier sedan. Ändock, gillar du Kiss, kan läsa på svenska och bara vill ha en enda bok om bandet så är det denna du ska ge en chans.

För egen del får det nu vara slutläst om bandet som under uppväxten gjorde att man fick otaliga pikar av andra snorungar:
”Gillar du Kiss och bajs bara för att de har smink, eller?”
”Nej, din idiot, för inte hörs väl sminket när man lyssnar på plattorna hemma heller…?!”
Nåväl, bandet har fortfarande gett en mer nöje än misär i alla fall. Kanske bara en stund för mycket i hammocken med deras böcker.

Fast förresten, Paul Stanleys självbiografi kommer ju ut i april 2014…

Coven – rockens första tvättäkta satanister?

Många är de musiker som anklagats för att ha haft samröre med Satan, från Elvis Presley, Beach Boys och Rolling Stones till Beyoncé och Madonna. Få är de som faktiskt haft ett genuint intresse för satanism i en eller annan form, annat än som image. Runt 60-talets slut var det till och med trendigt att haka på Anton LaVey och hans Church of Satan. Coven torde vara ett av de första banden med texter och image som hyllade Hin Håle och som dessutom studerade och praktiserade satanism i sina privata liv. Gruppens historia omgärdas av otaliga mer eller mindre trovärdiga rykten och historier. De ska till exempel ha skrivit på skivkontraktet med sitt eget blod, ett tilltag som fler band (exempelvis Kiss) senare tagit efter.

Coven bildades under senare hälften av 60-talet och bestod av sångerskan Jinx Dawson, basisten Oz Osborne (!), gitarristen Chris Neilsen, trummisen Steve Ross och keyboardisten Rick Durrett, som senare ersattes av John Hobbs. Gruppen turnerade flitigt i början av karriären med band som The Yardbirds, Vanilla Fudge och Alice Cooper. Trots att de räknades som ett undergroundband, så lyckades de med coverlåten One Tin Soldier klättra upp på Billboard Hot 100-listan hela tre gånger med en hedrande tjugosjätteplats som högsta placering. Första (och bästa) skivan Witchcraft Destroys Minds & Reaps Souls (1969) var smäckfull med referenser och hyllningar till Satan och satanismen och avslutas som grädde på moset med en 13 minuter lång satanistisk mässa, passande nog betitlad Satanic Mass. Skivan (som även innehöll en låt betitlad Black Sabbath ett år innan gruppen med samma namn släppte sin debut) drogs kort efter släppet tillbaka av skivbolaget på grund av att tidningen Esquire i en artikel dragit paralleller mellan gruppen och Charles Manson och hans ”familj”, som 1969 var namn och begrepp de flesta var bekanta med och avskydde.

Många är även de som tillskrivits epitetet ”hårdrockstecknets upphovsman”, bland annat Ronnie James Dio, Gene Simmons och Ozzy Osbourne, men här finns det faktiskt bildbevis på att Coven redan 1969 gjorde tecknet, på baksidan och innerkonvolutet av nämnda skiva. Jinx använde dessutom tecknet flitigt under Covens konserter. Allra först kan i och för sig en tecknad version av John Lennon ha varit, på omslaget till Beatles Yellow Submarine. Vissa menar dock att tecknaren avsett teckenspråkstecknet för ”jag älskar dig”. På innerkonvolutet figurerar förresten även ett upp och nedvänt kors och Jinx utfläkt spritt språngande naken på ett altare, vilket bör ha varit hyfsat uppseendeväckande och ovanligt för tiden.

Varför jag skriver om bandet här är för att de rent musikaliskt räknas som föregångare till ett flertal genrer, bland annat heavy metal, goth och doom, och därför borde lyftas fram. En del räknar dem även som föregångare till black metal men där tar de i så de färgar byxan brun. Jag skulle själv beskriva dem som en blandning av Jefferson Airplane, Black Sabbath, psykedelia och tidig progressiv rock. Den stora stjärnan i gruppen var definitivt Jinx Dawson som sjöng lungorna av de flesta samtida vokalister, manliga som kvinnliga. Coven har definitivt förtjänat sin plats i rockhistorien.

Spotify

Wicked Woman från Witchcraft Destroys Minds & Reaps Souls (1969)

Dignitaries of Hell från Witchcraft Destroys Minds & Reaps Souls (1969)

Lost Without A Trace från Blood On The Snow (1974)

Dizzy Mizz Lizzy – Danmarks Gyllene Tider?

Trots att de kommer från vårt lilla grannland i söder har jag knappt stött på en enda svensk som vetat vilka Dizzy Mizz Lizzy är, vilket är både förvånande och tragiskt. Och på svenska Wikipedia lyser de (som så mycket annat) med sin frånvaro, så därför tänkte jag få med lite av deras historia här. Bandet är lite av Danmarks motsvarighet till Gyllene Tider. Då menar jag absolut inte musikaliskt, utan att de i likhet med Gyllene Tider lyckats med konststycket att bli profeter i sitt hemland medan resten av världen i stort sett varit totalt omedveten om dem. Förutom Japan. Japanerna har alltid varit galna i Dizzy Mizz Lizzy, men japaner är som bekant galna i det mesta som låter.

DizzyMizzLizzy

Dizzy Mizz Lizzy är ett tvättäkta exempel på det numera urvattnade begreppet powertrio. En trummis, en basist och en sjungande gitarrist. Bandet bildades 1988 och bestod av Tim Christensen (sång, gitarr, musikaliskt geni), Søren Friis (trummor) och Martin Nielsen (bas). Till en början var de influerade av pudelrock som Europe, Bon Jovi och Def Leppard, men efter grungens intåg i musikvärlden i början av 90-talet satsade de på lite tyngre musik samtidigt som de började ta intryck från äldre band som Led Zeppelin och The Jimi Hendrix Experience. Efter att ha ställt upp i danska motsvarigheten till rock-SM några gånger stod de, efter att ha slagit ut närmare 300 andra band, som segrare 1993. Priset bestod bland annat av en inspelning av en promo-EP som sedan skickades ut till branschfolk och radiostationer. Många utländska bolag försökte kontraktera det tonåriga bandet, men de valde att vänta på ett anbud från ett inhemskt bolag, vilket så här i efterhand känns som ett mindre genomtänkt drag. Det blev till slut danska EMI som gick vinnande ur striden. Ett par av låtarna från EP:n spelades flitigt i Danmarks motsvarighet till P3, vilket resulterade i att debuten förbeställdes i hela 7000 exemplar.

I början av 1994 släpptes så den självbetitlade debuten, som med sina 250.000 sålda exemplar är det bäst säljande rockalbumet och den bäst säljande debuten någonsin i hemlandet. Albumet genererade hela fem singlar och av en slump hamnade ett exemplar på EMI:s japanska huvudkontor vilket medförde att den släpptes även där. Skivbolagsbossen Nick Foss hade en överenskommelse med Tim Christensen att om skivan sålde guld (vilket den gjorde på två månader) skulle uppföljaren spelas in i Abbey Road-studion, en dröm Tim haft sedan barnsben. Friis och Nielsen delade dock inte Tims entusiasm för studion och dess historia och inspelningen av Rotator blev en indikation om att de tre inte drog jämnt musikaliskt. Tim ville utvecklas medan Friis och Nielsen tyckte att de skulle hålla samma musikaliska kurs som på debuten. Osämjan tog sig främst uttryck i låten Rise And Fall som Tim bett om att få full musikalisk kontroll över och som därför särskiljde sig en del från de andra låtarna på albumet. Rotator sålde guld i hemlandet samma dag den släpptes, men lyckades ändå inte komma upp i debutens försäljningssiffror. Efter att ha arbetat och turnerat i fem år utan något direkt uppehåll bestämde de sig 1997 för att ta ett sabbatsår för att ladda batterierna, men upptäckte när de väl befann sig i replokalen igen att de drog åt helt olika håll och i mars 1998 valde de att gå skilda vägar. En del av låtarna de arbetat med hamnade i stället på Tims solodebut Secrets on Parade (2000). Eftersom Tim var den drivande musikaliska kraften i bandet så låter också hans solomaterial ganska mycket Dizzy Mizz Lizzy, fast med mindre fokus på den hårdare rocken. Hårdast och i mitt tycke bäst är därför just Secrets on Parade.

2009 gick bandet ut med nyheten om att de skulle genomföra en mindre återföreningsturné under nästkommande år, med ett tiotal spelningar i hemlandet. Första spelningen i K.B. Hallen sålde slut på mindre än 15 sekunder och resterande spelningar på runt halvminuten, vilket fick bandet att inse att intresset var långt mycket större än förväntat och turnén förlängdes till totalt 52 spelningar med ett par avstickare till Japan. Turnén avslutades den 29 september 2010 i Tokyo och med det anses bandet nu vara ett avslutat kapitel. Den underhållande och välgjorda dokumentären Lost Inside a Dream: The Story of Dizzy Mizz Lizzy släpptes senare samma år, tillsammans med en live-DVD bestående av två ihopklippta Köpenhamn-spelningar gjorda under turnén, som visar ett piggt och hungrigt band som fortfarande gillar att röja, improvisera och experimentera.

Bandets musik är svår att genrebestämma, men jag skulle beskriva den som en blandning av progressiv rock, grunge och power pop med en nypa heavy metal som binder ihop det hela. Själva beskrev de sin musik helt enkelt som power rock. De hade vad många andra band saknar, nämligen en egen identitet och ett sound som gör att man på ett par sekunder kan identifiera dem utan att de för den skull var förutsägbara. Låtarna är ofta utsmyckade med kluriga breakdowns och finurliga bryggor som gör att man som lyssnare hajar till, och båda deras skivor känns mer eller mindre som helgjutna mästerverk med väldigt få dippar. Tim Christensen är dessutom en riktig riffguru på så sätt att han lyckas snickra ihop jammiga riff som låter busenkla och skitkluriga på samma gång och samtidigt är han en riktigt bra sologitarrist och sångare. Även Søren Friis och Martin Nielsen trakterar sina instrument med bravur. Hela katalogen finns på Spotify för er som missat denna musikaliska guldgruva, så det är bara att göra en djupdykning.

Waterline från Dizzy Mizz Lizzy (1994)

Rotator från Rotator (1996)

Thorn In My Pride från Rotator (1996)

Silverflame från Live in Concert 2010

W.A.S.P. – The Crimson Idol (1992)

W.A.S.P. - The Crimson IdolJo, det var W.A.S.P. som 1984 släppte en singel med den grabbigt sofistikerade titeln Animal (Fuck Like a Beast). Och som dessutom karvade i nakna damer och kastade blodiga köttslamsor från scenen. Och som fick moraltanten Siewert Öholm att gå i taket på bästa sändningstid. Visst kan en sådan image göra det en smula knepigt för vissa att ta bandet på allvar musikaliskt sett, även långt efter att de lagt av med köttyxorna och de värsta texterna. Synd för dem i så fall.

Fram till 1989 hade bandet släppt i tur och ordning W.A.S.P., The Last Command (en platta som innehöll synthar, en dödssynd bland jättetuffa hårdrockare på den tiden), Inside the Electric Circus och The Headless Children. Därefter var det dags för bandledaren, låtskrivaren, gitarristen, sångaren, bla bla bla Blackie Lawless att göra en soloplatta. Ingen av de tidigare W.A.S.P.-medlemmarna fick vara med utan Blackie spelade in den med de inhyrda studiomusikerna Bob Kulick (från Meat Loafs band och välkänd i KISS-kretsar), Frankie Banali (trummis i Quiet Riot) och Stet Howland (fram till dess hyfsat okänd skinnplågare). Till slut blev The Crimson Idol ändå inte utgiven som en soloplatta utan som nästa album av W.A.S.P. Detta är bara teknikaliteter, skivan är det bästa som släppts under det bandnamnet.

The Crimson Idol är en konceptplatta som hålls ihop av texterna som handlar om Jonathon, en ung kille som blir utstött av sina föräldrar, som blir upptäckt av en skrupelfri manager, lyckas ta sig till rockstjärnestatus, men som helst av allt vill bli accepterad av mor och far – och när han inte lyckas med det gör han en snara av sina gitarrsträngar och hänger sig på scen. Tragisk story – men förbenat helschysst hårdrock där alla låtar utom en, den mer gladlynta Dockter Rockter, går i moll. Förutom att låtskriveriet tagit sig en nivå högre upp än på tidigare alster gör det även stor skillnad att Bob Kulick sköter gitarrsolona, istället för ex-medlemmen Chris Holmes som väl i ärlighetens namn aldrig var någon höjdare utan mer levde på sin vildsinta karisma. Och för den som aldrig tänkt på det förut, Blackie Lawless pipa passar otroligt väl till smäktande hårdrocksballader, som t.ex. Hold on to My Heart.