W.A.S.P. – The Crimson Idol (1992)

W.A.S.P. - The Crimson IdolJo, det var W.A.S.P. som 1984 släppte en singel med den grabbigt sofistikerade titeln Animal (Fuck Like a Beast). Och som dessutom karvade i nakna damer och kastade blodiga köttslamsor från scenen. Och som fick moraltanten Siewert Öholm att gå i taket på bästa sändningstid. Visst kan en sådan image göra det en smula knepigt för vissa att ta bandet på allvar musikaliskt sett, även långt efter att de lagt av med köttyxorna och de värsta texterna. Synd för dem i så fall.

Fram till 1989 hade bandet släppt i tur och ordning W.A.S.P., The Last Command (en platta som innehöll synthar, en dödssynd bland jättetuffa hårdrockare på den tiden), Inside the Electric Circus och The Headless Children. Därefter var det dags för bandledaren, låtskrivaren, gitarristen, sångaren, bla bla bla Blackie Lawless att göra en soloplatta. Ingen av de tidigare W.A.S.P.-medlemmarna fick vara med utan Blackie spelade in den med de inhyrda studiomusikerna Bob Kulick (från Meat Loafs band och välkänd i KISS-kretsar), Frankie Banali (trummis i Quiet Riot) och Stet Howland (fram till dess hyfsat okänd skinnplågare). Till slut blev The Crimson Idol ändå inte utgiven som en soloplatta utan som nästa album av W.A.S.P. Detta är bara teknikaliteter, skivan är det bästa som släppts under det bandnamnet.

The Crimson Idol är en konceptplatta som hålls ihop av texterna som handlar om Jonathon, en ung kille som blir utstött av sina föräldrar, som blir upptäckt av en skrupelfri manager, lyckas ta sig till rockstjärnestatus, men som helst av allt vill bli accepterad av mor och far – och när han inte lyckas med det gör han en snara av sina gitarrsträngar och hänger sig på scen. Tragisk story – men förbenat helschysst hårdrock där alla låtar utom en, den mer gladlynta Dockter Rockter, går i moll. Förutom att låtskriveriet tagit sig en nivå högre upp än på tidigare alster gör det även stor skillnad att Bob Kulick sköter gitarrsolona, istället för ex-medlemmen Chris Holmes som väl i ärlighetens namn aldrig var någon höjdare utan mer levde på sin vildsinta karisma. Och för den som aldrig tänkt på det förut, Blackie Lawless pipa passar otroligt väl till smäktande hårdrocksballader, som t.ex. Hold on to My Heart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s