Att öda tid på Kiss-böcker

Kiss-böckerÄh, vem fan behöver fler böcker i ämnet Kiss egentligen? Som gammalt fan har man nu läst i alla fall över 15 stycken under årens lopp, både sådana som blivit utgivna med bandets välsignelse och av fans, journalister eller annat folk som en gång varit del av deras organisation. Här finns bland annat Gene Simmons självbiografi Kiss and Make-up och uppföljaren Sex Money Kiss. Intressanta verk men där farbror Gene kanske skarvar en smula med sanningen (eller tja, det är ju hans sanning) samtidigt som han förstås sedvanligt dunkar sig själv i ryggen över vilken slipad affärsman och ladies man han är. Om till exempel ingen annan hävdar att det av bandets soloskivor från 1978 är hans egen som sålt mest så är det ju lika bra att han själv gör det. Att det sen tvistas bland bandets förståsigpåare om det verkligen stämmer, det hör inte hit.

Sedan finns även Peter Criss självbiografi från 2012, en bok som han redan på 1980-talet menade att han arbetade på. Men det är klart att det tar väldigt lång tid att få ihop ett så veritabelt mästerverk som hans, där det framgår att katten mest är en kinkig gammal stöt som kverulerar över det mesta och där han visar upp någon slags pillesnoppfixering; han kommer in på ämnet både en och två gånger och beskriver till och med Paul Stanleys pung (öh…?!).

Ace Frehley, många Kiss-fans favoritmedlem, släppte även han sin biografi året före Peter Criss och framstår nog som den mest avslappnade av dem alla. Shit will work out så att säga. Men liksom Criss ger även han några kängor åt sina gamla polare Gene Simmons och Paul Stanley, särskilt den förstnämnde som han på bandets tidiga turnéer ofta delade rum med. Historier om Genes fula ligg och hans flatlöss som råkade spridas till övriga medlemmar finns med här, mysigt.

Kanske är den mest fängslande boken ändå den synnerligen detaljrika Kiss and Sell, skriven av Chris Lendt som bland annat skötte bandets ekonomi under alla de händelserika åren från 1976 till 1988. Kiss förste manager Bill Aucoin och bandet självt är förstås de som har bäst insyn i vad som försiggick, men därefter är nog Lendt näst på tur att vara den bäst lämpade kandidaten att ge sin syn på saken – och att göra det väl. Minimalt med bilder, maximalt med text och detaljrikedom.

Nåväl, trots att man nog har rätt hygglig koll på bandets historia vid det här laget, och trots att man egentligen är långtifrån ett lika fanatiskt fan som förr i världen, så sitter man ändå här och har läst tre nya böcker på bara några månader. Kanske har man någon gång likt Salme Oja nytta av kunskaperna om Kvitt eller dubbelt skulle göra comeback i svensk TV. Eller kanske om man går i polemik med något annat nördigt Kiss-fan som man kan kunskapsstångas med. Eller så läser man bara för fascinationen över att som vuxen nu få veta hur mycket gallimatias bandet egentligen tutade i sina fans, inklusive undertecknad, när man som ung och okritisk nörd svalde allt med hull och hår.

Carl Linnaeus Den osminkade sanningen är en väl researchad bok som i första hand borde passa den lite nyare Kiss-beundraren som inte grottat ner sig i bandets historia under en lång tid och som istället vill ha en slags Greatest Hits i Kiss-kunskap. Har man däremot varit ett fan sedan 1970- eller 80-talet och följt bandets äventyr sedan dess så kommer inte boken med så mycket nytt stoff. Linnaeus ska som sagt ändå ha cred för researcharbetet, för i framförallt ett parti i boken framkommer det hur nitisk och målmedveten han ändå varit i sökandet och framställandet av fakta. Det är när han flyger två timmar för att enbart få lyssna på en inspelning från ett tidigt gig på klubben The Daisy, en inspelning som bara några få i världen har tillgång till och som inte läckt ut vidare, för att därefter ta ett flyg tillbaka hem samma dag. [Edit: Inte långt efter att denna text skrevs läckte den 40 år gamla inspelningen från The Daisy till slut ut på nätet.]

Nothin’ to Lose fokuserar på de allra första åren i bandets historia, kämpandet alldeles fram till genombrottet med liveplattan Alive 1975. Här samlas anekdoter från alla tänkbara människor runtom bandet, från före detta vänner, flickvänner och bekanta till personer som på den tiden lirade i band som gjorde spelningar tillsammans med Kiss men som sedan förblivit okända och obskyra i rockhistorien. Gene Simmons och Paul Stanley ligger tillsammans med journalisten Ken Sharp bakom boken, men eftersom de före detta medlemmarna Ace Frehley och Peter Criss inte ville medverka till att bli intervjuade användes istället gamla uttalanden från dem för att få även deras input. Det funkar, men är väl knappast optimalt. Å andra sidan är det positivt att Simmons/Stanley för en gångs skull kastar minimalt med skit åt Frehleys/Criss håll och istället erkänner deras delaktighet i uppbyggandet av det som blev ett riktigt coolt band under 1970-talet.

Ska man som gammalt fan bara köpa en av dessa nya böcker så är dock den klara vinnaren Kiss i Sverige – Boken om Kiss alla Sverigebesök. Full av tidigare okända bilder från 1976 och framåt och späckad med nördfakta som exempelvis vad och var de åt, vilka flygplatser de landade på och vid vilka tider o.s.v. Och, hur de gick tillväga för att plocka med sig damer till hotellrummen, eller varför inte i särskilda bås vid sidan av scenen under själva konserterna (farbror Gene måste ju ha något att sysselsätta petternicklas med när någon av de andra medlemmarna kör ett solo, så klart). Det lite tråkiga är dock att reportagen blir längre och längre ju senare i karriären man kommer. Detta tack vare att det förstås är lättare att göra research om bandets förehavanden i nutid än för tre-fyra decennier sedan. Ändock, gillar du Kiss, kan läsa på svenska och bara vill ha en enda bok om bandet så är det denna du ska ge en chans.

För egen del får det nu vara slutläst om bandet som under uppväxten gjorde att man fick otaliga pikar av andra snorungar:
”Gillar du Kiss och bajs bara för att de har smink, eller?”
”Nej, din idiot, för inte hörs väl sminket när man lyssnar på plattorna hemma heller…?!”
Nåväl, bandet har fortfarande gett en mer nöje än misär i alla fall. Kanske bara en stund för mycket i hammocken med deras böcker.

Fast förresten, Paul Stanleys självbiografi kommer ju ut i april 2014…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s