Marillion – Misplaced Childhood (1985)

” The mist crawls from the canal
Like some primordial phantom of romance
To curl, under a cascade of neon pollen
While I sit tied to the phone like an expectant father
Your carnation will rot in a vase”

Tungt, illavarslande och vackert. Ofta när textförfattare dryftas i media så är det gamla stutar som Bob Dylan, Bruce Springsteen, Leonard Cohen, Tom Waits eller Ulf Lundell som kommer på tal, med texter som inte alltför sällan avhandlar halvtråkig vardagsrealism, något man får mer än nog av i det verkliga livet om ni frågar mig. Mera sällan omtalas genuina poeter som vågar ta ut de språkliga och innehållsmässiga svängarna en smula, såsom Neil Peart (Rush), Bernie Taupin (Elton John), Frank Zappa, Phil Lynott (Thin Lizzy), eller som i det här fallet Fish (dopnamn Derek Dick. Inget vidare artistnamn, således Fish). Jag kommer ihåg när jag köpte mina Marillion-skivor på vinyl och sedan satt fullkomligt uppslukad av texterna medan jag lyssnade på den suggestiva musiken toppad med Fishs Braveheart-dialektala skrålande. De vackra och detaljerade omslagen analyserades även de ingående. Det handlade om helheten.

Misplaced Childhood är ett konceptalbum som släpptes 1985, ett år då glättig, sparsmakad och lättsmält musik var det som gällde. Bryan Adams, Thompson Twins och Lionel Richie regerade på topplistorna och det bittra kriget mellan hårdrockare och synthare rasade vilt på insändarsidorna i tidningar som Okej, Rocket och Poppis. Ett ångestfyllt konceptalbum med synthbemängd progressiv rock inspirerad av Pink Floyd och gamla Genesis i två sammanhängande sjok på vardera sida vinylen var en rejäl chansning. En chansning som i slutändan gick hem skulle det visa sig, tvärtemot vad skivbolaget befarat. Skivan intog bland annat förstaplatsen på engelska albumlistan, medan singlarna Kayleigh och Lavender klättrade högt på singellistorna världen över.

Låtskrivarprocessen var till en början minst sagt seg. Efter en omfattande världsturné för det föregående albumet Fugazi (1984) som fullständigt tömt bandet på energi, gjorde sig Fish äntligen hemmastadd i sitt nyinköpta hus i Aylesbury. Ensam, efter att hans senaste förhållande havererat, gick han till den närliggande puben White Swan kväll efter kväll och livet bestod inte av så mycket annat än rusdrycker, illegala substanser och lite skrivande när inspirationen väl kom krypande. Något som hände alltför sällan. En dag hände dock något som fick det kreativita hjulet att göra en burnout och som dessutom sådde fröet till vad som i slutändan skulle bli Misplaced Childhood. Fish beskrev själv händelsen i remaster-utgåvan sålunda:

”An envelope arrived one of these days. Inside there was a short letter from an old girlfriend with the recommendation to digest the accompanying contents – a tab of very strong acid. Very Alice indeed! Not having indulged for a while I swallowed a cautious half, and after a few hours and with a pleasant euphoria, I took the other – setting off on my bike to Steve Rothery’s house. Very bad mistake. The truth was that my perception of time wasn’t that great and shortly after arrival at Steve’s the Real Thing kicked in. Steve had to drive me home and after locking all the doors I set off into a long white-knuckle roller-coaster of a night. I’d been in the wrong frame of mind for this journey. I immersed myself in a warm bath for a while, returning to the womb and trying to reassemble myself. I spent the rest of the night crouched on the floor listening to music, watching walls breathe and staring at a large repro print called Padres Bay by Jerry Schurr, an NYC artist. I’d started to doodle and scribble in my lyric book on the off chance of catching something from the trip. It was sometime during the night that I was visited. Incubus was on the deck; I was in Padres Bay when suddenly I felt a child standing behind me on the stairs. I knew he was dressed as a soldier and vanished as soon as he entered the corner of my eye. Perhaps it was my muse; perhaps it was the drug. It was enough to propel me into reaming off a large scrawl of prose. Contained within were the diamonds and structure on which would hang the entire concept of Misplaced Childhood. I phoned Steve in the morning and read it down the phone. I was really excited although Steve, knowing me well, was cautious and hesitant to fully commit. After all, I had been totally out of my head for the last 10 hours!”

Tack och bock Albert Hofmann. Drugs ain’t always bad, mkay? Större delen av texterna är alltså produkten av en tio timmar lång och riktigt obehaglig syratripp och innehåller ett flertal självbiografiska element. Kayleigh avhandlar exempelvis kvinnorna i hans liv, medan Lothian i Heart of Lothian är regionen i Skottland där Fish växte upp. Handlingen som sådan är tillräckligt svävande för att man ska kunna göra sina egna tolkningar, men samtidigt tillräckligt sammanhängande för att ge den en röd tråd man kan följa och reflektera över.

Skivan spelades in under tre månader i Hansa Studios i Berlin med utsikt över Berlinmuren som låg ett hundratal meter bort. Det var samma gråa och ödesmättade utsikt som inspirerade David Bowie och Brian Eno att skriva Berlin-trilogin (Low, ”Heroes” och Lodger) några år tidigare. Kreativiteten flödade i den karga miljön och vissa partier kändes enligt bandet som om de i princip skrev sig själva. Musiken spelades till stora delar in live i studion, något producenten Chris Kimsey insisterat på. Trots det låter produktionen ganska steril och aningen tillrättalagd. Men detta var trots allt 1985, året då till och med bluesrockarna ZZ Top kändes plastiga. Mycket fuffens lär förresten ha förekommit under inspelningarna som involverade bland annat sprit, droger och fnask. Händelser som Fish lovat berätta om när han väl skriver sina memoarer, vilket jag hoppas inte dröjer alltför länge.

Ett annat textcitat som får håren att resa sig på diverse ställen är detta:

“I saw a war widow in a launderette
Washing the memories from her husband’s clothes
She had medals pinned to a threadbare greatcoat
A lump in her throat with cemetery eyes”

Tungt. Illavarslande. Vackert. Skivan är idag en ansedd klassiker och fanns exempelvis med på Classic Rocks lista över de trettio bästa konceptskivorna. Själv värderar jag Misplaced Childhood precis lika högt som Pink Floyds Dark Side of the Moon eller Queensrÿches Operation: Mindcrime och om ni av någon outgrundlig anledning råkat missa detta veritabla mästerverk är det hög tid att göra bot nu. Spotify

Blind Curve

Lavender

Kayleigh

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s