H. P. Lovecraft

Jag tänkte fortsätta på samma tema som föregående inlägg, nämligen ett obskyrt gammalt band uppkallat efter en för länge sedan död och begraven skräckförfattare. Den här gången Cthulhu-mytologins skapare, H. P. Lovecraft. Skillnaden rent textmässigt mellan dessa och Bram Stoker som jag skrev om i förra inlägget, är att H. P. Lovecraft skrev en del texter byggda på sin namnes berättelser. Genremässigt rör det sig om ambient folkmusik blandat med psykedelisk rock. Hippiemusik för att förenkla det hela. Lite som en blandning av The Doors och The Byrds med spöklika stämmor och ett uppbåd av halvskumma instrument som cembalo, guitarrón, klarinett, blockflöjt och timpani.


Bandet existerade i sin ursprungliga form mellan 1967 och 1969 och släppte plattorna H. P. Lovecraft (1967) och H. P. Lovecraft II (1968) innan de gick skilda vägar. H. P. Lovecraft II, som till stora delar improviserades fram i studion, sägs förresten ha varit den första skiva släppt på ett större skivbolag där samtliga musiker var höga på LSD under inspelningen. 1969 satte trummisen Michael Tegza ihop en ny sättning under det förkortade namnet Lovecraft. De släppte året därpå plattan Valley of the Moon, vilken är lite mer mainstream och ”enkel” med inslag av funk och country i stil med Crosby, Stills & Nash, även den värd att kollas upp. Lovecraft hann dock att splittras redan innan skivan ens var släppt. 1975 satte så Tegza ihop en sista variant som kallade sig för Love Craft. Gruppen frontades nu av en Diana Ross-wannabe vid namn Lalomie Washburn och de släppte skivan We Love You (Whoever You Are). Såvida man inte gillar urtråkig funkrock med inslag av soul och disco bör den undvikas helt.

Debuten finns på Spotify och de två första skivorna samt samlingsskivan Dreams in the Witch House finns att beställa hos bland annat Record Heaven.

The White Ship från H. P. Lovecraft (1967)

Electrollentando från H. P. Lovecraft II (1968)

Blue Jack of Diamonds från H. P. Lovecraft II (1968)

Annonser

Bram Stoker – Heavy Rock Spectacular (1972)

När gemene man hör namnet Bram Stoker så är förmodligen Hammonddränkt, klassiskt inspirerad progrock inte det första som dyker upp i skallen, utan snarare en skäggig författare med fäbless för transsylvanska blodsugare. Speciellt som bandet Bram Stoker inte gjorde särskilt mycket väsen av sig. En ynka skiva med en ganska kass titel blev det innan de försvann, för att mer än trettio år senare återuppstå i ny tappning 2004. En sak kan Bram Stoker som ett av ganska få band skryta med och det är att de haft självaste Queen som förband under några spelningar. En hyfsad fjäder i hatten om man frågar mig. Bandet var i mångt och mycket ett enmansprojekt vad det verkar, eftersom Hammondvirtuosen Tony Bronsdon låg bakom all text och musik. Vilka de andra musikerna på plattan var är höljt i dunkel. Vissa källor säger att det var inhyrda sessionmusiker, medan andra slänger runt olika namn på diverse farbröder som ingen känner till. Troligtvis var de tre stycken vid namn Pete Ballam (gitarr), Jon Bavin (bas och sång) och Rob Haines (trummor), men jag skulle inte ta gift på det. Det spelar inte så stor roll eftersom det ju trots allt är musiken som är det viktiga. Jag upptäckte skivan av en slump när jag letade lite ny(gammal) musik på nätet så sent som för ett par veckor sedan. Det är alltså en hyfsat ny bekantskap även för mig och jag har sedan dess hunnit plöja skivan några gånger och tänkte att det här lär förmodligen fler vilja höra.

Progressiv rock är alltså den kortfattade genrebenämningen. Paralleller går att dra till samtida band som Deep Purple, Yes, E.L.P., Procol Harum och Colosseum. Är man någorlunda bekant med klassisk musik så finns det en del mer eller mindre uppenbara lån från storheter som Bach och Mendelssohn instoppade lite här och var. Hammondorgeln är som sagt definitivt instrumentet som tar mest plats i ljudbilden, men trummisen och basisten gör sitt bästa för att konkurrera om utrymmet. Sångaren hör inte till de bättre jag hört, men han gör ett habilt jobb och eftersom skivan till stora delar är instrumental spelar det mindre roll. En del jazziga och tyngre partier för även tankarna till band som Black Sabbath och Atomic Rooster och några låtar har lite mörkare övertoner och aningen gotisk skräckfilmskänsla över sig, vilket gör att bandnamnet känns ganska passande. Skivan finns på Spotify och passar enligt mig bäst att avnjuta när träkepsen klämmer åt dagen efter för mycket fuldricka eller närhelst man känner för lite lagom meditativ och flummig musik. ”Turn on, tune in, drop out” som den gode Timothy Leary skulle ha sagt.

Fingal’s Cave

The Almighty vs. Alice Cooper: 1-0

1989 släppte Alice Cooper Trash och med hjälp av bland andra låtskrivaren Desmond Child rörde han sig nu snarast i Bon Joviland musikaliskt sett, och fick så givetvis megastora hits med Poison och Bed of Nails. ALLA gillade Alice Cooper! När Hey Stoopid (stavningen av ordet föreslogs av den svenske rockjournalisten Anders Tengner) släpptes 1991 gick det inte att följa upp framgångarna, även om han fortfarande kunde rida en del på vågen från Trash.

På turnén som följde tänkte jag att det äntligen var dags att se honom live. Jag hade i och för sig mest varit ett fan av originalbandet Alice Cooper (räkna med ett inlägg om dem också framöver) men sångaren Alice Cooper solo fick liksom vara bättre än inget. Sagt och gjort, biljetter köptes till konserten i Scandinavium lördagen den 9 november 1991, vilket också var sista spelningen på turnén. På parkeringen köpte jag en alldeles för stor turné-T-shirt men fick tipset av säljaren att tvätta den i 60 grader så skulle den krympa (vilket den inte gjorde, däremot sket sig trycket på plagget som antagligen inte var en officiell produkt. Tack för läxan, kompis!). AliceAlmighty

Alice Cooper gjorde ett OK gig, inte mer. Nog var intrycket att han mest var där för att stämpla in, utföra ett jobb och sen stämpla ut igen för att få åka hem. Det kändes en smula som ”fram med attiraljerna, vifta lite förstrött med ett blodigt svärd och gå igenom rutinerna en sista gång för denna vända”. I sista låten tackade han Stockholm för konserten, vilket passar mindre bra när man står på en scen i Göteborg.

Fast kanske är jag för hård mot Alice Cooper. Kanske är det bara så att intrycket från förbandet som hade spelat en stund innan fortfarande hängde kvar. The Almighty från Skottland hade jag nog aldrig hört talas om innan konserten och tänkte väl mest att man får genomlida dem först innan huvudattraktionen går på, en inställning som verkade delas med många andra på plats. När bandet gick ut på scenen och sångaren Ricky Warwick försökte se en smula tuff ut hördes spridda burop och även en hel del hånskratt, och då hade första riffet inte ens hunnits spelas än.

Nåväl, de öppnade med låten Loaded och lirade så igenom sitt set. Och publiken, som först hade häcklat bandet, reagerade med att bli en aning mer tystlåten och avvaktande i början till att mot slutet av spelningen vara helt på The Almightys sida. Ingen scenshow med rekvisita och häftiga effekter, utan bara ren och skär hårdrock’n’roll från unga, hungriga skottar som kunde skriva trevliga låtar. Det räckte långt den kvällen, längre än Alice Cooper. Under resan hem var det förbandet jag tänkte tillbaka på och väl hemma var det Soul Destruction, plattan de var ute på turné för, som inhandlades snarast. En av få gånger som förbandet gjort ett så stort intryck.The Almighty - Soul Destruction

The Almighty existerade huvudsakligen åren 1988-1996 och spelade förutom som huvudband på egna turnéer även som förband till storheterna Iron Maiden, Motörhead och Megadeth och medverkade på större festivaler som till exempel Milton Keynes. Något riktigt stort genombrott för en bred massa inträffade dock aldrig, trots att Rickys dåvarande fruga Vanessa pushade bandet på Headbangers Ball på MTV. Och kanske var de också lite trötta på harvandet när jag med spelningen från 1991 i minnet såg till att vara på plats när de uppträdde på Hultsfredsfestivalen 1995. De hade bokats in på en av de större scenerna men hade nog passat bättre på någon av de mindre då det knappast var tal om rusning till deras gig.

Det är framförallt nämnda Soul Destruction som är något att ha. Den låter ganska tidstypisk för det tidiga 90-talets hårdrock men håller fortfarande bra till skillnad från en hel del annat från samma period (t.ex. Love/Hate). Ricky Warwicks whiskyskrovliga röst passar utmärkt både till deras machorock och till de obligatoriska balladerna som följer med på plattan. Men bästa låten är ändå Jesus Loves You… But I Don’t (bland annat tack vare skönt baslir av Floyd London) som återfinns på Powertrippin’ från 1993.


Bang

I början av 70-talet slogs en hel drös band världen runt om att bli det nya, bättre Black Sabbath. Få kom dock ens i närheten av Sabbaths geniala och ganska busenkla recept byggt på musikalitet, originalitet och experimentlusta. Bang är ett av copycat-banden som sticker ut, med en egen liten twist som i slutändan befäster deras existens i musikhistorien. Bandnamnet lär förmodligen ha legat dem lite i fatet. Jag menar… Bang? När jag hör namnet tänker jag på ett gammalt fyllo från min hemstad som vi kallade Bang, som bra i gasen kunde cykla med full fräs rätt in i lyktstolpar och andra massiva objekt, snacka osammanhängande och högljutt med sig själv och vara allmänt störig. Namnet har helt enkelt en negativ klang i mina öron. Hur som haver, Bang bildades under det något bättre namnet The Magic Band i Philadelphia 1969 och bestod av Frank Ferrara (sång/bas), Frankie Glicken (sång/gitarr) och Tony Diorio (trummor). Ett flertal sångare, keyboardister och annat löst folk med diverse suspekta instrument i bakfickan flöt förbi innan bandet insåg att de faktiskt redan satt på grundreceptet som en trio.

1971 öppnade de för The Faces och Deep Purple under en turné och konsertarrangören blev så imponerad att han frågade bandet om han fick bli deras manager. Bandet bugade och bockade, och tack vare hans kontakter fick de en massa spelningar innan de ens hunnit spelat in en endaste ton i en studio. Gruppen hamnade via honom på det välrenommerade skivbolaget Capitol och under 1971 spelade de in vad de hade tänkt skulle bli deras debut. Ett konceptalbum kallat Death of a Country. Capitol tyckte dock att ett svårsmält konceptalbum var en ganska medelmåttig språngbräda för ett nytt band, så albumet skrotades och såg dagens ljus först 2004 när det släpptes på Lee Dorrians skivbolag Rise Above. Gruppen svalde förtreten och släppte sedan i ganska rak följd tre riktigt hyfsade Black Sabbath-pastischer på Capitol mellan 1971 och 1973, innan de försvann in i den proverbiala dimman. Deras största hit, bluesrockiga och lättsmälta Questions från debuten Bang, hamnade 1971 på en respektabel plats 90 på Billboardlistan. De, liksom Black Sabbath och ett otal andra band, anses ha varit med och influerat vad som skulle komma att bli stoner och doom metal i framtiden. Under 2000-talet återuppstod gruppen och har sedan dess turnerat sporadiskt och även spelat in nytt material. Mig veterligt finns de fortfarande därute nånstans i bushen, i en eller annan sättning. Förhoppningsvis har de slutat tro på det stora breaket, men ingen kan ta ifrån dem att de gjorde tre riktigt bra skivor i början på 70-talet. Skivor som just ni bör upptäcka. Finns på Spotify.

Future Shock från Bang (1971)

Idealist Realist från Mother/Bow to the King (1972)

Windfair från Music (1973)

Innan Graveyard och Witchcraft… Norrsken!


Enligt ett kvitto som fortfarande ligger kvar i en singelplastficka gick undertecknad lördagen den 28 april 2001 in i hårdrocksskivaffären Static Age i Halmstad, ett av oräkneliga besök i staden åren runt millennieskiftet för att repa in tuffa riff och ha ölkalas. I samma ögonblick som jag med bestämda kliv stegade in i butiken bytte Ylva, damen bakom kassan, musik och satte på något som lät alldeles särdeles skönt för mina öron som nu var ute efter något nytt – och som hittade det i samma ögonblick som tröskeln passerades.

Det som ljudade ut ur högtalarna visade sig vara Norrsken, ett band från Örebro som hade varit aktivt under andra halvan av 1990-talet och släppt en sjutumssingel 1999 med låtarna Armageddon och Little Lady . Det lät mer 1971 än 1971 självt! Riffig, avskalad förr-i-tiden-produktion och bara så förbenat njutningsfullt. Det var i och för sig vanligt med 70-talsretroband, inte minst tack vare stonergenren som ungefär då hade sin storhetstid, men det som skiljde Norrsken från många av dessa var att de i Joakim Nilsson hade en sångare som ju faktiskt kunde sjunga.

Basist i bandet var Rikard Hedlund som tillsammans med Joakim Nilsson nu på senare år fått riktigt hyggliga framgångar genom att fortsätta spela ypperlig retrorock i Graveyard. Trummisen Kristoffer Sjödahl hamnade sedermera i Dead Man medan gitarristen Magnus Pelander släpper plattor med Witchcraft.

Förutom singeln spelade Norrsken också in demon Hokus Pokus och medverkade på tributeplattor till Blue Cheer och Trouble, men åstadkom tyvärr aldrig någon fullängdare. När jag 2002 träffade Magnus Pelander inför en Witchcraft-spelning på Rockstugan i Halmstad berättade han att Norrsken faktiskt hade fått erbjudande om att släppa ett album, men att de redan hade bestämt sig för att lägga ner verksamheten. Synd, men för den som kan konsten att googla eller youtuba litet grand är det enkelt att hitta det de hann spela in under de aktiva åren.

Alternativa jullåtar

Gott om bra julmusik är det ont om och den övervägande delen värdelös julmusik man utsätts för precis överallt bidrar ofta till att man hinner bli självmordsbenägen innan julen ens har börjat. Att sålla igenom julskivor och diskografier i jakt efter något hyfsat är därför ett uppdrag endast fullskaliga jubelidioter tar på sig. Förra året var jag exakt en sådan idiot. Jag jagade jullåtar från oktober och ända fram till jul och lyckades faktiskt skrapa fram en hel del bra, men också en hel del som var så katastrofalt apdåligt att även det hamnade i samlingen. För en jul utan Eilert är ju ingen vidare jul. Musikstilarna varierar kraftigt, från punk, soul och death metal till hårdrock, jazz och rap. Seriositeten är en annan sak som varierar, från innerligt och känslosamt till buskis, parodier och rena julhatarlåtar. En del av texterna kan uppfattas som aningen stötande, så mitt råd är att inte trycka runt på måfå i listan om lättinfluerade små barn befinner sig i närheten.

Listan finner du här. Posta gärna era egna tips på låtar jag missat.