Bram Stoker – Heavy Rock Spectacular (1972)

När gemene man hör namnet Bram Stoker så är förmodligen Hammonddränkt, klassiskt inspirerad progrock inte det första som dyker upp i skallen, utan snarare en skäggig författare med fäbless för transsylvanska blodsugare. Speciellt som bandet Bram Stoker inte gjorde särskilt mycket väsen av sig. En ynka skiva med en ganska kass titel blev det innan de försvann, för att mer än trettio år senare återuppstå i ny tappning 2004. En sak kan Bram Stoker som ett av ganska få band skryta med och det är att de haft självaste Queen som förband under några spelningar. En hyfsad fjäder i hatten om man frågar mig. Bandet var i mångt och mycket ett enmansprojekt vad det verkar, eftersom Hammondvirtuosen Tony Bronsdon låg bakom all text och musik. Vilka de andra musikerna på plattan var är höljt i dunkel. Vissa källor säger att det var inhyrda sessionmusiker, medan andra slänger runt olika namn på diverse farbröder som ingen känner till. Troligtvis var de tre stycken vid namn Pete Ballam (gitarr), Jon Bavin (bas och sång) och Rob Haines (trummor), men jag skulle inte ta gift på det. Det spelar inte så stor roll eftersom det ju trots allt är musiken som är det viktiga. Jag upptäckte skivan av en slump när jag letade lite ny(gammal) musik på nätet så sent som för ett par veckor sedan. Det är alltså en hyfsat ny bekantskap även för mig och jag har sedan dess hunnit plöja skivan några gånger och tänkte att det här lär förmodligen fler vilja höra.

Progressiv rock är alltså den kortfattade genrebenämningen. Paralleller går att dra till samtida band som Deep Purple, Yes, E.L.P., Procol Harum och Colosseum. Är man någorlunda bekant med klassisk musik så finns det en del mer eller mindre uppenbara lån från storheter som Bach och Mendelssohn instoppade lite här och var. Hammondorgeln är som sagt definitivt instrumentet som tar mest plats i ljudbilden, men trummisen och basisten gör sitt bästa för att konkurrera om utrymmet. Sångaren hör inte till de bättre jag hört, men han gör ett habilt jobb och eftersom skivan till stora delar är instrumental spelar det mindre roll. En del jazziga och tyngre partier för även tankarna till band som Black Sabbath och Atomic Rooster och några låtar har lite mörkare övertoner och aningen gotisk skräckfilmskänsla över sig, vilket gör att bandnamnet känns ganska passande. Skivan finns på Spotify och passar enligt mig bäst att avnjuta när träkepsen klämmer åt dagen efter för mycket fuldricka eller närhelst man känner för lite lagom meditativ och flummig musik. ”Turn on, tune in, drop out” som den gode Timothy Leary skulle ha sagt.

Fingal’s Cave

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s