Electric Light Orchestra – Time (1981)

“Remember the good old 1980s
When things were so uncomplicated?
I wish I could go back there again
And everything could be the same.”
– Ticket to the Moon

Man tror att man vet vad man ska skriva om en skiva man avgudat sedan åtta års ålder och som format en stor del av ens musikaliska preferens. Filtrera ner intrycken, återge dem i en lagom lättläst tolkning, slänga sig med lite schysta och lagom abstrakta adverb och brutala pluskvamperfekt… färdigt. Sanningen är dock att även om jag kan den här skivan utan och innan, hänger med någorlunda i ”storyn” och minsta lilla snirkelkrok i musiken finns arkiverad i hjärnkontoret, så betyder inte det att jag automatiskt kan förmedla det till andra. Men jävlar vad jag ska försöka!

När jag lyssnar på Time så slungas jag tillbaka till en tid när livet kändes spännande, oskuldsfullt, oförutsägbart och dramatiskt. Samtidigt gör framtidskonceptet och den flitigt använda vocodern att skivan andas science fiction, och känslan av att man fjärrskådar en avlägsen och skrämmande eftervärld genom ett litet och delvis igenimmat fönster infinner sig stundvis. Time, för mig, är framtid och dåtid komprimerat ned till ett underbart stycke nutid. Om jag under pistolhot var tvungen att definiera skivan med endast tre ord skulle jag nog säga ångest, 80-tal och Beatles. Och med de tre orden kommer man ganska nära skivans hjärta. Mer specifikt skulle jag säga att musiken består av Beatles-pop, progressiv Pink Floyd-rock och 80-talssynth i ganska lika delar, kryddat med lite sentimental 50-talsrock här och där. Praktfullt, orkestralt och storslaget med en del plastiga och föråldrade 80-talsljud inkastade i mixen. Om Beatles hade återförenats 1980, tagit till sig den nya studiotekniken och bestämt sig för att spela in ett konceptalbum så tror jag att det hade låtit ganska precis så här. Texterna skriker av längtan efter en svunnen tid och ångesten av att inte längre passa in i samtiden genomsyrar hela skivan. De är skrivna i förstapersonsperspektiv och handlar i stora drag om en man som i början av 1980-talet på oklart sätt förflyttas till år 2095. Texterna är rätt svävande när det gäller handlingen och någon ”hemkomst” ser inte jag även om vissa tolkar in den. Jag ser en man från 80-talet förflyttad hundratio år framåt i tiden som vantrivs och kontemplerar över det.

När man kikar runt på nätet är det inte många musikkritiker som håller Time högt i E.L.O.-katalogen (2/5 på All Music Guide exempelvis), och jag kan inte för mitt liv begripa varför. Få band eller artister har gjort en mer jämnstark platta, även om det finns en låt jag gärna hoppar förbi. Det är också den låt jag tyckte var världens bästa som åttaåring, nämligen Hold on Tight. Som den självklara och något inställsamma singeln den är och med sin givna plats på varenda E.L.O.-samling som någonsin kommer att släppas, så har alla rätten att hoppa över den. Dålig skulle jag aldrig säga att den är, men den passar inte riktigt ihop med resten av låtarna.

Kopplingen mellan Beatles och Jeff Lynne är för övrigt vrålstark. Så stark att den har sin egen Wikipedia-sida. Jeffs första personliga kontakt med Beatles var när han var med i The Idle Race och Beatles höll på att spela in The White Album (1968). När Beatles kastade in handduken ett par år senare förmodar jag att Jeff upplevde ett styng av förtvivlan och kände att han kanske kunde ta över stafettpinnen i viss mån. Storhetsvansinne skulle många hobbypsykologer klassificera det som, men faktum är att E.L.O. med Jeff Lynne i spetsen faktiskt mer eller mindre tog vid där Beatles slutade rent musikaliskt, låt vara med annan instrumentering. Jeff har dessutom lekt producent åt både Paul McCartney, Ringo Starr och George Harrison och ingick också i supergruppen Travelling Wilburys tillsammans med Harrison och några andra någorlunda välkända gubbar. 1994 fick han förtroendet att producera och återskapa två ”förlorade” Beatles-låtar från Yoko Ono’s gömmor. Salig John Lennon lär ha kallat E.L.O. ”the sons of the Beatles” och väldigt få musikaliska hedersbetygelser når väl upp till det. Hårdrockskopplingar finns förresten också, trummisen Bev Bevan ersatte Bill Ward på Black Sabbaths Born Again-turné 1983 och kan även ses i videorna från albumet.

Så vitt skilda artister som Pain (industri-metall), Brave Saint Saturn (kristen progressiv rock) och Arvingarna (dansband) har gjort covers på låtar från Time, vilket tyder på att den tilltalar en ganska bred massa. Den dyker dock sällan upp på några skivklassiker-listor eller dryftas i media, utan verkar i stort sett ha fallit i glömska. Nu har jag gjort vad jag kan och förhoppningsvis lär det få någon mer upptäcka vilken briljant skiva Time är. Återutgåvan med tre hyfsade extraspår (gamla singelbaksidan Julie Don’t Live Here är sorgligt förbisedd) finns på Spotify.

Ticket to the Moon

21st Century Man

Yours Truly, 2095

Annonser

Mad Season – Above (1995)

Mad Season AboveRehab förbrödrar. Mike McCready, gitarrist i Pearl Jam, och basisten John Baker Saunders möttes 1994 under en vistelse på just en sådan institution och beslöt sig för att starta ett sidoprojekt tillsammans med Screaming Trees-trummisen Barrett Martin. Om man även kunde få med den omtalat droganvändande Layne Staley från Alice in Chains på sång i ett så sobert band som Mad Season kanske detta skulle kunna ha en mildrande inverkan på dennes missbruk? Nja, riktigt så fungerade det inte; Staley gick förvisso med i bandet men idag är både han och John Baker Saunders döda på grund av onyttiga substanser.

Man hann i alla fall med att spela in och ge ut plattan Above 1995, med hygglig kommersiell framgång dessutom. Inte helt oväntat med tanke på att man hade medlemmar från tre av de då mest kända grungebanden, inklusive Mark Lanegan från Screaming Trees som gästsångare. Ändå låter det inte riktigt som någon av dessa grupper – tack och lov, då det är meningslöst med sidoprojekt som låter likadant som det ordinarie bandet. Fast det är knappast långsökt att tro att plattan bör passa alla de tre bandens fans, och kanske framförallt de som gillar inriktningen som Alice in Chains hade på EP:n Jar of Flies (1994).

Above, med omslaget gjort av Layne Staley själv, är ett tämligen dystert album. Kanske precis vad medlemmarna behövde få utlopp för vid just den tiden i deras liv. Men lika mycket som det är tungsint är det bra, skön musik med en ganska avskalad produktion. Och förmodligen det bästa Layne Staley någonsin har sjungit.

Bandet gjorde en video till River of Deceit , antagligen för att det ansågs vara det kommersiellt mest gångbara alternativet. Men ett par andra låtar som sticker ut lite extra är öppningsspåret Wake Up och Long Gone Day, med sin kontrabas och saxofon. Eller varför inte November Hotel som är en över 7 minuter lång jamsession och som är det enda som låter som om det kunde ha kommit med på Pearl Jams Ten (1992). Albumets sista låt, den drömska och vackra All Alone, är en värdig avslutning som gärna hade kunnat få vara hur lång som helst.

Rex Brown – Official Truth 101 Proof: The Inside Story of Pantera (2013)

rex brown
Under sin tid i Pantera framstod Rex Brown (som under 1980-talet svängde sig med det fräsiga artistnamnet Rex Rocker) som ganska tyst av sig, som någon som inte kämpade för att synas och leverera sina åsikter i media. Fast kanske säger det egentligen inte så mycket om honom med tanke på att det var i Pantera han var basist, där de övriga tre bandmedlemmarna tog nog så mycket utrymme. Det borde man förstås anat att en så tyst medlem, åtminstone relativt sett, också hade en historia han ville dela med sig av och få utlopp för sina tyckanden om vad som faktiskt hände i Pantera. Det var ett band som aldrig riktigt lade av utan bara försattes i något slags viloläge och där medlemmarna under tiden kastade en massa skit på varandra – och vars existens definitivt upphörde när Dimebag Darrel sköts ihjäl på en rockklubb medan han stod på scen med nya konstellationen Damageplan i december 2004. Och det är just med Dimebags död som boken både börjar och slutar.

Official Truth är i och för sig en självbiografi men ganska sparsmakad med information om Rex egen bakgrund och om hans privatliv, t.ex. nämner han medvetet inte sina barns namn. Istället ligger allt fokus på tiden i Pantera och hans syn på det som skedde där, med stor del på det negativa. Mycket kritik riktas mot bröderna Dimebags och Vinnie Pauls far Jerry Abbott som var delaktig i bandets 1980-talsplattor men som sedan lyckades få royalties även för den framgångsrika perioden, d.v.s. 90-talet, utan att han egentligen hade så mycket input i bandet under den tiden.

Den som får mest skit kastat på sig är dock onekligen trummisen Vinnie Paul. Av det som skrivs i boken att döma verkar det inte en sekund som om Rex bryr sig ifall de båda någonsin kommer att bli vänner igen. Mycket kritik får Vinnie Paul för sin roll i själva bandet och hur saker och ting sköttes av honom. Men sedan finns där även en rejält stor skopa på det mer personliga planet som t.ex. att han trots sin rockstjärnestatus inte alls var särskilt framgångsrik bland damerna utan snarare skrämde iväg dem med sitt alldeles för framfusiga beteende.

Sedan tillkommer det även anekdoter ur karriären rörande bland andra Ozzy och Sharon Osbourne, Geezer Butler, Eddie Van Halen (som i Dimebags KISS-kista lade ner samma gitarr som syns på omslaget till Van Halens debutplatta) och Metallica. Just de sistnämnda blir ganska intressant då Rex ordagrant återger några citat där de påstår att de medvetet tog bort basen på …And Justice for All, enbart i syfte att jävlas med Jason Newsted.

Official Truth, som är endast drygt 250 sidor lång, är ovanligt lättläst och går kvickt att ta sig igenom. För ett gammalt Pantera-fan är det som står nedplitat intressant läsning, men alldeles för lite. Som en del av den innersta kretsen hade Rex Brown här chansen att få med mycket mer. Till exempel hade han kunnat vara mer utförlig angående hur plattorna spelades in, hur specifika låtar kom till, anekdoter från studiorna o.s.v. Många gånger kunde han ha gått in mer i detalj vad gäller olika skeenden av deras karriär, men där man flera gånger sitter och förväntar sig ytterligare kunskap från insidan så slätar Rex mest över partiet och avslutar det utan att man som läsare blir riktigt tillfredsställd. Åtminstone hundra sidor till borde han lätt kunnat mäkta med.

Nu är det bara att vänta på att även Vinnie Paul skriver en bok.