Electric Light Orchestra – Time (1981)

“Remember the good old 1980s
When things were so uncomplicated?
I wish I could go back there again
And everything could be the same.”
– Ticket to the Moon

Man tror att man vet vad man ska skriva om en skiva man avgudat sedan åtta års ålder och som format en stor del av ens musikaliska preferens. Filtrera ner intrycken, återge dem i en lagom lättläst tolkning, slänga sig med lite schysta och lagom abstrakta adverb och brutala pluskvamperfekt… färdigt. Sanningen är dock att även om jag kan den här skivan utan och innan, hänger med någorlunda i ”storyn” och minsta lilla snirkelkrok i musiken finns arkiverad i hjärnkontoret, så betyder inte det att jag automatiskt kan förmedla det till andra. Men jävlar vad jag ska försöka!

När jag lyssnar på Time så slungas jag tillbaka till en tid när livet kändes spännande, oskuldsfullt, oförutsägbart och dramatiskt. Samtidigt gör framtidskonceptet och den flitigt använda vocodern att skivan andas science fiction, och känslan av att man fjärrskådar en avlägsen och skrämmande eftervärld genom ett litet och delvis igenimmat fönster infinner sig stundvis. Time, för mig, är framtid och dåtid komprimerat ned till ett underbart stycke nutid. Om jag under pistolhot var tvungen att definiera skivan med endast tre ord skulle jag nog säga ångest, 80-tal och Beatles. Och med de tre orden kommer man ganska nära skivans hjärta. Mer specifikt skulle jag säga att musiken består av Beatles-pop, progressiv Pink Floyd-rock och 80-talssynth i ganska lika delar, kryddat med lite sentimental 50-talsrock här och där. Praktfullt, orkestralt och storslaget med en del plastiga och föråldrade 80-talsljud inkastade i mixen. Om Beatles hade återförenats 1980, tagit till sig den nya studiotekniken och bestämt sig för att spela in ett konceptalbum så tror jag att det hade låtit ganska precis så här. Texterna skriker av längtan efter en svunnen tid och ångesten av att inte längre passa in i samtiden genomsyrar hela skivan. De är skrivna i förstapersonsperspektiv och handlar i stora drag om en man som i början av 1980-talet på oklart sätt förflyttas till år 2095. Texterna är rätt svävande när det gäller handlingen och någon ”hemkomst” ser inte jag även om vissa tolkar in den. Jag ser en man från 80-talet förflyttad hundratio år framåt i tiden som vantrivs och kontemplerar över det.

När man kikar runt på nätet är det inte många musikkritiker som håller Time högt i E.L.O.-katalogen (2/5 på All Music Guide exempelvis), och jag kan inte för mitt liv begripa varför. Få band eller artister har gjort en mer jämnstark platta, även om det finns en låt jag gärna hoppar förbi. Det är också den låt jag tyckte var världens bästa som åttaåring, nämligen Hold on Tight. Som den självklara och något inställsamma singeln den är och med sin givna plats på varenda E.L.O.-samling som någonsin kommer att släppas, så har alla rätten att hoppa över den. Dålig skulle jag aldrig säga att den är, men den passar inte riktigt ihop med resten av låtarna.

Kopplingen mellan Beatles och Jeff Lynne är för övrigt vrålstark. Så stark att den har sin egen Wikipedia-sida. Jeffs första personliga kontakt med Beatles var när han var med i The Idle Race och Beatles höll på att spela in The White Album (1968). När Beatles kastade in handduken ett par år senare förmodar jag att Jeff upplevde ett styng av förtvivlan och kände att han kanske kunde ta över stafettpinnen i viss mån. Storhetsvansinne skulle många hobbypsykologer klassificera det som, men faktum är att E.L.O. med Jeff Lynne i spetsen faktiskt mer eller mindre tog vid där Beatles slutade rent musikaliskt, låt vara med annan instrumentering. Jeff har dessutom lekt producent åt både Paul McCartney, Ringo Starr och George Harrison och ingick också i supergruppen Travelling Wilburys tillsammans med Harrison och några andra någorlunda välkända gubbar. 1994 fick han förtroendet att producera och återskapa två ”förlorade” Beatles-låtar från Yoko Ono’s gömmor. Salig John Lennon lär ha kallat E.L.O. ”the sons of the Beatles” och väldigt få musikaliska hedersbetygelser når väl upp till det. Hårdrockskopplingar finns förresten också, trummisen Bev Bevan ersatte Bill Ward på Black Sabbaths Born Again-turné 1983 och kan även ses i videorna från albumet.

Så vitt skilda artister som Pain (industri-metall), Brave Saint Saturn (kristen progressiv rock) och Arvingarna (dansband) har gjort covers på låtar från Time, vilket tyder på att den tilltalar en ganska bred massa. Den dyker dock sällan upp på några skivklassiker-listor eller dryftas i media, utan verkar i stort sett ha fallit i glömska. Nu har jag gjort vad jag kan och förhoppningsvis lär det få någon mer upptäcka vilken briljant skiva Time är. Återutgåvan med tre hyfsade extraspår (gamla singelbaksidan Julie Don’t Live Here är sorgligt förbisedd) finns på Spotify.

Ticket to the Moon

21st Century Man

Yours Truly, 2095

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s