Bortglömda Mästerverk – Damn The Machine (1993)

1993 var ett skumt musikår. Grungen var det nya svarta, den värmande men ack så urfula flanellskjortan hade tagits till nåder, genitalieavslöjande spandexbrallor (som icke på något vis var mindre urfula) var ett minne blott och någonstans i West Hollywood satt Don Dokken hulkandes hejvilt med en Tequila Sunrise i näven och undrade om hans storhetstid var förbi. Det var den minsann. Å det grövsta dessutom. Alla band som befann sig i rock/metal-fållan och vägrade anpassa sig någorlunda till grungen dog i stort sett ut, med några få undantag.

En del band anpassade sig så mycket att de inte längre gick att känna igen och dog således ut ändå. Grungedöden skördade många karriärer, varav Don Dokkens var en av de mindre signifikanta (men icke desto mindre kännbar för oss fans). Skulle man ha någon större chans inom den tyngre musiken 1993 så var det grunge som gällde.

Just därför var 1993 ett särdeles dåligt år att välja att släppa ett album fyllt med lättjefull men ösig och högst välspelad prog metal. Och just därför är förmodligen er första kontakt med Damn The Machine just här och just nu. Låt det inte bli den sista. Deras självbetitlade och enda skiva är ett rent mästerverk.

DamnTheMachine01

Damn The Machine var ett (skulle det visa sig) kortlivat projekt startat av den före detta Megadeth-gitarristen Chris Poland. Resten av gruppen utgjordes av hans bror Mark (trummor), David Randi (bas) och Dave Clemmons (sång, komp- & sologitarr). Kan man sitt tidiga Megadeth så lär man nicka igenkännande när man hör gitarrsolona, men där slutar definitivt liknelserna. Vad som gör att skivan sticker ut i prog metal-träsket är de förhållandevis korta och melodiösa låtarna, där den längsta (som klockar in på 5:40) faktiskt är singeln och inledande spåret The Mission. Vad som gör att jag ändå väljer att kalla det prog metal är energin som känns väldigt thrash-busig, även om ljudbilden är lite för snäll och aningen för torr.

Arrangemangen och taktbytena är stundtals riktigt kluriga på ett ganska prog metal-aktigt vis. Lite som en blandning av thrash metal light och 80-tals-Rush med en gnutta jazz fusion insprängt här och där. Jag hör även en del som påminner om tidiga King’s X och Fates Warnings mer lättlyssnade stunder. Vad som är genomgående är låtarnas briljans och omedelbarhet. De klistrar sig obönhörligt fast i hjärnan efter bara ett par lyssningar. En annan sak som bör uppmärksammas är de ganska politiska och välskrivna texterna, kortfattade små observationer av den ganska galna, onda och till stora delar orättvisa värld vi lever i. Ett plus i kanten blir det också för det snygga och lagom skumma omslaget designat av Hugh Syme.

När jag lyssnar på skivan idag slår det mig att gitarrerna ligger ganska lågt i mixen. Chris hade förmodligen för avsikt att ta det här till en högre nivå, det var ingen egotrippad sologrej utan tänkt som ett riktigt band. Jag slås också av insikten att det är fullkomligt rimligt att ingen brydde sig nämnvärt när skivan släpptes och att skivbolaget valde att släppa bandet efter bara en skiva. Rimligt men ledsamt. De skulle alldeles säkert haft mycket lättare att göra sig ett namn om skivan släppts idag. Förbannad vare denna ignoranta pengamaskin kallad musikindustrin för att vi inte fick höra mer av Damn The Machine…

Skivan finns inte på Spotify och även på Youtube var det skralt med låtar, så jag fick helt sonika slänga upp två av låtarna själv. Ett äkta bortglömt mästerverk med andra ord.

The Mission (hela låten finns här)

Humans

Russians

Annonser

Kingdom Come – s/t (1988)

Kingdom ComeNär Kingdom Come släppte sin Bob Rock-producerade debutplatta 1988 och sedan spelades på radio var det många som trodde att det i själva verket var ett ganska känt 1970-talsband som hade återuppstått. Skivan är en total rip-off, fast i 80-talstappning. Föga överraskande fick Kingdom Come ta emot en rejäl skopa kritik för att helt ogenerat och i högsta grad medvetet ha efterapat det ganska kända bandet, till exempel skrev Gary Moore låten Led Clones med Ozzy Osbourne på sång för att visa vad han tyckte. (Att det ganska kända bandet självt hade lånat friskt från andra artister hörde inte till saken just då.) Medlemmarna låtsades dock som om de inte hade gjort något fel; i en intervju ska den tyske sångaren Lenny Wolf ha påstått att han i själva verket aldrig ens hade hört det där ganska kända bandet. Har ni hört något så tokigt!

Egentligen skulle man mest vilja skratta läppen av sig åt eländet och vifta bort Kingdom Come som ett skämt. Eller tja, det är det man skulle ha kunnat göra om det inte hade varit för att plattan faktiskt inte alls är så pjåkig. Man skulle kunna dryfta att det till och med är ett rätt så schysst hårdrocksalbum, som till på köpet sålde riktigt hyggligt vad kritikerna än tyckte. Undertecknad var själv en smula skeptisk till en början, men köpte under en resa till Sydeuropa till slut en billigare Jugoslavien-pressning för att stilla nyfikenheten.

Lyssna framförallt på de tre låtar som bandet gjorde videor till och som av en ren händelse är de spår på skivan som påminner mest om det där ganska kända 70-talsbandet. Om man nu ska vara en kopia kan man lika gärna göra det bra, ungefär som Kingdom Come.



Quartz – Quartz (1977)

Quartz är ett trevligt litet förbisett band från Birmingham som bildades 1974 under det gräsliga namnet Bandy Legs. 1977 släppte de sitt självbetitlade debutalbum, producerat av självaste Tony Iommi. Skivan är aningen schizofren i sin framtoning, där tung heavy metal blandas med Queen-stuk förgyllt med Jethro Tull-flöjtsolon, hyfsat rak hårdrock och en del harmlösare poprock. Även om Iommi endast står med som producent så är det lätt att tro att han även lagt en del av gitarrerna eftersom gitarristen Mick Hopkins gitarrljud och solon låter extremt Iommiska, speciellt då solot i Street Fighting Lady.

Har man någon gång hört Heaven and Hell med Black Sabbath, vilket huvuddelen av er som läser detta bör ha gjort, så torde man nicka igenkännande när man hör inledande Mainline Riders. Låtarna bygger på samma monotona pumpande basstomme och är snarlikt uppbyggda, vilket får mig att dra slutsatsen att Iommi helt sonika snodde konceptet och byggde vidare på det. Geoff Nicholls (gitarr/keyboard) gick sedermera med i Black Sabbath och är lite av en doldis i hårdrocksvärlden trots att han, förutom Tony Iommi och möjligtvis Geezer Butler (beroende på hur man räknar), är den som varit med längst i Sabbath. Även om han räknades som inofficiell medlem till och från var han med i bandet mellan 1979 och 2004.

På vissa utgåvor av albumet finns även bonusspåret Circles med, en singelbaksida där inga mindre än Ozzy Osbourne och Brian May medverkar. Gillar man den här skivan så bör man också kolla upp resten av diskografin, även om det då handlar om lite rakare hårdrock utan krusiduller. Bandet återförenades förresten 2011 och släppte så sent som förra året en liveskiva. Både denna skivan och den mer NWOBHM-doftande uppföljaren Stand Up and Fight (1980) finns att finna på Spotify.

Mainline Riders

Devil’s Brew

Around and Around