Bortglömda Mästerverk – Damn The Machine (1993)

1993 var ett skumt musikår. Grungen var det nya svarta, den värmande men ack så urfula flanellskjortan hade tagits till nåder, genitalieavslöjande spandexbrallor (som icke på något vis var mindre urfula) var ett minne blott och någonstans i West Hollywood satt Don Dokken hulkandes hejvilt med en Tequila Sunrise i näven och undrade om hans storhetstid var förbi. Det var den minsann. Å det grövsta dessutom. Alla band som befann sig i rock/metal-fållan och vägrade anpassa sig någorlunda till grungen dog i stort sett ut, med några få undantag.

En del band anpassade sig så mycket att de inte längre gick att känna igen och dog således ut ändå. Grungedöden skördade många karriärer, varav Don Dokkens var en av de mindre signifikanta (men icke desto mindre kännbar för oss fans). Skulle man ha någon större chans inom den tyngre musiken 1993 så var det grunge som gällde.

Just därför var 1993 ett särdeles dåligt år att välja att släppa ett album fyllt med lättjefull men ösig och högst välspelad prog metal. Och just därför är förmodligen er första kontakt med Damn The Machine just här och just nu. Låt det inte bli den sista. Deras självbetitlade och enda skiva är ett rent mästerverk.

DamnTheMachine01

Damn The Machine var ett (skulle det visa sig) kortlivat projekt startat av den före detta Megadeth-gitarristen Chris Poland. Resten av gruppen utgjordes av hans bror Mark (trummor), David Randi (bas) och Dave Clemmons (sång, komp- & sologitarr). Kan man sitt tidiga Megadeth så lär man nicka igenkännande när man hör gitarrsolona, men där slutar definitivt liknelserna. Vad som gör att skivan sticker ut i prog metal-träsket är de förhållandevis korta och melodiösa låtarna, där den längsta (som klockar in på 5:40) faktiskt är singeln och inledande spåret The Mission. Vad som gör att jag ändå väljer att kalla det prog metal är energin som känns väldigt thrash-busig, även om ljudbilden är lite för snäll och aningen för torr.

Arrangemangen och taktbytena är stundtals riktigt kluriga på ett ganska prog metal-aktigt vis. Lite som en blandning av thrash metal light och 80-tals-Rush med en gnutta jazz fusion insprängt här och där. Jag hör även en del som påminner om tidiga King’s X och Fates Warnings mer lättlyssnade stunder. Vad som är genomgående är låtarnas briljans och omedelbarhet. De klistrar sig obönhörligt fast i hjärnan efter bara ett par lyssningar. En annan sak som bör uppmärksammas är de ganska politiska och välskrivna texterna, kortfattade små observationer av den ganska galna, onda och till stora delar orättvisa värld vi lever i. Ett plus i kanten blir det också för det snygga och lagom skumma omslaget designat av Hugh Syme.

När jag lyssnar på skivan idag slår det mig att gitarrerna ligger ganska lågt i mixen. Chris hade förmodligen för avsikt att ta det här till en högre nivå, det var ingen egotrippad sologrej utan tänkt som ett riktigt band. Jag slås också av insikten att det är fullkomligt rimligt att ingen brydde sig nämnvärt när skivan släpptes och att skivbolaget valde att släppa bandet efter bara en skiva. Rimligt men ledsamt. De skulle alldeles säkert haft mycket lättare att göra sig ett namn om skivan släppts idag. Förbannad vare denna ignoranta pengamaskin kallad musikindustrin för att vi inte fick höra mer av Damn The Machine…

Skivan finns inte på Spotify och även på Youtube var det skralt med låtar, så jag fick helt sonika slänga upp två av låtarna själv. Ett äkta bortglömt mästerverk med andra ord.

The Mission (hela låten finns här)

Humans

Russians

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s