Billy Squier och karriärdödarvideon

Ta en framgångsrik karriär inom musik med guld- och platinaplattor, placeringar högt upp på Billboardlistan och utsålda konserter under flera år. Inget tyder på annat än fortsatt succé – då plötsligt, mitt under själva framgången med ännu en storsäljande platta och en ny hitlåt, pyser luften ur karriären.

Detta hände Billy Squier i mitten på 1980-talet. Efter att ha spelat i olika konstellationer under 1970-talet, bland annat som förband till KISS under deras framgångsvåg 1977, så gick han solo och släppte 1980 debutplattan The Tale of the Tape och året därefter uppföljaren Don’t Say No. Succén var ett faktum och fortsatte så även med tredje albumet Emotions in Motion från 1982. Bland hitlåtarna kan nämnas The Stroke, In the Dark och Lonely is the Night.

Så kom då 1984 och albumet Signs of Life som innebar fortsatt guld och gröna skogar och singeln Rock Me Tonite som blev Billy Squiers största hit. Men paradoxalt nog är videon till låten allmänt betraktad som slutet på hans karriär så som den varit fram tills dess. När den började sändas på TV inträffade något med populariteten redan under den då pågående turnén. Från att i vanlig ordning ha spelat inför utsålda hus kom det mindre och mindre publik till konserterna allt eftersom turnén fortlöpte, något som skylldes på just Rock Me Tonite-videon.

Så vad var det då som gick galet? Tja, Billy Squier var ju egentligen en typisk cool rocksnubbe med långt hår och en gitarr i högsta hugg. Möjligen skulle man idag inte fundera lika mycket över det, men för tre decennier sedan funkade det inte för en fräsig rocker att vara med i en rosaskimrande video föreställandes honom i full färd med att göra sig i ordning för en natt ute på stan, omaskulint dansandes och åmandes på golvet på ett inte så lite fjompigt vis. Av någon anledning blev Rock Me Tonite av somliga elakt kallad Cock Me Tonite. Och där tog den framgångssagan slut.

Annonser

Paul Stanley – Face the Music: A Life Exposed (2014)

stanley fat assJaha… det här var ju en smått överraskande läsning. Efter att man hade läst Peter Criss självbiografi kom man fram till att han mest framstod som en grinolle. Inget var bra och anklagelser slängdes iväg mot allt och alla till både höger och vänster. Så läser man den store, självsäkre frontmannen Paul Stanleys dito och tja, även han har tydligen haft en hel del osäkerhet och frustrationer som han velat få utlopp för, och när han då samlar alla dessa i en bok så blir det en rejäl skopa ris mot forna bandmedlemmar och andra personer i både bandets och hans privata krets.

Enligt Paul Stanley ska hans föräldrar ha haft inställningen att man inte ska klema bort sina barn för mycket, eller som i hans fall: inte alls. Han upplevde att han under uppväxten snarast blev nertryckt, detta som ett led i att bli härdad mot livets svårigheter. Paul, som i unga år var en aning knubbig, blev till exempel av sin far kallad ”Stanley fat ass”. När han inför sin 13-årsdag önskade att få en första gitarr, och då specifikt att det skulle vara en elektrisk sådan, fick han istället en begagnad japansk akustisk gitarr med nylonsträngar – som dessutom hade ett huvud som hade gått av och blivit uselt reparerat av tidigare ägare. Fast då ska det i rättvisans namn tilläggas att hans syster hade missbruksproblem och födde ett barn som Pauls föräldrar tog hand om. Kanske gjorde de ändå så gott de kunde under sådana omständigheter och att Paul mycket väl kan vara för hårt dömande mot sin far och mor.

Ett genomgående inslag boken igenom är hans ena deformerade öra (sök på microtia för vidare information) som dessutom gjorde honom döv på en sida. Utöver att han som sagt inte var riktigt nöjd med sina föräldrar fick han under barndomen även höra att han var ett ”freak” av andra ungar (något som därmed kanske ger låten Freak på senaste KISS-plattan Monster (2012) en lite djupare mening). Långt upp i vuxen ålder gjorde dessa faktorer honom till en osäker individ med dålig självkänsla som ogillade att bli granskad och kritiserad av andra, och till följd av detta hade han det knepigt med det sociala och att skaffa riktiga vänner. Att bli en populär rockstjärna med långt hår som kunde dölja örat hjälpte länge bara marginellt; i ett ställe i boken återger han hur KISS på 1970-talet spelat inför ett utsålt Madison Square Garden i hemstaden New York. Istället för att hänga med sina polare efter spelningen åkte han ensam till ett nattöppet hak och åt soppa istället. (Å andra sidan, det skulle väl vilken annan rockstjärna med en massa vänner också kunnat göra för att få lite distans till cirkusen kring sig själv.)

Ett annat genomgående inslag i boken är det ständiga kritiserandet och nedvärderandet av framförallt de egna bandkamraterna. De få som kommer undan är Bruce Kulick, Tommy Thayer och Eric Singer. Övriga, det vill säga Ace Frehley, Peter Criss, Gene Simmons, Vinnie Vincent och Mark St. John, får alla sin beskärda del. Innan Paul började jobba på sin självbiografi kan man rimligen anta att han hade läst Peter Criss bok och dennes förlöjliganden om sig själv, för Criss tillkortakommanden ägnas det en hel del text åt. Å ena sidan tycker man att det är fånigt att griniga, rika gubbar i 60-årsåldern ägnar sig åt pajkastning. Å andra sidan ska det erkännas att det är underhållande läsning att få ta del av alla Spinal Tap-aktiga anekdoter. Som exempel kan tas att Peter Criss hade en egen ”instruktionsbok” som de hotellanställda skulle ta del av när bandet kom till ett nytt boende, instruktioner som bara gällde just honom, och om dessa inte följdes gnällde katten som en stucken gris.

Paul Stanleys syfte med sin självbiografi kan mycket väl vara att visa att man trots svårigheter kan ta sig till toppen. Men så miserabel och kverulerande som han framstår i stora partier av boken så lyckas han knappast förmedla något av inspirerande karaktär. Det är ändå en mycket intressant och rekommenderad läsning, särskilt med tanke på att han länge hävdade att han aldrig skulle publicera några memoarer. Däremot har bilden av den på scen så självsäkra rockstjärnan med pengar och damer i överflöd ganska markant rubbats.

King’s X – Dogman (1994)

King’s X är ännu ett i raden av band som den stora massan bestämt sig för att fullständigt skita i. För er som lyckats missa detta originella och fullkomligt briljanta band de senaste 25 åren så är det en mångfacetterad trio som blandat många genrer genom karriären. Allt från gospel, soul och blues till progressiv rock, grunge och heavy metal har passerat genom den proverbiala köttkvarnen och förvandlats till lyxiga audiella King’s X-burgare i slutändan.

Att sångaren och basisten Doug Pinnick är svart och därmed har en ganska typisk bluestyngd röst någonstans mellan Phil Lynott (Thin Lizzy) och Corey Glover (Living Colour) tillför en annorlunda dimension. Att gitarristen Ty Tabor ibland tar över sången och ofta körar med sin Beatles-minnande stämma tillför ytterligare en. Tabor har dessutom som gitarrist en stil jag närmast skulle beskriva som ”Alex Lifeson (Rush) försöker spela Dimebag Darrell (Pantera)”.

Redan på debuten Out of the Silent Planet (1988) hör man Dimebag-vibbar, så jag antar att han sneglade på Dimebag innan resten av världen ens visste vem han var. Eller möjligtvis tvärtom med tanke på att Pantera faktiskt bildades redan 1982 och båda banden råkar vara från sydstaterna. Att en demo med Dimebag och Doug Pinnick dök upp på Youtube för något år sedan och att Doug skrev förordet till Rex Browns självbiografi (för övrigt recenserad här på bloggen) skvallrar i alla fall om att tycke fanns från båda läger.

Tredje medlemmen Jerry Gaskill bör också nämnas. Förutom att ha ett efternamn hårdare än granit misshandlar han skinn med en precision få trummisar besitter. Att de tre medlemmarna haft otaliga projekt (Poundhound, Platypus, The Jelly Jam, Jughead, etc.) vid sidan om huvudbandet lär definitivt varit en bidragande faktor till att bandet fortfarande finns kvar intakt.

Dogman

King’s X bildades 1983 under namnet Sneak Preview och släppte en självbetitlad skiva samma år, starkt influerad av Rush och den dagens popmusik blandat med new wave. En flytt från Missouri till Texas ett par år senare och mötet med en viss Sam Taylor lade grunden till vad som skulle bli det riktiga King’s X. Taylor var den som föreslog en mer experimentell musikstil och det nya bandnamnet. Mellan 1987 och 1992 var han den inofficiella fjärde medlemmen och funkade både som manager, mentor och producent.

Under denna perioden hade vissa låtar (What Is This?, King, etc.) ett textinnehåll som resulterade i att King’s X blev stämplat som ett christian rock-band, något bandet ogillade. Det är också den här perioden många av fansen gillar bäst, i synnerhet de tre första skivorna. På den självbetitlade fjärde plattan hörde man en tendens mot ett tyngre sound. Min favorit råkar vara deras femte, när tendensen resulterat i ett faktum. Dogman.

Religiösa, politiska och filosofiska texter har alltid varit en del av King’s X koncept och på Dogman började Pinnick (som numer är agnostiker) skriva religionskritiska texter med lite mera bett, ifrågasättande och cynism, något som fick en del fans att sätta oblaten i halsen. Albumet var alltså det första utan Sam Taylor som producent. De fyra första skivorna har alla en torr och lite steril ljudbild och gitarrljudet är småtråkigt, egenskaper som hörs på fler Sam Taylor-produktioner (tidiga Galactic Cowboys exempelvis). På Dogman (som för övrigt släpptes med fyra olika omslag) rattades skutan i stället av Brendan O’Brien (Red Hot Chili Peppers, Danzig, Pearl Jam, etc.) och resultatet blev organiskt och rått.

Jag gillar hela King’s X-katalogen mer eller mindre, men i och med Dogman infann sig en jamkänsla, tyngd och bångstyrighet som inte funnits innan och som dröjer sig kvar än idag. Något som tilltalar mig är när man blandar något sockersött och inställsamt med något stenhårt och brutalt och får det att funka. Doug Pinnicks svarta soulröst mixat med det till stora delar mammutbrötiga riffandet, det massiva basljudet, ett lastskepp Alice In Chains-svärta och den redan nämnda hårda produktionen sitter alltså som en smäck.

Skivan saknar dock ingalunda variation, det finns fortfarande inslag av både gospel, soul och blues. Flies and Blue Skies, Sunshine Rain och Cigarettes fungerar som små oaser av någorlunda lugn i det stormiga hav som är Dogman och Go to Hell är med sina 51 sekunders frenesi och distade sång det närmaste King’s X kommit punk. King’s X tar förmodligen lite tid att sätta sig in i men det är värt mödan, tro mig. Större delen av deras katalog (inklusive Dogman) finns att hitta på Spotify. Gör en rejäl djupdykning, pärlor finns det extremt gott om.

Dogman

Pillow

Black the Sky

Nirvana 9/4 1994

Kurt Cobain Aftonbladet & Expressen 9/4 1994

Gå idag in på valfri nyhetssida, t.ex. SvD eller DN, och du kan inte missa att det är två decennier sedan Kurt Cobain lämnade jordelivet. Gå in på både en och två musikbloggar så lär du bli varse om detsamma. Gå in på soundsandbeyond.com, samma sak.

Själv plockade jag fram mitt gamla grammofonexemplar av Nevermind (ett exemplar som inhandlades flera år efter Cobains död eftersom plattan ju ändå tycktes spelas för jämnan varje gång man gick på rusdryckskalas, satte på radion eller kollade på MTV åren efter att den givits ut 1991) och tog ur konvolutet fram ett par sparade Aftonbladet- och Expressenartiklar daterade 9 april 1994.

Med utgång från ett längre tidsperspektiv på saken har det ju många gånger påpekats att Nirvana ströp det sena 80-talets och tidiga 90-talets uppburrade posörmetal, men själv har jag tydligen glömt att man redan under samtiden ansåg detta vara ett faktum. Till exempel skrev Expressens Måns Ivarsson: ”Kurt Cobain tog i alla fall kål på den del av rocken som kan symboliseras av Joey Tempest: solariebränna, pudelfrissa och flashiga kläder var plötsligt dödssynder”. Det tackar vi i och för sig för, men frågan är om det ändå inte hade varit dags för den stilen att dö ut oavsett Nirvanas intåg eller inte. När man väl lyckats fluffa upp håret till max, vart ska det ta vägen sedan liksom…?

Nirvanatyckare.I Aftonbladet ägnades en liten ruta åt några till synes slumpvis utvalda tyckare, som av någon anledning hade valts ut att säga sitt trots att flertalet av dem inte ens tilltalades av Nirvana. Som om ogillare skulle vara intressanta när grabben just blåst skallen av sig. Fast åtminstone en av dem, Camilla Henemark, fick rätt i att bandet skulle komma att bli ett kultband. 20 år senare ser man fortfarande då och då fjortonåringar i Nirvana-t-shirts. Och hellre det än t-shirtar med motiv på Warrant, Vixen eller Tigertailz…