King’s X – Dogman (1994)

King’s X är ännu ett i raden av band som den stora massan bestämt sig för att fullständigt skita i. För er som lyckats missa detta originella och fullkomligt briljanta band de senaste 25 åren så är det en mångfacetterad trio som blandat många genrer genom karriären. Allt från gospel, soul och blues till progressiv rock, grunge och heavy metal har passerat genom den proverbiala köttkvarnen och förvandlats till lyxiga audiella King’s X-burgare i slutändan.

Att sångaren och basisten Doug Pinnick är svart och därmed har en ganska typisk bluestyngd röst någonstans mellan Phil Lynott (Thin Lizzy) och Corey Glover (Living Colour) tillför en annorlunda dimension. Att gitarristen Ty Tabor ibland tar över sången och ofta körar med sin Beatles-minnande stämma tillför ytterligare en. Tabor har dessutom som gitarrist en stil jag närmast skulle beskriva som ”Alex Lifeson (Rush) försöker spela Dimebag Darrell (Pantera)”.

Redan på debuten Out of the Silent Planet (1988) hör man Dimebag-vibbar, så jag antar att han sneglade på Dimebag innan resten av världen ens visste vem han var. Eller möjligtvis tvärtom med tanke på att Pantera faktiskt bildades redan 1982 och båda banden råkar vara från sydstaterna. Att en demo med Dimebag och Doug Pinnick dök upp på Youtube för något år sedan och att Doug skrev förordet till Rex Browns självbiografi (för övrigt recenserad här på bloggen) skvallrar i alla fall om att tycke fanns från båda läger.

Tredje medlemmen Jerry Gaskill bör också nämnas. Förutom att ha ett efternamn hårdare än granit misshandlar han skinn med en precision få trummisar besitter. Att de tre medlemmarna haft otaliga projekt (Poundhound, Platypus, The Jelly Jam, Jughead, etc.) vid sidan om huvudbandet lär definitivt varit en bidragande faktor till att bandet fortfarande finns kvar intakt.

Dogman

King’s X bildades 1983 under namnet Sneak Preview och släppte en självbetitlad skiva samma år, starkt influerad av Rush och den dagens popmusik blandat med new wave. En flytt från Missouri till Texas ett par år senare och mötet med en viss Sam Taylor lade grunden till vad som skulle bli det riktiga King’s X. Taylor var den som föreslog en mer experimentell musikstil och det nya bandnamnet. Mellan 1987 och 1992 var han den inofficiella fjärde medlemmen och funkade både som manager, mentor och producent.

Under denna perioden hade vissa låtar (What Is This?, King, etc.) ett textinnehåll som resulterade i att King’s X blev stämplat som ett christian rock-band, något bandet ogillade. Det är också den här perioden många av fansen gillar bäst, i synnerhet de tre första skivorna. På den självbetitlade fjärde plattan hörde man en tendens mot ett tyngre sound. Min favorit råkar vara deras femte, när tendensen resulterat i ett faktum. Dogman.

Religiösa, politiska och filosofiska texter har alltid varit en del av King’s X koncept och på Dogman började Pinnick (som numer är agnostiker) skriva religionskritiska texter med lite mera bett, ifrågasättande och cynism, något som fick en del fans att sätta oblaten i halsen. Albumet var alltså det första utan Sam Taylor som producent. De fyra första skivorna har alla en torr och lite steril ljudbild och gitarrljudet är småtråkigt, egenskaper som hörs på fler Sam Taylor-produktioner (tidiga Galactic Cowboys exempelvis). På Dogman (som för övrigt släpptes med fyra olika omslag) rattades skutan i stället av Brendan O’Brien (Red Hot Chili Peppers, Danzig, Pearl Jam, etc.) och resultatet blev organiskt och rått.

Jag gillar hela King’s X-katalogen mer eller mindre, men i och med Dogman infann sig en jamkänsla, tyngd och bångstyrighet som inte funnits innan och som dröjer sig kvar än idag. Något som tilltalar mig är när man blandar något sockersött och inställsamt med något stenhårt och brutalt och får det att funka. Doug Pinnicks svarta soulröst mixat med det till stora delar mammutbrötiga riffandet, det massiva basljudet, ett lastskepp Alice In Chains-svärta och den redan nämnda hårda produktionen sitter alltså som en smäck.

Skivan saknar dock ingalunda variation, det finns fortfarande inslag av både gospel, soul och blues. Flies and Blue Skies, Sunshine Rain och Cigarettes fungerar som små oaser av någorlunda lugn i det stormiga hav som är Dogman och Go to Hell är med sina 51 sekunders frenesi och distade sång det närmaste King’s X kommit punk. King’s X tar förmodligen lite tid att sätta sig in i men det är värt mödan, tro mig. Större delen av deras katalog (inklusive Dogman) finns att hitta på Spotify. Gör en rejäl djupdykning, pärlor finns det extremt gott om.

Dogman

Pillow

Black the Sky

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s