Paul Stanley – Face the Music: A Life Exposed (2014)

stanley fat assJaha… det här var ju en smått överraskande läsning. Efter att man hade läst Peter Criss självbiografi kom man fram till att han mest framstod som en grinolle. Inget var bra och anklagelser slängdes iväg mot allt och alla till både höger och vänster. Så läser man den store, självsäkre frontmannen Paul Stanleys dito och tja, även han har tydligen haft en hel del osäkerhet och frustrationer som han velat få utlopp för, och när han då samlar alla dessa i en bok så blir det en rejäl skopa ris mot forna bandmedlemmar och andra personer i både bandets och hans privata krets.

Enligt Paul Stanley ska hans föräldrar ha haft inställningen att man inte ska klema bort sina barn för mycket, eller som i hans fall: inte alls. Han upplevde att han under uppväxten snarast blev nertryckt, detta som ett led i att bli härdad mot livets svårigheter. Paul, som i unga år var en aning knubbig, blev till exempel av sin far kallad ”Stanley fat ass”. När han inför sin 13-årsdag önskade att få en första gitarr, och då specifikt att det skulle vara en elektrisk sådan, fick han istället en begagnad japansk akustisk gitarr med nylonsträngar – som dessutom hade ett huvud som hade gått av och blivit uselt reparerat av tidigare ägare. Fast då ska det i rättvisans namn tilläggas att hans syster hade missbruksproblem och födde ett barn som Pauls föräldrar tog hand om. Kanske gjorde de ändå så gott de kunde under sådana omständigheter och att Paul mycket väl kan vara för hårt dömande mot sin far och mor.

Ett genomgående inslag boken igenom är hans ena deformerade öra (sök på microtia för vidare information) som dessutom gjorde honom döv på en sida. Utöver att han som sagt inte var riktigt nöjd med sina föräldrar fick han under barndomen även höra att han var ett ”freak” av andra ungar (något som därmed kanske ger låten Freak på senaste KISS-plattan Monster (2012) en lite djupare mening). Långt upp i vuxen ålder gjorde dessa faktorer honom till en osäker individ med dålig självkänsla som ogillade att bli granskad och kritiserad av andra, och till följd av detta hade han det knepigt med det sociala och att skaffa riktiga vänner. Att bli en populär rockstjärna med långt hår som kunde dölja örat hjälpte länge bara marginellt; i ett ställe i boken återger han hur KISS på 1970-talet spelat inför ett utsålt Madison Square Garden i hemstaden New York. Istället för att hänga med sina polare efter spelningen åkte han ensam till ett nattöppet hak och åt soppa istället. (Å andra sidan, det skulle väl vilken annan rockstjärna med en massa vänner också kunnat göra för att få lite distans till cirkusen kring sig själv.)

Ett annat genomgående inslag i boken är det ständiga kritiserandet och nedvärderandet av framförallt de egna bandkamraterna. De få som kommer undan är Bruce Kulick, Tommy Thayer och Eric Singer. Övriga, det vill säga Ace Frehley, Peter Criss, Gene Simmons, Vinnie Vincent och Mark St. John, får alla sin beskärda del. Innan Paul började jobba på sin självbiografi kan man rimligen anta att han hade läst Peter Criss bok och dennes förlöjliganden om sig själv, för Criss tillkortakommanden ägnas det en hel del text åt. Å ena sidan tycker man att det är fånigt att griniga, rika gubbar i 60-årsåldern ägnar sig åt pajkastning. Å andra sidan ska det erkännas att det är underhållande läsning att få ta del av alla Spinal Tap-aktiga anekdoter. Som exempel kan tas att Peter Criss hade en egen ”instruktionsbok” som de hotellanställda skulle ta del av när bandet kom till ett nytt boende, instruktioner som bara gällde just honom, och om dessa inte följdes gnällde katten som en stucken gris.

Paul Stanleys syfte med sin självbiografi kan mycket väl vara att visa att man trots svårigheter kan ta sig till toppen. Men så miserabel och kverulerande som han framstår i stora partier av boken så lyckas han knappast förmedla något av inspirerande karaktär. Det är ändå en mycket intressant och rekommenderad läsning, särskilt med tanke på att han länge hävdade att han aldrig skulle publicera några memoarer. Däremot har bilden av den på scen så självsäkra rockstjärnan med pengar och damer i överflöd ganska markant rubbats.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s