An ode to Ace the great – En liten guide till Bathory

Jag växte upp på melodiös musik som inte sällan gick i dur och var lagom käck och dansant. 50- och 60-talsrock, country, ABBA, Elvis och även en del tidiga dansband som Rankarna och Flamingokvintetten passerade skivtallriken. I tonåren var det aningen hårdare tongångar i stil med Helix, Cinderella och Ratt som snurrade på stereon, medan min yngre bror brötade på med Obituary, Death och Cancer. Musik som jag inte alls begrep mig på just då. Vi förenades efterhand musikaliskt med thrashen som brygga och ännu lite senare nickade vi instämmande åt grungen, men han var ”hårdaste-bandet-vinner”-typen medan jag var mer ”bästa-powerballaden-vinner”-typen. Growl, blastbeats och black metal-väsande bröl var nånting jag hade svårt för och följdaktligen tog det lång tid innan jag kunde ta till mig extremmetallen, men jag uteslöt den ingalunda.

I november 1991 var vi båda på en spelning med Unleashed, Entombed och Morbid Angel på ett sunkigt ställe som enligt min gamla konserttröja hette XP i Götelaborg. Knappa veckan senare såg vi L.A. Guns öppna för Skid Row (där Sebastian Bach för övrigt sjöng Små Grodorna, något han tydligen fortsatt med genom åren) i samma stad men då i den något större Lisebergshallen. Jag hade noll koll på Unleashed och Morbid Angel och den enda låten jag kunde nynna på med Entombed var Left Hand Path (få lär kunna nynna på så mycket annat ur Entombeds tidiga katalog än Phantasm-avsnittet i Left Hand Path till mitt försvar). Dock närde jag ett groende intresse för den hårdare musiken som började slå rot. Samma sak med min bror men åt andra hållet; fast han låtsades vara lite tuffare än han egentligen var så släppte han då och då sargen och kunde ta in lättsammare musik utan att skämmas nämnvärt. Sensmoralen här är, för er som missat den, att ibland måste man anstränga sig lite för att kunna ta till sig ny musik. Något vi båda fortsatt med sedan dess. Bredda horisonterna, öka toleransen och hela tiden skruva upp den inre hörapparaten en liiiten smula till för att snappa upp något nytt. Bra musik som står sig mot tidens tand sitter sällan på första, andra eller kanske ens tjugonde lyssningen. Men när det väl gör det, när man väl hajar grejen och det väl sjunker in, så kan det vara en närmast religiös upplevelse väl värd uppoffringen. Lite väl långrandig inledning kan tyckas. Men också alldeles nödvändig.

För ganska exakt tio år sedan, när nyheten spreds att Thomas ”Ace”/”Quorthon” Forsberg gått hädan, hade jag ingen som helst relation till hans musik. Någon enstaka Bathory-låt hade jag hört och det lilla som passerat hörselgångarna lockade mig föga. Bathory, som ju startade som ett primitivt black metal-band för att successivt utvecklas till ett episkt viking metal-band, hade och har dock en otvivelaktig världsomspännande kultstatus som fick mig att förmoda att jag faktiskt missat nåt. Alltså bestämde jag mig helt sonika för att dyka huvudstupa och plöja allt från början till slut. Det skulle visa sig att jag missat en hel del. Följande är således en liten guide med spridda nedslag i historien och tillika en hyllning till fenomenet Quorthon/Bathory för er som brukade vara som jag, d.v.s. okunnig och lite fördomsfull.


Tidiga Bathory lät och låter förvisso fortfarande i mina öron som ett Venom-coverband inspelat live medelst en nerpissad bandspelare upphittad på tippen och uppriggad i taket på en otätad lada. Produktionen är nästintill obefintlig, gitarrdisten låter inte sällan som någon som står och steker bacon på full patte och trummorna och basen turas om att drunkna i mixen. Men känslan och atmosfären av ren och skär jävlighet och brutal ondska är högst påtaglig och klart fascinerande och intressant. Intressant och hyfsat ondskefull, men mindre bra. De tidigaste låtarna som gavs ut (på samlingen Scandinavian Metal Attack (1984), med en viss Jonas ”Vans McBurger” Åkerlund på trummor) är för mig aningen mer tilltalande rent produktionsmässigt och rentav ganska Motörhead-aktiga, speciellt Sacrifice.

I och med Under the Sign of the Black Mark (1987) börjar man märka en viss dragning mot det episka hållet (speciellt på Enter the Eternal Fire), även om det fortfarande är lite för minimalistiskt, baconspottsdistigt och primitivt för min smak. Med Blood Fire Death (1988) blottades den episka ådran fullt ut och Quorthons uppdämda musikalitet släpptes fram i ljuset ordentligt med körer, akustiska gitarrer och lite mer kreativitet och variation i kompositionerna, framför allt i det monumentala titelspåret. Hammerheart (1990) var mer av samma slag, utsmyckad med ljudeffekter som förlänar musiken ytterligare en dimension och ibland ger illusionen av att man lyssnar på någon uråldrig inspelning från fornnordisk tid (liknande ljudeffekter förekom mer eller mindre på alla efterföljare). Här dök även de i mitt tycke första riktigt bra låtarna upp, nämligen One Rode to Asa Bay och Shores in Flames. Här befästes dessutom känslorna och intrycken jag idag associerar med Bathory: ångest, ensamhet, prakt och vemod. Quorthon må ha varit en begränsad sångare (en kombination av den fiktive Bad News-sångaren Vim Fuego, en snarstucken Håkan Hellström, ett stänk av Thåström och en sönderskriken Blackie Lawless dyker upp i huvet), men få har levererat ren och skär ångest så som han. Och de månghövdade och intrikata körerna som han enligt vad jag förstått lade helt själv är genomgående genialiska, underbara och ibland rent hypnotiska. Även Twilight of the Gods (1991) följde samma koncept med gott resultat. Därefter följde ett par dippar, både under namnet Quorthon och Bathory.

1996 släpptes så vad jag (men måhända ganska få andra) skulle kalla Bathorys magnum opus, Blood on Ice. Stora delar spelades in redan 1988-1989 och var tänkt att bli uppföljaren till Blood Fire Death. 1995 spelades knappa hälften av materialet in på nytt innan skivan äntligen gavs ut. Quorthons sång, produktionen, låtarnas kvalitet och den episka vikingakänslan peakade enligt mig här. Och de 82 procenten den fått av folket på det notoriskt konservativa Metal Archives säger mig att jag har ganska rätt. Min favorit här är den tungt malande The Stallion med ett intro som för tankarna till Iron Maiden. Spretiga och halvkassa Destroyer of the Worlds (2001) följde med ensamma höjdarspåret Lake of Fire och 2002 respektive 2003 släpptes vad som skulle bli de två sista officiella Bathory-skivorna med Quorthon vid det kreativa rodret, Nordland I och Nordland II. Utomordentligt hyfsade skivor båda två, Nordland från Nordland I och Vinland från Nordland II tillhör definitivt toppskiktet av Bathory-låtar.

Utöver Bathory-katalogen bör förresten Quorthon-skivan Purity of Essence (1997) uppmärksammas. Den innehåller ett par larmiga pärlor, men framför allt innehåller den det Rush-minnande (!?!) spåret Television där Quorthon faktiskt till och med lyckas låta som en något förkyld Geddy Lee. Det låter 90-tals-Rush så det stänker om det och gjordes inte den här låten med den kanadensiska progtrion som förebild så heter jag Cygnus X-1. Även tunga Label on the Wind bör nämnas.

Enligt Quorthons ständige producent och far Börje ”Boss” Forsberg (ett släktskap som hemlighölls och förnekades ända fram till Quorthons död) lär det finnas en hel drös osläppt material som ligger och samlar damm, så även om Quorthon är borta lär det förmodligen, eller kanske snarare oundvikligen, dyka upp mer material framöver.

I år är det alltså inte bara tio år sedan Quorthon anslöt sig till resten av de mjödpimplande hel- och halvgudarna i Valhall, utan även 30 år sedan Bathorys första skiva kom ut, som ju delvis låg till grund för black metal-genrens tillkomst, en genre som då och då fortfarande lyckas chockera i en alltmer likgiltig och slätstruken musikvärld. Det bör både firas och hedras och jag, som en vanlig enkel före detta hårdrocksposör och en gång Herreys-diggare gör härmed avbön. Jag knäböjer vid det hembyggda kanariegula Bathory-altaret som luktar svagt av ruttet getkadaver, kalvfond och Drambuie (Quorthons favoritdricka) och ber om förlåtelse för ett musikliv delvis besudlat av dansband, musikanalfabeter som Shakin’ Fredrik samt alldeles för många glättiga durackord och hoppas att jag via detta inlägg fått några fler att upptäcka en i media sällan exponerad svensk kulturskatt. Stora delar av diskografin finns att tillgå på Spotify.

This is me playing and me singing
It’s for you all to either love or hate
Behind this leather and my dark shades
There’s a heart that’s far from a fake

Before you criticize please understand
And value only what you’ve got at hand
Don’t bring your prejudice of what is me
You see you cannot put a label on the wind

Label on the Wind

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s