Def Leppard – High’n’Dry (1981)

Def Leppard - High'n'DryFörsökte för en tid sedan att lyssna på Def Leppards Hysteria. Den lät ju så himla nymodig och alldeles hyvens när den kom och innehöll fler hits än icke-hits. Klart att en så schysst platta håller nästan tre decennier senare, eller hur? Eller så gör den just inte det, för åtminstone i mina öron innebär deras 1987-modernitet att soundet inte åldrats särskilt skönt. Ta bort, tack.

Som osnutna ynglingar gjorde dock Def Leppard förbenat prima hårdrock och var en del av New Wave of British Heavy Metal i början av 1980-talet. Debuten On Through the Night från 1980 var en utmärkt start, men det är framförallt uppföljaren High’n’Dry från året därpå som ännu håller tidlöst hög klass. Detta var när de fortfarande hade kvar originalgitarristen Pete Willis och sina ursprungliga hårfärger – och trummisen Rick Allen alla sina kroppsdelar.

Låtarna är inte hittiga med singalongiga refränger som på senare album, men kanske just för att de inte är lika lättsmälta så håller de längre. För att bara nämna ett par som sticker ut lite extra kan Lady Strange och bandets bästa ballad Bringin’ on the Heartbreak nämnas. Behaglig lyssning samtidigt som man studerar det fulcoola LP-konvolutet.

Annonser

Super Duper Alice Cooper (2014)

Musikdokumentärer tenderar att bli ganska enahanda. One-on-one-intervjuer med före detta turnéledare, personliga kockar och annat löst folk ingen hört talas om, haglande ryggdunkningar till höger och vänster, gammal grynig skåpmat man sett innan och skandalhistorier man som ett påläst fan hört till leda och inte sällan läggs totalt fokus på de populära perioderna i karriären och de mindre populära uteblir således helt.

AliceCooper01

Super Duper Alice Cooper sticker dock ut i mängden och är den bästa och mest välgjorda musikdokumentären jag sett sedan Rush: Beyond the Lighted Stage (2010) och som av en händelse visar det sig att bolaget Banger Films ligger bakom båda. Här får man följa bandet Alice Cooper från att de som fjuniga tonåringar tog sina första stapplande steg under namnet The Earwigs i mitten av 60-talet och genom deras gemensamma karriär, för att sedan övergå till artisten Alice Cooper och hans totala nedgång och mirakulösa tillnyktrande under 80-talets mitt. Karriärer kantade av furiösa liveshower, nyskapande musik, vilt leverne och möten med allsköns celebriteter och halvgudar som Jim Morrison, Frank Zappa, Salvador Dalí, Frank Sinatra, Elton John och Vincent Price. Det vanliga musikdokumentär-receptet frångås rejält och resultatet liknar mer en spelfilm, där fantasifulla och snygga animeringar, sällan visat arkivmaterial och gamla skräckfilmsklipp skänker intervjuerna liv och för historien framåt. En så kallad ”doc opera” enligt omslaget. De intervjuade syns aldrig i bild vilket får ses som ett något udda grepp, och det funkar ypperligt. Musiken står definitivt i fokus, men Coopers en gång grava alkoholberoende avhandlas som sig bör och dessutom avslöjas det att han även nyttjade en hel del kokain (så till den milda grad att det blödde ur ögonen) och rökte en och annan crackpipa, något det aldrig pratats högt om tidigare.

Ett stort frågetecken är dock varför gitarristen och huvudsaklige låtskrivaren Michael Bruce inte intervjuats eller ens nämns vid namn en enda gång. Ett annat är varför de valde att avsluta historien 1986 och inte 1989 med Trash, som ju blev en braksuccé och en riktig nytändning för fenomenet Alice Cooper. Bortser man från dessa minus i protokollet och att Super Duper Alice Cooper känns aningen kort, så är den rent filmiskt ett mästerverk och vare sig man är ett gammalt insatt fan eller vet ganska lite om Alice Cooper så lär man garanterat tycka om den. Bonusmaterialet består av ett flertal bortklippta scener, gammalt udda material och intervjuer och skäms således inte för sig heller. Sammantaget kan betyget inte bli annat än 10 / 10 isärslitna kycklingar.
Finns att köpa för en billig penning på CDON.