Råg i Ryggen – s/t (1975)

Råg i Ryggen 1975”Brommas Uriah Heep”, så har Råg i Ryggen skämtsamt men ändå ganska träffande beskrivits av gitarristen Dante Holmberg. Båda banden spelade progressiv rock och hade ungefär samma uppsättning, dock var Uriah Heep snäppet vassare musiker och hade framförallt en bättre sångare i David Byron än vad Råg i Ryggen hade i Jonas Warnerbring.

Råg i Ryggen släppte en självbetitlad debut-LP 1975 men fick därefter inte förnyat förtroende från skivbolaget för att göra någon uppföljare. Plattan sålde inte något vidare då den kom men har långt senare fått kultstämpel och blivit återutgiven på både CD och vinyl.

 

1990-talsåterutgåva på vinyl. På konvolutet står endast bandnamnet och låttitlarna, i övrigt ingen mer information.

Det är långt ifrån en helgjuten produktion och av de sju låtarna är fyra rena bagateller. Men med tanke på att hela albumet finns för gratis betraktande på både Spotify och Youtube kan det vara värt att kasta ett öra på de starka spåren: Det kan väl inte vara farligt, Jan Banan och Queen of Darkness (även om de borde ha hållit sig undan engelskan och bara sjungit på modersmålet). Framförallt Jan Banan med sin fåniga text och dess nödrim borde förtjäna svensk klassikerstatus vid det här laget.



Annonser

Zed Yago – Pilgrimage (1989)

Ont om kvinnor har det varit gott om här på Soundsandbeyond, jag räknar det till hela en men jag kan ha räknat fel. Skamligt i vilket fall. Således hög tid för en virtuell östrogenspruta i form av sångerskan Jutta Weinhold och det underskattade bandet Zed Yago. Det var när jag lyssnade på låten (och moderata MTV-hiten) Black Bone Song nyligen som jag bestämde mig för att plöja hela skivan, en skiva jag säkert inte hört i sin helhet på mer än tjugo år, och det lät ju hur förbannat fantastiskt som helst. Faktiskt så pass överjävligt bra att jag reviderat bandet från ett one hit wonder-band till ett närapå klassiskt 80-talsband på en vecka.

ZedYago01

Zed Yago bildades i dåvarande Västtyskland 1985 av sångerskan Jutta Weinhold som varit aktiv inom musiken sedan tidigt 70-tal och bandet hann spela in två skivor innan hon drog vidare och startade det snarlika bandet Velvet Viper. Låttexterna på Pilgrimage avhandlade tyngre ämnen och integrerade kända litterära verk vilket gjorde att de stod ut bland många andra sexistiska och fjompiga fjanttexter under sena 80-talet. Bandnamnet var Weinholds egen idé som den fiktiva dottern till Den Flygande Holländaren, ett koncept som avhandlades i nämnda Black Bone Song. Olyckligtvis släpptes skivan under ett år då bra hårdrocksskivor duggade tätt vilket resulterade i att de drunknade i mängden och splittrades något år senare. Gitarristen Jimmy Durand fick sedermera på oklart sätt rättigheterna till namnet och 2005 återuppstod de i en ny version med hans fru Yvonne Durand vid mikrofonen.

Enligt Weinhold inspirerades gruppen av Richard Wagner, Ronnie James Dio, Deep Purple, Led Zeppelin och Iron Maiden. Själv skulle jag säga att musiken landar i gränslandet mellan Manowar, Savatage, Running Wild, Accept, Dio och Warlock där Doro Pesch från sistnämnda grupp är jämförbar med Jutta Weinhold, men Weinhold har mer bredd och styrka i rösten (avgrundsskriken i Rose of Martyrdom sticker definitivt ut) och låter inte lika tysk, vilket är ett stort plus i kanten. Stundvis låter hon dessutom snarlik Pamela Moore som bland annat gav röst åt karaktären Sister Mary på Queensrÿches Operation: Mindcrime. Skivan inleds suggestivt med det metallifierade Richard Wagner-stycket Pilgerchor, här omdöpt till Pilgrim’s Choir, från operan Tannhäuser och övergår sedan i det tunga titelspåret. Resten av skivan präglas av doom-aktig hårdrock och ettrig speed metal med fläskiga körer, asiatiska skalor och tvillingsolon i stil med Judas Priest och Accept. Det hörs dock att skivan släpptes på 80-talet, även om den inte känns lika plastig och daterad som mycket annat som släpptes under årtiondets slut (Achilles Heel låter mest 80-tal och har norpat grundriffet från Ozzys Shot in the Dark). Skivan är obligatorisk lyssning om man gillar banden jag namedroppat. Vill man höra en nutida liknande sångerska så bör man kolla upp Veronica Freeman i Benedictum, ett band jag säkerligen lär återkomma till.

Black Bone Song.

The Fear of Death

The Pale Man

Mary Beats Jane – Mary Beats Jane (1994)

Som den notoriske ordbajsare jag är tänkte jag för omväxlings skull göra ett förhållandevis kortfattat inlägg. Inte för att jag vill utan därför att informationen som finns att tillgå på nätet när det gäller bandet Mary Beats Jane i allmänhet och deras självbetitlade debutskiva i synnerhet är oerhört skralt, även för en svartbältare i google fu som jag. Vilket är konstigt med tanke på att den vann en svensk Grammis för ”bästa hårdrock”.

Mary Beats Jane är en av de bästa debuterna som släpptes under paraplyet hårdrock med alla dess subgenrer i mitten av 90-talet. 1994 var dessutom ett ovanligt bra hårdrocksår då akter som Corrosion Of Conformity, Dream Theater, King’s X, Machine Head, Mötley Crüe, Pantera, Pearl Jam, Queensrÿche, Soundgarden och Testament släppte suveräna skivor. Ändå lyckas det här albumet stå ut i mängden. Och det gör den definitivt till en av de bästa svenska debuterna någonsin oavsett genre. Passande nog fyller den dessutom 20 år i år.

Eftersom uppgifter om skivans tillkomst är så pass svårfunna finns det egentligen bara musiken kvar att dryfta, vilket när det kommer till kritan är det enda som spelar någon roll. Den slingrar sig mellan snortung metal, pisksnärtig thrash och taggtrådig hardcore, ibland utsmyckad med små infall av grindcore, rap metal, garagerock och även 80-tals-sleaze om man har lite fantasi. Det är energiskt, stökigt och punkigt, men melodierna är ständigt närvarande för att binda ihop de ganska korta låtarna. Och även om låtarna är korta (genomsnittslängd 2,7 minuter) så händer det väldigt mycket utan att det för den skull blir för spretigt. En klassisk platta ska kunna stå emot tidens tand genom att blotta nya detaljer även för långtida lyssnare och detta kriterium uppfylls definitivt på Mary Beats Jane.

Peter Dolvings säregna, schizofrena och eminenta röst (som för övrigt inte ändrat sig nämnvärt på två decennier) kompletterar musiken perfekt. Nämner man kombinationen bräcklig, sprucken och vacker röst här i Sverige tänker alltför många på Håkan Hellström. Inte för att baktala Håkan, men allt det han har plus det han saknar återfinns i Peter Dolvings guldstrupe. Hela spektrat. En mer mångfasetterad sångare får man leta efter i det här landet. Han besitter dessutom den för mig så viktiga egenskapen tonsäkerhet, vilket Håkan saknar (there, I said it). Ena stunden låter herr Dolving som en skitnödig James Hetfield (på ett bra sätt) för att i nästa låta som en ursinnig målbrottsversion av Chuck Billy. Mike Patton, Phil Anselmo och Henry Rollins är andra namn som dyker upp i referensregistret. Snackar man svenska vokalister så tillhör han helt enkelt toppskiktet, fortfarande. När det gäller resten av medlemmarna finns det inget att klaga på och någon som verkligen sticker ut är trummisen Peter Asp (ex-Stillborn, Bombus, Peter Dolving). Tajt som ett babianarsle och flink som en skräckslagen vessla på uppåttjack levererar han en av tidernas bästa svenska truminsatser.

Slutsats: Har du inte hört Mary Beats Jane så bör du. Det finns några skivor man återkommer till då och då för att kalibrera den psykiska balansen och den här ligger högt på min lista. När helst man behöver en positiv käftsmäll som chockhöjer nivåerna av Oxytocin i hjärnkontoret levererar den precis varenda gång. Finns på Spotify.

Blood and Oil

Old

Hollowhead