Mary Beats Jane – Mary Beats Jane (1994)

Som den notoriske ordbajsare jag är tänkte jag för omväxlings skull göra ett förhållandevis kortfattat inlägg. Inte för att jag vill utan därför att informationen som finns att tillgå på nätet när det gäller bandet Mary Beats Jane i allmänhet och deras självbetitlade debutskiva i synnerhet är oerhört skralt, även för en svartbältare i google fu som jag. Vilket är konstigt med tanke på att den vann en svensk Grammis för ”bästa hårdrock”.

Mary Beats Jane är en av de bästa debuterna som släpptes under paraplyet hårdrock med alla dess subgenrer i mitten av 90-talet. 1994 var dessutom ett ovanligt bra hårdrocksår då akter som Corrosion Of Conformity, Dream Theater, King’s X, Machine Head, Mötley Crüe, Pantera, Pearl Jam, Queensrÿche, Soundgarden och Testament släppte suveräna skivor. Ändå lyckas det här albumet stå ut i mängden. Och det gör den definitivt till en av de bästa svenska debuterna någonsin oavsett genre. Passande nog fyller den dessutom 20 år i år.

Eftersom uppgifter om skivans tillkomst är så pass svårfunna finns det egentligen bara musiken kvar att dryfta, vilket när det kommer till kritan är det enda som spelar någon roll. Den slingrar sig mellan snortung metal, pisksnärtig thrash och taggtrådig hardcore, ibland utsmyckad med små infall av grindcore, rap metal, garagerock och även 80-tals-sleaze om man har lite fantasi. Det är energiskt, stökigt och punkigt, men melodierna är ständigt närvarande för att binda ihop de ganska korta låtarna. Och även om låtarna är korta (genomsnittslängd 2,7 minuter) så händer det väldigt mycket utan att det för den skull blir för spretigt. En klassisk platta ska kunna stå emot tidens tand genom att blotta nya detaljer även för långtida lyssnare och detta kriterium uppfylls definitivt på Mary Beats Jane.

Peter Dolvings säregna, schizofrena och eminenta röst (som för övrigt inte ändrat sig nämnvärt på två decennier) kompletterar musiken perfekt. Nämner man kombinationen bräcklig, sprucken och vacker röst här i Sverige tänker alltför många på Håkan Hellström. Inte för att baktala Håkan, men allt det han har plus det han saknar återfinns i Peter Dolvings guldstrupe. Hela spektrat. En mer mångfasetterad sångare får man leta efter i det här landet. Han besitter dessutom den för mig så viktiga egenskapen tonsäkerhet, vilket Håkan saknar (there, I said it). Ena stunden låter herr Dolving som en skitnödig James Hetfield (på ett bra sätt) för att i nästa låta som en ursinnig målbrottsversion av Chuck Billy. Mike Patton, Phil Anselmo och Henry Rollins är andra namn som dyker upp i referensregistret. Snackar man svenska vokalister så tillhör han helt enkelt toppskiktet, fortfarande. När det gäller resten av medlemmarna finns det inget att klaga på och någon som verkligen sticker ut är trummisen Peter Asp (ex-Stillborn, Bombus, Peter Dolving). Tajt som ett babianarsle och flink som en skräckslagen vessla på uppåttjack levererar han en av tidernas bästa svenska truminsatser.

Slutsats: Har du inte hört Mary Beats Jane så bör du. Det finns några skivor man återkommer till då och då för att kalibrera den psykiska balansen och den här ligger högt på min lista. När helst man behöver en positiv käftsmäll som chockhöjer nivåerna av Oxytocin i hjärnkontoret levererar den precis varenda gång. Finns på Spotify.

Blood and Oil

Old

Hollowhead

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s