Zed Yago – Pilgrimage (1989)

Ont om kvinnor har det varit gott om här på Soundsandbeyond, jag räknar det till hela en men jag kan ha räknat fel. Skamligt i vilket fall. Således hög tid för en virtuell östrogenspruta i form av sångerskan Jutta Weinhold och det underskattade bandet Zed Yago. Det var när jag lyssnade på låten (och moderata MTV-hiten) Black Bone Song nyligen som jag bestämde mig för att plöja hela skivan, en skiva jag säkert inte hört i sin helhet på mer än tjugo år, och det lät ju hur förbannat fantastiskt som helst. Faktiskt så pass överjävligt bra att jag reviderat bandet från ett one hit wonder-band till ett närapå klassiskt 80-talsband på en vecka.

ZedYago01

Zed Yago bildades i dåvarande Västtyskland 1985 av sångerskan Jutta Weinhold som varit aktiv inom musiken sedan tidigt 70-tal och bandet hann spela in två skivor innan hon drog vidare och startade det snarlika bandet Velvet Viper. Låttexterna på Pilgrimage avhandlade tyngre ämnen och integrerade kända litterära verk vilket gjorde att de stod ut bland många andra sexistiska och fjompiga fjanttexter under sena 80-talet. Bandnamnet var Weinholds egen idé som den fiktiva dottern till Den Flygande Holländaren, ett koncept som avhandlades i nämnda Black Bone Song. Olyckligtvis släpptes skivan under ett år då bra hårdrocksskivor duggade tätt vilket resulterade i att de drunknade i mängden och splittrades något år senare. Gitarristen Jimmy Durand fick sedermera på oklart sätt rättigheterna till namnet och 2005 återuppstod de i en ny version med hans fru Yvonne Durand vid mikrofonen.

Enligt Weinhold inspirerades gruppen av Richard Wagner, Ronnie James Dio, Deep Purple, Led Zeppelin och Iron Maiden. Själv skulle jag säga att musiken landar i gränslandet mellan Manowar, Savatage, Running Wild, Accept, Dio och Warlock där Doro Pesch från sistnämnda grupp är jämförbar med Jutta Weinhold, men Weinhold har mer bredd och styrka i rösten (avgrundsskriken i Rose of Martyrdom sticker definitivt ut) och låter inte lika tysk, vilket är ett stort plus i kanten. Stundvis låter hon dessutom snarlik Pamela Moore som bland annat gav röst åt karaktären Sister Mary på Queensrÿches Operation: Mindcrime. Skivan inleds suggestivt med det metallifierade Richard Wagner-stycket Pilgerchor, här omdöpt till Pilgrim’s Choir, från operan Tannhäuser och övergår sedan i det tunga titelspåret. Resten av skivan präglas av doom-aktig hårdrock och ettrig speed metal med fläskiga körer, asiatiska skalor och tvillingsolon i stil med Judas Priest och Accept. Det hörs dock att skivan släpptes på 80-talet, även om den inte känns lika plastig och daterad som mycket annat som släpptes under årtiondets slut (Achilles Heel låter mest 80-tal och har norpat grundriffet från Ozzys Shot in the Dark). Skivan är obligatorisk lyssning om man gillar banden jag namedroppat. Vill man höra en nutida liknande sångerska så bör man kolla upp Veronica Freeman i Benedictum, ett band jag säkerligen lär återkomma till.

Black Bone Song.

The Fear of Death

The Pale Man

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s