The Wildhearts – Earth vs the Wildhearts (1993)

The Wildhearts bildades 1989 i Newcastle i England efter att Ginger Wildheart (född David Walls) fått sparken från The Quireboys. Gruppen genomgick ett flertal medlemsbyten de första åren där även ett par sångare hann passera revy innan Ginger 1991 motvilligt övertog rollen bakom mikrofonen vid sidan av att även vara gitarrist. Nio demos som förblir svårfunna alternativt osläppta spelades in under den här tiden, då bandet enligt uppgift var kraftigt influerat av Guns N’ Roses. 1992 hade svängdörrarna slutat att fladdra för stunden och bandet utgjordes då förutom Ginger av Christopher ”CJ” Jagdhar (gitarr), Danny McCormack (bas) samt forne Dogs D’Amour-trummisen Bam. Med den här sättningen och ett mer eget sound spelade de in två EP-skivor, Mondo Akimbo a-Go-Go och Don’t Be Happy…Just Worry. Bam återvände strax därefter till Dogs D’Amour och ersattes av Andrew ”Stidi” Stidolph. Stidi hann att trumma på debutalbumet innan han hoppade av och Ritch Battersby tog över trumpallen. Battersby trummar således på b-sidan Caffeine Bomb, som återfinns på samtliga senare återutgåvor av albumet från 1994 till dags dato. På tal om b-sidor så finns det en negativ aspekt med att vara ett Wildhearts-fan och det är om man tänker samla på deras skivor. Diskografin kryllar av svårfunna skivor, japanutgåvor och sällsynta singlar med b-sidor till förbannelse.

TheWildhearts01

Bandet går idag närmast att beskriva som ett kultband eftersom relativt få har koll på vilka de är. En handfull låtar har lyckats bestiga singellistan i hemlandet och den högsta albumplaceringen stod den efterföljande (och nästan lika bra) plattan P.H.U.Q. (1995) för i England med en sjätteplacering. Framgången i Amerika och resten av världen har varit liten till måttlig bortsett från Japan (så klart) och media har i stort sett ignorerat bandet med få undantag som Kerrang! som utsåg Earth vs the Wildhearts till årets skiva. Svängdörrarna har fortsatt att fladdra rejält även efter debuten med Ginger som den enda konstanta medlemmen och bandet har både splittrats och lagts på is med bråk och droger som bidragande orsaker, för att sedan återuppstå efter något år i en ny konstellation. Så sent som 2010 sa Ginger att han inte hade några som helst planer på att återuppväcka The Wildhearts igen. I december 2012 stod de lik förbannat på scenen för vad som var tänkt som en engångsgrej och 2013 gjordes en jubileumsturné då Earth vs the Wildhearts spelades i sin helhet (spelningar jag skulle karvat av mig ena stortån för att ha fått se). Turnén blev en succé och förlängdes och i april i år gick en ny turné av stapeln, så än har gubbarna inte kastat in handduken.

Som jag skrivit annorstädes här på Soundsandbeyond så är det alltid svårt att göra favoritplattor man lyssnat på i halva sitt liv rättvisa i skrift och Earth vs the Wildhearts är inget undantag. Trots att skivan släpptes mitt i grunge-erans guldålder så hörs inte tillstymmelse till gnällig ångest, yarl-sång eller depraverad svärta (annat än i en och annan text). I stället utgörs kärnan i musiken av attitydstinn och sleazegarnerad garagerock mixat med powerpop, punk och små explosioner av tung metal. Spektrumet av influenser som skiner igenom är sålunda ganska omfångsrikt. Allt från Motörhead, The Stooges, Rolling Stones och Cheap Trick till Ministry, Metallica, Pantera och Beatles flimrar förbi som referenser när man lyssnar. Ginger, som ligger bakom samtliga låtar, har en sanslös talang för att skriva kluriga texter och medryckande melodier med hookar som många skulle sälja sin egen morsa för att besitta. Han besitter dock inte världens bästa sångröst och pitchen är det lite si och så med, men ofta förstärks sången av andrastämmor och körer och i slutändan låter det ändå fantastiskt. Och så har vi ju riffen. Eller snarare RIFFEN!!! Hade det varit en instrumental skiva så tror jag att det ändå hade räckt och blivit över för att jag idag skulle kalla den klassiker. Och för att sälja in den ytterligare så finns det inte en enda insmickrande ballad så långt örat når och de gånger fjompigheter som ”baby” återfinns i någon textrad följs det upp med meningar som ”can’t you see, I’m shitting out water”. Det här är musik som åtminstone jag blir på bra humör av, en pålitlig glädjebomb som gjord för att avlägsna sura miner. En lyxversion släpptes 2010 som även innehåller EP-skivorna Mondo Akimbo a-Go-Go och Don’t Be Happy…Just Worry plus ett gäng b-sidor. Rekommenderas starkt om man råkar på den. Skivan finns att avnjuta på Spotify tillsammans med uppföljaren P.H.U.Q. och ett flertal andra av deras senare alster.

Hela skivan är som sagt löjligt bra från första till sista ton och favoriter är svårt att utse, så i stället för att plocka tre som jag brukar så dubblar jag den här gången.

Caffeine Bomb lever verkligen upp till sin titel, där det låter som om bandet spetsat bakfyllekaffet med PCP. Att hinna bräka med i de hetsiga verserna är bara att glömma.
Suckerpunch är skivans råaste trudelutt och låter som en hybrid av Motörhead och Ministry med distad sång, dubbelkaggar, singalong-refränger och ett driv från helvetet. Låten stoltserar även med en av skivans coolaste break.
Everlone drar igång med ett tungt och brötigt riff för att övergå i en fartfylld och sleazig låt med snygga arrangemang. De instrumentala slutminuterna där låten genomgår ett flertal förvandlingar vittnar om Gingers status som riffgud.
Shame on Me har ett fruktansvärt coolt intro och kluriga baktaktsriff till förbannelse.
Loveshit är en sleazig låt som landar någonstans mellan Guns N’ Roses och gamla Aerosmith, spetsat med svängigt honky tonk-piano och kvinnlig körsång.
Och sist men inte minst så har vi My Baby is a Headfuck. Ännu en sleazeaktig låt som begåvats med en suverän titel och utsmyckats med ett solo av Mick Ronson (David Bowie, Bob Dylan, etc.). Låten tros vara den sista inspelningen Ronson gjorde innan sin död i levercancer 29 April 1993. Slutet drar åt febrigt intensiv 50-talsrock toppat med Jerry Lee Lewis-piano och fylleskrål. ”Headfuck, headfuck, headfuck…”.

Annonser

The Philip Lynott Exhibition, Dublin 2011

ThinLizzy01

Phil Lynott skulle idag, den 20 augusti, ha fyllt 65.

Som vi ju alla vet är det en allmänt vedertagen sanning att irländska Thin Lizzy under framförallt åren 1975-79 är det bästa som någonsin hänt musikvärlden. Jodå, så är det. Har man en gång fastnat för plattorna Fighting, Jailbreak, Johnny the Fox, Bad Reputation, Live and Dangerous och Black Rose är det svårt att förstå hur någon skulle kunna klara sig utan dem. För gemene Svensson är det nog The Boys are Back in Town som klingar bekant, kanske utan att ens känna till vilket band som gjort låten. Eller så är det istället Whiskey in the Jar man känner igen, på senare år antagligen mycket tack vare att ett visst annat känt band också gjort sin version. Schyssta örhängen, även om de hade så många fler sådana, som till exempel Cowboy Song, Emerald, Don’t Believe a Word, Dancing in the Moonlight, Waiting for an Alibi (försök själv att skriva ett catchigare basintro)…

Tyvärr lade Thin Lizzy ner verksamheten 1983, fortfarande med fanan ganska högt upp efter att ha gjort en turné på plattan Thunder and Lightning. Frontmannen, sångaren, basisten och huvudsaklige låtskrivaren Phil Lynotts rock’n’roll-slitna kropp tyckte 1986 att det var dags att checka ut för gott. Dessa omständigheter ställde ju till det en aning för oss som gärna skulle ha velat se dem live men som inte fick chansen på grund av låg ålder.

Det närmaste för egen del var när delar av bandet uppträdde på Sweden Rock Festival 2007 under namnet Thin Lizzy. En helt OK konsert, antagligen så OK det bara kan bli med Phil Lynott upptagen på annat håll. Bandets meste gitarrist Scott Gorham var ju där och John Sykes som skötte sången lät ofta påfallande likt Lynott, vilket var ett stort plus. Ett minus däremot för att Tommy ”jag-struntar-väl-i-hur-originaltrummisen-spelade” Aldridge var där istället för Brian Downey. Men detta var alltså 2007, vilket innebär att avundsjukan är svår att dölja varje gång någon äldre stöt berättar att han minsann såg bandet när det begav sig på riktigt. Som exempelvis en bekant som bevittnade Thin Lizzy på diskoteket Barbarella i Växjö 1975, placerad rakt framför Phil Lynott. Eller en annan som var där när de spelade på Gröna Lund i Stockholm 1977.

Som för sent född får man med andra ord ta till andra knep så långt det går för att uppleva lite mer av bandets magi. Redan 1986 när tidningen OKEJ publicerade en av de sista intervjuerna Phil Lynott hann göra och då hade med en bild på hans gravsten så föddes idén om att en dag besöka platsen. Inte så förbenat knepigt att uppfylla, bara ett kvickt litet flyg bort, eller hur? Ändå tog det 25 år att få tummen ur och en resa till Dublin att äntligen bli av, men då var det å andra sidan ett perfekt tillfälle i och med att The Philip Lynott Exhibition just då pågick i köpcentret Stephen’s Green längst upp på Grafton Street.

Det var ingen dussinutställning heller utan här hade man faktiskt lagt ner lite tid och energi på att få in saker från hela Phil Lynotts liv, mestadels från karriären med Thin Lizzy men även från privatlivet såsom fotografier, brev och skolbetyg. Man hade till och med cykeln som han som tonåring använde när han delade ut tidningar (nästan i nördigaste laget, lite som den här texten, men ändå). Mycket fascinerande var det att få se tidigare okända bilder på Lynott och bandet, konstnären Jim Fitzpatricks originalmålningar till skivomslagen, kläder, instrument och framförallt handskrivna dikter och utkast till låtar som till exempel Still in Love With You, den bästa balladen som gjorts av ett rockband. Och så Thin Lizzy-skylten som användes på scen förstås – eller rättare sagt, en av de tre som tillverkades. (En finns hos någon ägare i Skandinavien, en ägs av James Hetfield och hänger i Metallicas replokal och så den som nu visades på utställningen.)

För att besöka graven kan man smidigt ta en knapp timmes åktur med buss 31 som stannar precis utanför St. Fintan’s Cemetary i förorten Sutton. Den trevlige chauffören som lär vara van vid turister i just det syftet frågade mig:
– ”Going to Phil Lynott’s grave, eh?”
– ”Öh, jes, ajm fråm Sviden and aj ålwäjs vånted to come here bla bla…”
Även inne på själva kyrkogården kom en anställd och ställde samma fråga och pekade sedan ut riktningen och sa: ”You can’t miss it”. Och han hade rätt, gravstenarna på den delen av gården var liggande men vid en av dem låg en ansenlig hög med blommor, fotografier, presenter och annat krimskrams som gjorde den helt omöjlig att bomma. Så var man då framme vid målet från 1986!

Vad gör man då vid en grav egentligen? Tja, många tankar for genom huvudet. En av dem var hur värdigt och respektfullt Phil Lynotts sista vila behandlades, vilket man vet inte är en självklarhet om man någon gång besökt Jim Morrisons dito i Paris. En av flera anledningar till detta stavas Philomena Lynott, det vill säga Phils mor, som besöker och sköter om graven varje dag, så även under mitt besök. Dock väntade denna äldre dam med att dyka upp tills undertecknad hade gått en bit därifrån tyglandes sin impuls att springa tillbaka för att få träffa henne. Men vad tillfreds man var ändå…

ThinLizzyGif_All

Anders Tengner – Access All Areas (2011)

”Det är många i min omgivning som under åren påpekat att jag hade världens bästa jobb. Och visst låg det något i det. När förstaklassflyg, limousiner, hotellsviter, gourmetmiddagar och storslagna fester i västvärldens metropoler inramade arbetstiden som bestod av personliga möten med världens största rockartister hade det varit förbannat dumt att klaga.”

Anders Tengner borde de flesta läsare av bloggen känna till någorlunda. Tillsammans med Pär Fontander och Martin Carlsson finns det få som gjort så mycket för att sprida kunskap om den hårdare musiken i Sverige. Han började sin journalistbana redan som fjunig tonåring när han följde The Runaways runt i Sverige i egenskap av fanclub-representant i slutet av 70-talet. Sedermera blev han skribent för tidningarna OKEJ och Rocket som får ses som föregångare till de mer renodlade svenska hårdrockstidningarna Heavy Mental, Sweden Rock Magazine och Close-Up Magazine. Utöver sin roll som journalist har han även varit programledare för bland annat Metalljournalen och Metropolis, men snackar man TV är han nog mest känd för det här inslaget, där han grillades av Siewert Öholm i ett oerhört vinklat inslag i SVT:s Svar Direkt, rörande den obeskrivligt vederstyggliga gruppen ”VASSP”. (Hela inslaget finns för övrigt att se här.)

AndersTengner01

Access All Areas är lite av en självbiografi, samtidigt som den avhandlar möten och bakom kulisserna-upplevelser med några av hårdrockens legendarer. Som hängiven OKEJ-läsare när det begav sig så kommer jag fortfarande ihåg bråkdelar av en del intervjuer, speciellt de som gjordes i egenskap av rått-pseudonymen Johnny O’kej, där man fick reda på lite under bältet-grejer. Större delen av boken utgörs dock av tidigare opublicerade snaskigheter som hur Tengner lyckades somna under en intervju med Ritchie Blackmore, Ian Gillans tankar om otrohet under turné, Cliff Burtons sista dag i livet (där OKEJ fick sista intervjun någonsin) och hur det kom sig att Phil Lynott lade bas på en Heavy Load-låt. Skojiga Spinal Tap-historier är det också gott om, som vad Ian Paice gjorde en gång när dasspappret var slut och vad som var Ian Hauglands främsta partytrick. Att livet som journalist inte alltid är en dans på rosor får man sig också till livs via möten med allehanda uppblåsta egon (Glenn Hughes, Yngwie Malmsteen, Ritchie Blackmore, Don Dokken, Jon Bon Jovi, etc.) och berättelser om pissmissiler i fotodiken, m.m. Och då har jag bara skrapat på ytan.

Tengner skriver engagerat och insatt även om en del slarvfel sticker i ögonen på en stavfelsallergiker som undertecknad. Guns N’ Roses låt Nightrain skrivs som Night Train, ordet ”line-upet” förekommer rätt flitigt och ”trashmetal” benämns som genre, vilket gränsar till tjänstefel. En del störande översättningsfel förekommer också, Ozzy Osbourne säger t.ex. i en intervju: ”Det hade varit osmakligt att rida på hans död”, om Randy Rhoads. Bruce Dickinson (Iron Maiden) säger i en annan: ”I USA måste vi ta med oss egen scen också. Det blir sex truckar”. Svenska och engelska blandas dessutom ibland på ett störande vis, som ”1991 var money fortfarande knappast the object”, ”Jag cashade in mileage från TWA som jag regelbundet flög med” och ”Han scorade direkt”. Fler foton hade heller inte skadat, gärna insprängda i texten så man slapp bläddra fram och tillbaka som en byfåne. Bortser man från dessa petitesser så är det här obigatorisk läsning om man är det minsta intresserad av lite tyngre musik och det är inte utan att man då och då måste lägga ifrån sig boken i ren avundsjukeångest över vad Tengner faktiskt varit med om. Har man minsta intresse av den hårdare musiken eller musikjournalistik i det stora hela så är den här tegelstenen (> 450 sidor) självklar lektyr.