The Philip Lynott Exhibition, Dublin 2011

ThinLizzy01

Phil Lynott skulle idag, den 20 augusti, ha fyllt 65.

Som vi ju alla vet är det en allmänt vedertagen sanning att irländska Thin Lizzy under framförallt åren 1975-79 är det bästa som någonsin hänt musikvärlden. Jodå, så är det. Har man en gång fastnat för plattorna Fighting, Jailbreak, Johnny the Fox, Bad Reputation, Live and Dangerous och Black Rose är det svårt att förstå hur någon skulle kunna klara sig utan dem. För gemene Svensson är det nog The Boys are Back in Town som klingar bekant, kanske utan att ens känna till vilket band som gjort låten. Eller så är det istället Whiskey in the Jar man känner igen, på senare år antagligen mycket tack vare att ett visst annat känt band också gjort sin version. Schyssta örhängen, även om de hade så många fler sådana, som till exempel Cowboy Song, Emerald, Don’t Believe a Word, Dancing in the Moonlight, Waiting for an Alibi (försök själv att skriva ett catchigare basintro)…

Tyvärr lade Thin Lizzy ner verksamheten 1983, fortfarande med fanan ganska högt upp efter att ha gjort en turné på plattan Thunder and Lightning. Frontmannen, sångaren, basisten och huvudsaklige låtskrivaren Phil Lynotts rock’n’roll-slitna kropp tyckte 1986 att det var dags att checka ut för gott. Dessa omständigheter ställde ju till det en aning för oss som gärna skulle ha velat se dem live men som inte fick chansen på grund av låg ålder.

Det närmaste för egen del var när delar av bandet uppträdde på Sweden Rock Festival 2007 under namnet Thin Lizzy. En helt OK konsert, antagligen så OK det bara kan bli med Phil Lynott upptagen på annat håll. Bandets meste gitarrist Scott Gorham var ju där och John Sykes som skötte sången lät ofta påfallande likt Lynott, vilket var ett stort plus. Ett minus däremot för att Tommy ”jag-struntar-väl-i-hur-originaltrummisen-spelade” Aldridge var där istället för Brian Downey. Men detta var alltså 2007, vilket innebär att avundsjukan är svår att dölja varje gång någon äldre stöt berättar att han minsann såg bandet när det begav sig på riktigt. Som exempelvis en bekant som bevittnade Thin Lizzy på diskoteket Barbarella i Växjö 1975, placerad rakt framför Phil Lynott. Eller en annan som var där när de spelade på Gröna Lund i Stockholm 1977.

Som för sent född får man med andra ord ta till andra knep så långt det går för att uppleva lite mer av bandets magi. Redan 1986 när tidningen OKEJ publicerade en av de sista intervjuerna Phil Lynott hann göra och då hade med en bild på hans gravsten så föddes idén om att en dag besöka platsen. Inte så förbenat knepigt att uppfylla, bara ett kvickt litet flyg bort, eller hur? Ändå tog det 25 år att få tummen ur och en resa till Dublin att äntligen bli av, men då var det å andra sidan ett perfekt tillfälle i och med att The Philip Lynott Exhibition just då pågick i köpcentret Stephen’s Green längst upp på Grafton Street.

Det var ingen dussinutställning heller utan här hade man faktiskt lagt ner lite tid och energi på att få in saker från hela Phil Lynotts liv, mestadels från karriären med Thin Lizzy men även från privatlivet såsom fotografier, brev och skolbetyg. Man hade till och med cykeln som han som tonåring använde när han delade ut tidningar (nästan i nördigaste laget, lite som den här texten, men ändå). Mycket fascinerande var det att få se tidigare okända bilder på Lynott och bandet, konstnären Jim Fitzpatricks originalmålningar till skivomslagen, kläder, instrument och framförallt handskrivna dikter och utkast till låtar som till exempel Still in Love With You, den bästa balladen som gjorts av ett rockband. Och så Thin Lizzy-skylten som användes på scen förstås – eller rättare sagt, en av de tre som tillverkades. (En finns hos någon ägare i Skandinavien, en ägs av James Hetfield och hänger i Metallicas replokal och så den som nu visades på utställningen.)

För att besöka graven kan man smidigt ta en knapp timmes åktur med buss 31 som stannar precis utanför St. Fintan’s Cemetary i förorten Sutton. Den trevlige chauffören som lär vara van vid turister i just det syftet frågade mig:
– ”Going to Phil Lynott’s grave, eh?”
– ”Öh, jes, ajm fråm Sviden and aj ålwäjs vånted to come here bla bla…”
Även inne på själva kyrkogården kom en anställd och ställde samma fråga och pekade sedan ut riktningen och sa: ”You can’t miss it”. Och han hade rätt, gravstenarna på den delen av gården var liggande men vid en av dem låg en ansenlig hög med blommor, fotografier, presenter och annat krimskrams som gjorde den helt omöjlig att bomma. Så var man då framme vid målet från 1986!

Vad gör man då vid en grav egentligen? Tja, många tankar for genom huvudet. En av dem var hur värdigt och respektfullt Phil Lynotts sista vila behandlades, vilket man vet inte är en självklarhet om man någon gång besökt Jim Morrisons dito i Paris. En av flera anledningar till detta stavas Philomena Lynott, det vill säga Phils mor, som besöker och sköter om graven varje dag, så även under mitt besök. Dock väntade denna äldre dam med att dyka upp tills undertecknad hade gått en bit därifrån tyglandes sin impuls att springa tillbaka för att få träffa henne. Men vad tillfreds man var ändå…

ThinLizzyGif_All

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s