The Wildhearts – Earth vs the Wildhearts (1993)

The Wildhearts bildades 1989 i Newcastle i England efter att Ginger Wildheart (född David Walls) fått sparken från The Quireboys. Gruppen genomgick ett flertal medlemsbyten de första åren där även ett par sångare hann passera revy innan Ginger 1991 motvilligt övertog rollen bakom mikrofonen vid sidan av att även vara gitarrist. Nio demos som förblir svårfunna alternativt osläppta spelades in under den här tiden, då bandet enligt uppgift var kraftigt influerat av Guns N’ Roses. 1992 hade svängdörrarna slutat att fladdra för stunden och bandet utgjordes då förutom Ginger av Christopher ”CJ” Jagdhar (gitarr), Danny McCormack (bas) samt forne Dogs D’Amour-trummisen Bam. Med den här sättningen och ett mer eget sound spelade de in två EP-skivor, Mondo Akimbo a-Go-Go och Don’t Be Happy…Just Worry. Bam återvände strax därefter till Dogs D’Amour och ersattes av Andrew ”Stidi” Stidolph. Stidi hann att trumma på debutalbumet innan han hoppade av och Ritch Battersby tog över trumpallen. Battersby trummar således på b-sidan Caffeine Bomb, som återfinns på samtliga senare återutgåvor av albumet från 1994 till dags dato. På tal om b-sidor så finns det en negativ aspekt med att vara ett Wildhearts-fan och det är om man tänker samla på deras skivor. Diskografin kryllar av svårfunna skivor, japanutgåvor och sällsynta singlar med b-sidor till förbannelse.

TheWildhearts01

Bandet går idag närmast att beskriva som ett kultband eftersom relativt få har koll på vilka de är. En handfull låtar har lyckats bestiga singellistan i hemlandet och den högsta albumplaceringen stod den efterföljande (och nästan lika bra) plattan P.H.U.Q. (1995) för i England med en sjätteplacering. Framgången i Amerika och resten av världen har varit liten till måttlig bortsett från Japan (så klart) och media har i stort sett ignorerat bandet med få undantag som Kerrang! som utsåg Earth vs the Wildhearts till årets skiva. Svängdörrarna har fortsatt att fladdra rejält även efter debuten med Ginger som den enda konstanta medlemmen och bandet har både splittrats och lagts på is med bråk och droger som bidragande orsaker, för att sedan återuppstå efter något år i en ny konstellation. Så sent som 2010 sa Ginger att han inte hade några som helst planer på att återuppväcka The Wildhearts igen. I december 2012 stod de lik förbannat på scenen för vad som var tänkt som en engångsgrej och 2013 gjordes en jubileumsturné då Earth vs the Wildhearts spelades i sin helhet (spelningar jag skulle karvat av mig ena stortån för att ha fått se). Turnén blev en succé och förlängdes och i april i år gick en ny turné av stapeln, så än har gubbarna inte kastat in handduken.

Som jag skrivit annorstädes här på Soundsandbeyond så är det alltid svårt att göra favoritplattor man lyssnat på i halva sitt liv rättvisa i skrift och Earth vs the Wildhearts är inget undantag. Trots att skivan släpptes mitt i grunge-erans guldålder så hörs inte tillstymmelse till gnällig ångest, yarl-sång eller depraverad svärta (annat än i en och annan text). I stället utgörs kärnan i musiken av attitydstinn och sleazegarnerad garagerock mixat med powerpop, punk och små explosioner av tung metal. Spektrumet av influenser som skiner igenom är sålunda ganska omfångsrikt. Allt från Motörhead, The Stooges, Rolling Stones och Cheap Trick till Ministry, Metallica, Pantera och Beatles flimrar förbi som referenser när man lyssnar. Ginger, som ligger bakom samtliga låtar, har en sanslös talang för att skriva kluriga texter och medryckande melodier med hookar som många skulle sälja sin egen morsa för att besitta. Han besitter dock inte världens bästa sångröst och pitchen är det lite si och så med, men ofta förstärks sången av andrastämmor och körer och i slutändan låter det ändå fantastiskt. Och så har vi ju riffen. Eller snarare RIFFEN!!! Hade det varit en instrumental skiva så tror jag att det ändå hade räckt och blivit över för att jag idag skulle kalla den klassiker. Och för att sälja in den ytterligare så finns det inte en enda insmickrande ballad så långt örat når och de gånger fjompigheter som ”baby” återfinns i någon textrad följs det upp med meningar som ”can’t you see, I’m shitting out water”. Det här är musik som åtminstone jag blir på bra humör av, en pålitlig glädjebomb som gjord för att avlägsna sura miner. En lyxversion släpptes 2010 som även innehåller EP-skivorna Mondo Akimbo a-Go-Go och Don’t Be Happy…Just Worry plus ett gäng b-sidor. Rekommenderas starkt om man råkar på den. Skivan finns att avnjuta på Spotify tillsammans med uppföljaren P.H.U.Q. och ett flertal andra av deras senare alster.

Hela skivan är som sagt löjligt bra från första till sista ton och favoriter är svårt att utse, så i stället för att plocka tre som jag brukar så dubblar jag den här gången.

Caffeine Bomb lever verkligen upp till sin titel, där det låter som om bandet spetsat bakfyllekaffet med PCP. Att hinna bräka med i de hetsiga verserna är bara att glömma.
Suckerpunch är skivans råaste trudelutt och låter som en hybrid av Motörhead och Ministry med distad sång, dubbelkaggar, singalong-refränger och ett driv från helvetet. Låten stoltserar även med en av skivans coolaste break.
Everlone drar igång med ett tungt och brötigt riff för att övergå i en fartfylld och sleazig låt med snygga arrangemang. De instrumentala slutminuterna där låten genomgår ett flertal förvandlingar vittnar om Gingers status som riffgud.
Shame on Me har ett fruktansvärt coolt intro och kluriga baktaktsriff till förbannelse.
Loveshit är en sleazig låt som landar någonstans mellan Guns N’ Roses och gamla Aerosmith, spetsat med svängigt honky tonk-piano och kvinnlig körsång.
Och sist men inte minst så har vi My Baby is a Headfuck. Ännu en sleazeaktig låt som begåvats med en suverän titel och utsmyckats med ett solo av Mick Ronson (David Bowie, Bob Dylan, etc.). Låten tros vara den sista inspelningen Ronson gjorde innan sin död i levercancer 29 April 1993. Slutet drar åt febrigt intensiv 50-talsrock toppat med Jerry Lee Lewis-piano och fylleskrål. ”Headfuck, headfuck, headfuck…”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s