Yngwie vs Yngwie

Yngwie01Finished

Jag gick kanske lite väl långt där i början, men det är inte så lätt att hålla huvudet kallt när alla säger att du är Gud. Till slut tror man att ens skit luktar som rosor.
– Yngwie Malmsteen

Är det någon svensk som kommer i närheten av Mötley Crües eller Ozzys vilda leverne och förtjänar att kallas rockstjärna så är det Yngwie Malmsteen. Han har brutit mot en hel hoper budord genom åren och levt rockstjärnelivet till fullo med droger, fylla, krogslagsmål, nerpissade tv-apparater, sönderbajsade kaffebryggare och demolerade hotellrum som givna inslag och lever dessutom fortfarande för att berätta om det. Framför allt har han brutit mot det första budordet. Yngwies gud är Yngwie och har alltid varit. Och med all rätt, för han har verkligen kämpat sig till den position han har idag.

Jag har alltid haft lite av en hatkärlek till Yngwie och uppfattat honom som en hyfsat dryg och egocentrisk varelse samtidigt som jag gillat hans humor och avgudat hans talang och den uppfattningen har efter att ha läst de här böckerna inte ändrats ett dyft. Jag kunde kort sagt säga att motsatsen till Yngwie Malmsteen torde vara en tondöv, humorlös diplomat med en extrem självinsikt. Men jag säger som bekant aldrig något kortfattat. Det jag stört mig mest på rent musikaliskt är hans oförmåga att ändra soundet och släppa in lite fler i låtskrivarprocessen, men samtidigt beundrar jag honom för hans obeveklighet att inte förändras och hans övertygelse och vision om hur rockmusik bör låta. Det kan vara just de egenskaperna som gjort att han numera är en ikon inom rockmusiken snarare än en fotnot i musikhistorien.

För ett par år sedan släpptes Anders Tengners Yngwie-biografi Såsom I Himmelen, Så Ock På Jorden och förra året utgavs även Yngwies egna memoarer Vilja Av Stål (eller Relentless som den heter på utrikiska), så jag tänkte mig på en liten jämförelse av de båda böckerna medan jag fortfarande har dem färskt i minnet. Egendomligt nog är Anders Tengners bok den som lyckas gå mest på djupet och känns ärligast. Själva kärnan till en bra biografi är att ha med så mycket detaljer som möjligt och inte plocka bort något obekvämt, något Tengner lyckas med (fast nu handlar det ju inte om honom, vilket hjälper). Boken är skriven helt utan Yngwies inblandning även om han erbjöds att medverka, vilket han avböjde. Yngwie försökte även påverka ett flertal andra att inte ställa upp på intervjuer, vilket han i ett par fall lyckades med. Ändå bygger den på intervjuer från över 50 personer, alla med en nära relation till Yngwie. Yngwie själv kommer också till tals via gamla intervjuer från olika källor.

För att citera Tengner själv om bokens tillblivelse: ”Det här är det enskilt största och mest komplexa researcharbete jag gjort under mina trettio år som journalist. Att i detalj kartlägga en människas liv, från barndomen och framåt, är dessutom en märklig upplevelse. Jag levde under drygt åtta månader i Yngwies förflutna, från morgon till kväll. Allt jag pratade om var honom, allt jag läste och googlade handlade om Yngwie.” Tengner har dessutom försökt vara så trogen tidslinjen som möjligt vilket inte alltid kan ha varit lätt. Tallee Savage, Yngwies första flickvän, förde dock dagbok vilket lär ha hjälpt enormt när det gäller de första åren i karriären. Man får förmoda att Yngwie läst Anders bok eftersom han inte helt oväntat har anklagat den för att innehålla rena lögner. Jag skulle bra gärna velat veta vad han tyckte om en del pikanta avslöjanden, som t.ex. när polaren Ronnie James Dio bett sin passopp att bjuda Yngwie på en ollad drink.

Yngwies bok verkar vara skriven utan medförfattare, ingen annan nämns i alla fall på omslaget även om han i en intervju i dokumentärfilmen Så Jävla Metal säger att han under ett par år dikterat till, citat: ”en skribent, engelsk professor är hon”. Av någon outgrundlig anledning trodde jag att den skulle vara författad på hans modersmål, vilket den naturligtvis inte är, så följaktligen läste jag en relativt krattig svensk översättning. Yngwies morbror Ryno, som hjälpte honom mycket i studion i början av karriären, översätts exempelvis plötsligt och framledes till farbror. Boken är dessutom full av upprepningar (vilket dock inte är översättarens fel). Yngwie säger en sak och sedan säger han det igen med lite andra ord, som om han inte riktigt litar på läsarens intelligens. Stora delar består av gnäll över förlorade pengar, gnäll över managers och gnäll över gamla bandmedlemmar och man bedövas stundvis av all negativitet. Han är dessutom iskall emot sitt gamla hemland som i stort sett beskrivs som en Sovjetstat som inte tillät någon att sticka ut eller tjäna pengar och som utöver två ljumma veckor om året består av snö upp till knäna. Men den stora och sorgliga skillnaden böckerna emellan är att Yngwie bara skrapar på ytan till stora delar av sitt egna liv. Han nämner inte ens att han fram till han var tolv år hette Lannerbäck i efternamn (efter sin far, Malmsten var hans mors flicknamn). Inga av hans före detta flickvänner och fruar nämns heller annat än i förbigående och aldrig vid namn, vilket säkerligen är hans nuvarande frus/managers förtjänst. Det som står ut mest och känns mest personligt är hans egna ord om bilkraschen 1987 som nästan tog hans liv och efteråt nästan avslutade hans karriär på grund av hans ickefungerande plektrumnäve (samma kapitel avhandlar även bortgången av hans mamma och bror, också närmast i förbigående). Kapitlet om hur han skrev Concerto Suite for Electric Guitar and Orchestra är en annan höjdpunkt. Där lyser Malmsteens kärlek till och förståelse för klassisk musik igenom och man får en inblick i vilken ambitiös och driven människa han är.

Ni ser ju vilken bok jag föredrar, men samtidigt vill jag inte ha någon av böckerna oläst. Dock finns det stora skillnader. Ofta står uppgifterna i de båda i bjärt kontrast mot varandra och det är upp till läsaren att bestämma vem man tror på. You release the fockin’ fury”-incidenten beskrivs på två helt olika vis, inklusive hur citatet lät. I Yngwies bok snackar han om att han hade en motorcykel som han körde med upp och ner i trapporna i skolan. I Anders bok nämns ingen motorcykel, däremot minns hans klasskamrater att han hade en trehjulig ”gubbmoppe” med hytt. Knappast ett fordon man bestiger trappor med om man inte är självmordsbenägen. Att Yngwie varit våldsam i sina tidigare förhållanden vittnar alla hans tidigare flickvänner och fruar om i Anders bok och om så bara hälften är sant vore det mer än nog. I sin egen bok får han det nästan att framstå som om han själv vore offret. Händelsen då ett SWAT-team efter åtta timmars belägring arresterade Yngwie ges även den i två vitt skilda versioner. Hans nuvarande fru/manager April (eller Ebru Solmaz som hon är döpt till) beskrivs i Anders bok undantagslöst som en beräknande zigenare vars enda goda bedrift är att ha fått Yngwie nykter. Yngwie däremot beskriver henne som… ja, ni fattar nog.

Idealet hade varit att slå ihop böckerna (vilket hade skett om Yngwie hade sagt ja till Anders invit) eftersom de två verken kompletterar varandra perfekt. Vill man ha en inblick i människan och geniet Yngwie bör man således läsa båda och då förslagsvis börja med hans egen bok. Och de som tvivlar på att Yngwie har humor så avslutar jag med det här citatet:

Vet du att min IQ är jävligt hög? Den enda anledningen till att jag blir full är så att jag kan komma ned till bandets nivå och hänga med er.
– Yngwie till John Macaluso

Och eftersom det här är en musikblogg kan man inte sluta med ett citat, så jag väljer underbara Icarus’ Dream Suite Op. 4 från hans första soloalbum Rising Force (1984).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s