Trick or Treat (1986)

Trick or Treat 1986Det finns både en och två filmer med Halloweentema, Trick or Treat från 1986 är en i mängden. Filmens hårdrockstönt Eddie är mobbad i plugget men det som gör att han ändå står ut är jättetuff metalmusik, och särskilt då den store rockhjälten Sammi Curr som han brukar skriva brev till. Sammi var själv utstött när han gick i samma skola som Eddie en gång i tiden. Det är framförallt den prydlige och populäre coolingen Tim och hans gäng som är på Eddie och gör livet surt för honom. Tänk om Eddie kunde ta ut hämnd på dem, visst hade det känts bra?

När Sammi Curr omkommer i en eldsvåda blir Eddie nedslagen, men tack vare den lokale diskjockeyn Nuke får Eddie en vinylplatta med Sammis sista inspelningar. När han spelar skivan baklänges (dolda budskap på hårdrocksalbum var ett hett ämne under 1980-talet) får han först ett meddelande riktat personligen till sig själv om hur han ska ge igen på sina plågoandar, men leder senare till att Sammi Currs bittra och hämndlystna spöke återuppstår varje gång skivans musik spelas upp. Eddie som inledningsvis uppskattar Sammis hjälp måste nu istället stoppa honom från att göra för mycket skada.

Charmig story, eller hur? Nåja, Trick or Treat (fånigt översatt till Tysta blodiga natt på svenska) är inte fullt så fruktansvärt pjåkig som det kan låta. Den inleds intresseväckande men spårar tyvärr ur ju längre man tittar. Några faktorer väger ändå upp och gör den åtminstone sevärd, som till exempel att Ozzy Osbourne spelar en hårdrockshatande och moraliserande pastor, vilket är en alldeles underbar roll med tanke på hur jagad han var vid ungefär samma tid i verkliga livet av just sådana personer som den han gestaltar här.

Filmmusiken ligger också på plussidan. Fastway, med medlemmar som före detta Motörheadgitarristen Fast Eddie Clark och Dave King, som långt senare hamnade i Flogging Molly, står för det mesta av musiken och gör det helt OK. Soundtracket har släppts på både LP och CD, för att inte tala om Internets lättillgänglighet, och är väl värt att kollas upp. Kanske faller det i smaken.

Även Gene Simmons har en liten roll som diskjockeyn som ger Eddie Sammi Curr-skivan, vilket man slår på stora trumman för när filmen ska säljas in, men det är en så liten roll att den knappt är värd att nämnas. För många nördiga KISS-fans kan förstås inget inhopp vara för litet dock…



Annonser

Aaaah…It’s Halloween 2.0

Det här är den första, men förhoppningsvis inte den sista, reprisen vad gäller lyssningsbara högtidslåtar här på bloggen. Halloween är en hyfsat ny högtid för oss här uppe i Norden (sett till namn och koncept), men djupt rotad i den amerikanska kulturen. Således finns det extremt många Halloween-relaterade musikstycken att plocka av, men få som går att lyssna på mer än en gång utan att tvingas till en dubbelsidig van Gogh. Det som skiljer från förra året är att länkarna faktiskt funkar och att vi stoppat in en och annan ny låt att skrämma de stackars ömkansvärda godistrollen med. Har ni tips på hyvens Halloween-låtar vi utelämnat så släng för fanken upp dom i kommentarsfältet! Klicka prexakt här för 2014 års Halloween-låtlista som gör hösten lite mera uthärdlig.

Vince Neil – Carved in Stone (1995)

VinceNeil01

Carved in Stone är förmodligen en skiva som nästan bara de närmast sörjande (d.v.s. de trognaste Mötley Crüe-fansen) bemödat sig att kolla upp. Och det här var, väl att märka, definitivt inte en platta som prånglades ut för att blidka några Crüe-heads. Det skulle förklara de knappa hundratusen exemplar den sålt, vilket får ses som katastrofalt dåligt. Skivan släpptes dock under ett år då skivförsäljningen gick ganska trögt överlag för hårdare akter. Hårdrockbanden och grungebanden identitetskrisade rejält och nästa hårda musiktrend nu metal låg fortfarande i sin linda. Skid Row släppte suveräna Subhuman Race som lät otypiskt bitter och aggressiv, Ozzy släppte Ozzmosis som lät domedagstung och vemodig, Smashing Pumpkins släppte melankoliska Mellon Collie and the Infinite Sadness, et cetera. Det var inte mycket pepp, glam och tjo och tjim som man bjöds på med andra ord. Så icke heller på Carved in Stone. Första soloplattan Exposed (1993) präglades av partystämning med positiva vibbar och lät inte speciellt långt ifrån det han gjort med Mötley Crüe, bortsett från Steve Stevens hysteriska gitarrexplosioner. Carved in Stone är av en mörkare karaktär, vars musik och texter genomsyras av vemodighet och ilska. Bandet bakom Vince bestod här av gitarristen Brent Woods, basisten Robbie Crane och trummisen Vikki Foxx (originellt artistnamn…) och alla gör ett suveränt jobb utan att ta för mycket plats.

1995 var ett turbulent år för Vince, han söp friskt och största fritidsintresset vid sidan av supandet bestod i att spela bort pengar på diverse casinon mellan inspelningarna av plattan. I slutet av mars förs hans fyraåriga dotter Skylar till sjukhus med magsmärtor och efter att ha uppvisat tecken på blindtarmsinflammation så opereras hon. Där upptäcker man att hon har långt gången cancer. Detaljerna besparar jag er här men hela den hjärtskärande processen när ett barn tynar bort beskrivs ingående både i hans egen självbiografi Tattoos & Tequila och i Mötley Crüe-biografin The Dirt. Som följd börjar Vince supa ännu värre på stamstället Moonshadows och klandrar sig själv eftersom cancer finns på hans mammas sida av släkten. Den första augusti utförs en sjätte omfattande operation på Skylar. 8 augusti landar Carved in Stone på skivdiskarna och hyllningen till hans dotter, Skylar’s Song, släpps som första och enda singel. En video färdigställs fyra dagar senare. Den 15 augusti, en vecka efter att skivan släppts, somnar Skylar in medan Vince sitter fast i trafiken på väg till sjukhuset. Senare åker han tillbaka till Moonshadows och bedövar sig med alkohol och Valium och kraschlandar framåt natten i en hotellsäng med Skylars filt från sjukhuset över sig. Alkoholmissbruket eskalerar till en närapå dödlig nivå innan han i november slutligen uppsöker ett behandlingshem där han också får hjälp med att bearbeta sorgen. Man får väl förmoda att Vince inte ser tillbaka på Carved in Stone-eran med någon vidare glädje. När skivan, som inte fick någon som helst draghjälp från skivbolaget Warner Bros., visade sig vara en totalflopp bad Vince om att få kontraktet upphävt och året därpå återförenades han med Mötley Crüe.

I Mötley Crüe-biografin The Dirt skriver Vince att det var extremt frustrerande att arbeta med producentparet The Dust Brothers, som bland annat låg bakom Beastie Boys Paul’s Boutique (1989) och senare skulle nå stora framgångar med Beck och Hanson. Vince kunde spela in något med den ene vid spakarna medan den andre var ute och rökte gräs, och när den andre kom tillbaka för att lyssna tyckte han nio gånger av tio att det sög. Sedan bytte de plats och proceduren upprepades. Det var enligt Vince som att försöka göra en platta med Cheech och Chong. The Dust Brothers var inga producenter i traditionell mening utan hade mer en klippa och klistra-approach, de använde mycket digital ljudredigering och gillade att leka med samplingar och beats, så vad Vince hade spelat in en dag kunde nästa dag låta totalt annorlunda när de låtit den virtuella saxen gå lös på materialet. Allt sammantaget så är det helt otroligt att det ens blev någon skiva, och ännu mer ofattbart att den blev så pass hyfsad och faktiskt även bröt lite ny mark. Vissa, inklusive Vince själv, ser plattan som en föregångare till nu metal-genren med band som Limp Bizkit, Linkin Park och Kid Rock, en koppling jag inte riktigt håller med om även om det går att dra vissa paralleller. Vince ger sig till exempel, och tack och lov, inte på att rappa och traditionella gitarrsolon, vilket inom nu metal är ovanligt, finns det gott om. Lyssnar man på skivan från början till slut så är det faktiskt bara tre låtar som skvallrar om The Dust Brothers inblandning i projektet, nämligen Breakin’ in the Gun, One Way och Find a Dream. Alla tre är dessutom riktigt hyfsade, om man bortser från det vederstyggliga och fullständigt onödiga saxofonsolot i One Way. Saxofonsolon är ytterst sällan nödvändiga.

Konservativa Mötley-fans som fnyser åt ”nymodigheter” som rap, samplingar och annat som ”inte hör hårdrocken till” gör bäst i att hålla sig borta från den här plattan, då den enda låten som kommer i närheten av traditionellt Mötley-stuk är One Less Mouth to Feed. Ni andra bör definitivt slänga ett getöra på den här lite annorlunda skapelsen. Finns på Spotify.

The Crawl brötar igång med ett riff som närmast är identiskt med introriffet i Panteras Live in a Hole. En riktigt tung höjdarlåt med jamkänsla.

Black Promises är en svårmodig och hård låt där trummisen lyckas få till ett riktigt Tommy Lee-”häng”.

Writing on the Wall kastar sig mellan drivig tyngd och balladstuk. Den stoltserar även med riktigt snygga gitarrsolon.

The Rift är en vacker balladaktig låt med en lite episk touch, suverän körsång och ett gitarrsolo jag får rysningar av varje gång.