Philip Lynott: Still in Love With You (2014)

still in loveSom vi ju alla vet är det en allmänt vedertagen sanning att irländska Thin Lizzy under framförallt åren 1975-79 är det bästa som någonsin hänt musikvärlden, ett obestridligt faktum som tål att upprepas. Hade du däremot frågat James Hetfield och Cliff Burton så skulle de båda antagligen ha svarat att det är de tidiga plattorna, det vill säga från 1971-73 när bandet var en trio med Eric Bell på gitarr, som var the hottest shit. Hetfield skulle gärna vilja göra en cover på Honesty is no Excuse från 1971 års självbetitlade debut-LP, medan Cliff Burton tydligen ska ha varit ett stort fan av framförallt albumet Shades of a Blue Orphanage från 1972 (enligt undertecknad det närmaste Thin Lizzy kom att frambringa en plump i diskografin). Intressant är att de båda unga thrashslynglarna faktiskt lyckades träffa Phil Lynott 1984 och då få varsitt exemplar av en av hans diktsamlingar.

Ovanstående Metallica-relaterade uppgifter finns med i den i november utgivna boken Philip Lynott: Still in Love with You, som gjorts av samma team som låg bakom utställningen med samma namn som ägde rum i Dublin under 2011-2012, det vill säga den irländska tidningen Hot Press i samarbete med mamma Philomena Lynott. Precis som med visningen är det inget hafsverk utan genomarbetat med en hel del nytt stoff och ett stort antal bilder i ett A4-format på över 250 sidor. Boken kan sägas vara en förlängning av utställningen; mycket av det material som visades upp där återfinns här i bildform, såsom skivomslag, handskrivna texter, affischer, personliga fotografier och dokument av olika slag.

Många personer i bandets närhet har bidragit med sina historier, och som vanligt i sådana här sammanhang får man ännu en gång läsa sådant som man har fått ta del av i andra källor. Till exempel får man återuppleva Brush Shiels redogörelse för hur Phil Lynott fick lämna det gemensamma bandet Skid Row som han var sångare i, för att därefter lära sig att lira bas och bilda Thin Lizzy. Både Hetfields, Shiels och en del andras uttalanden känns alltså bekanta sedan förut, så högst troligen är inte alla utsagor exklusiva för boken. Dock finns här ändå tillräckligt många nya och intresseskapande perspektiv från personer som inte medverkat i tidigare böcker och dokumentärer, som till exempel Gale Claydon, Phil Lynotts mångåriga flickvän från tiden innan och i början av bandets karriär (Gale som för övrigt omnämns i Look What the Wind Blew In). Samtidigt kan man notera att vissa personer inte medverkar alls, som bland andra Phil Lynotts fru Caroline eller något av hans tre (kända) barn Sarah, Cathleen och den länge hemlige sonen Macdaragh Lambe. Just döttrarna har mig veterligen aldrig varit med i något större officiellt sammanhang där de diskuterat sin far.

Philip Lynott: Still in Love With You finns för närvarande bara att köpa via Hot Press egen sida, något som undertecknad kan gå ed på fungerar alldeles utmärkt. Är du ett fan så är boken ett givet köp. Gillar du däremot inte Thin Lizzy borde du bli generad och börja med det snarast!


Annonser

Bruce Dickinson – The Chemical Wedding (1998)

BruceDickinson01
Bruce Dickinson hoppas jag för er egen skull inte behöver någon närmare presentation, annars står det väldigt dåligt till med musikallmänbildningen. Anledningen till att jag väljer att skriva om en av hans soloskivor här på bloggen är för de negativa gnällspikar som totalt avfärdat dem för att de kanske på något vis skulle kunna påminna om Iron Maiden. Och Iron Maiden är ju sååå 1982!! Right? Givet är att delar av Bruces solokatalog låter hyfsat snarlik huvudbandet, konstigt vore det ju annars, men den här plattan hamnar på Pluto om Iron Maiden vore Tellus. Det vill säga väääldigt långt ifrån. 7.5 miljarder kilometer ifrån målet för att vara ganska exakt. Och det är fanimej inget fel på Iron Maiden, goddamnit!!

Bandet bestod vid den här tiden förutom Bruce av Maiden-kollegan Adrian Smith, Roy Z (Halford, Warrior, Rob Rock, Tribe of Gypsies, Glenn Hughes), Eddie Casillas och David Ingraham. Materialet är till stora delar skrivet av Bruce och Roy Z och huvuddelen av texterna är inspirerade av den engelske mångsysslaren William Blake (1757- 1827). Även omslaget pryds av en William Blake-målning som går under namnet ”The Ghost of a Flea”. Man undrar varför inte Red Hot Chili Peppers kom på att använda den som omslag först. Roy Z stod förutom gitarrer även för den närmast överviktiga produktionen (för den är Homer Simpson som The Blob-fet!). Vissa läser in ett helhetskoncept i texterna även om det inte var Bruces mening alls. Men det blir ett konceptalbum om man har lite fantasi. För mig är det här en riktigt mörk och brutal skiva och jag läser själv in allt från alkemi och Emanuel Swedenborg till Gud kontra människa i texterna. Det är mörkt, mystiskt, elakt och progressivt och låtarna uppvisar bredd utan att det känns alltför splittrat. Arthur Brown alias The God of Hellfire (men här kallad The Dyslexic Voice of a Dog (?!?)) läser ett par dikter på skivan och bara det är värt priset. Huruvida det är Dickinsons bästa soloalbum tål att diskuteras men det är definitivt hans mest ambitiösa album. Många föredrar föregående års Accident of Birth och den duger riktigt bra den också och har lite samma stuk. Det släpptes sedermera en film med samma namn som Bruce medskrev manuset till och som handlar om Aleister Crowley. Jag har inte sett den så jag säger inget, men 5,0-betyget på IMDB gör mig inte vidare nyfiken. Skivan finns på Spotify.

King in Crimson

Chemical Wedding

Gates of Urizen

Jerusalem

Dimebag & Pantera Hultsfred 1995

Dimebag Hultsfred 1995
Dimebag på huvudscenen i Hultsfred. Oskarp bild? Jodå, tagen med en engångskamera i ett allt annat än stillastående publikhav.

Idag uppmärksammar vi som så många andra att det är på dagen tio år sedan Dimebag Darrell sköts ihjäl av en idiot – mitt under pågående spelning med nya bandet Damageplan. Och just idag ska det därför erkännas att man uppskattar extra mycket att man hade sin mest intensiva åka-på-festivaler-period under 1990-talet. För undertecknad betyder det att man var på plats på Hultsfredsfestivalen i augusti 1995. Inte nog med att det var enda konsertupplevelsen med Pantera, det var en förbenat bra sådan också! Bandets spelglädje var då fortfarande intakt innan medlemmarnas välkända kivande sinsemellan hade spårat ur (för att inte tala om att vi några timmar senare även fick ett trevligt gig med Slayer på köpet).

Pantera hade inte lirat inför publik på fyra månader när de kom till Smålands skogar den gången, och frågan är väl om de ens visste var sjutton de befann sig. Inte för att det spelade någon roll; spelningen var en fulländad kombination av häftig metal, sol och kalas. Och vi var där!

Alternativa jullåtar 2.0

EddieSantaClaus01

En lätt uppdaterad och restaurerad version av förra årets lista på alternativa jullåtar finns nu att beskåda här. Och det jag skrev förra året gäller fortfarande: ”musikstilarna varierar kraftigt, från punk, soul och death metal till hårdrock, jazz och rap. Seriositeten är en annan sak som varierar, från innerligt och känslosamt till buskis, parodier och rena julhatarlåtar. En del av texterna kan uppfattas som aningen stötande, så mitt råd är att inte trycka runt på måfå i listan om lättinfluerade små barn befinner sig i närheten”.