Bruce Dickinson – The Chemical Wedding (1998)

BruceDickinson01
Bruce Dickinson hoppas jag för er egen skull inte behöver någon närmare presentation, annars står det väldigt dåligt till med musikallmänbildningen. Anledningen till att jag väljer att skriva om en av hans soloskivor här på bloggen är för de negativa gnällspikar som totalt avfärdat dem för att de kanske på något vis skulle kunna påminna om Iron Maiden. Och Iron Maiden är ju sååå 1982!! Right? Givet är att delar av Bruces solokatalog låter hyfsat snarlik huvudbandet, konstigt vore det ju annars, men den här plattan hamnar på Pluto om Iron Maiden vore Tellus. Det vill säga väääldigt långt ifrån. 7.5 miljarder kilometer ifrån målet för att vara ganska exakt. Och det är fanimej inget fel på Iron Maiden, goddamnit!!

Bandet bestod vid den här tiden förutom Bruce av Maiden-kollegan Adrian Smith, Roy Z (Halford, Warrior, Rob Rock, Tribe of Gypsies, Glenn Hughes), Eddie Casillas och David Ingraham. Materialet är till stora delar skrivet av Bruce och Roy Z och huvuddelen av texterna är inspirerade av den engelske mångsysslaren William Blake (1757- 1827). Även omslaget pryds av en William Blake-målning som går under namnet ”The Ghost of a Flea”. Man undrar varför inte Red Hot Chili Peppers kom på att använda den som omslag först. Roy Z stod förutom gitarrer även för den närmast överviktiga produktionen (för den är Homer Simpson som The Blob-fet!). Vissa läser in ett helhetskoncept i texterna även om det inte var Bruces mening alls. Men det blir ett konceptalbum om man har lite fantasi. För mig är det här en riktigt mörk och brutal skiva och jag läser själv in allt från alkemi och Emanuel Swedenborg till Gud kontra människa i texterna. Det är mörkt, mystiskt, elakt och progressivt och låtarna uppvisar bredd utan att det känns alltför splittrat. Arthur Brown alias The God of Hellfire (men här kallad The Dyslexic Voice of a Dog (?!?)) läser ett par dikter på skivan och bara det är värt priset. Huruvida det är Dickinsons bästa soloalbum tål att diskuteras men det är definitivt hans mest ambitiösa album. Många föredrar föregående års Accident of Birth och den duger riktigt bra den också och har lite samma stuk. Det släpptes sedermera en film med samma namn som Bruce medskrev manuset till och som handlar om Aleister Crowley. Jag har inte sett den så jag säger inget, men 5,0-betyget på IMDB gör mig inte vidare nyfiken. Skivan finns på Spotify.

King in Crimson

Chemical Wedding

Gates of Urizen

Jerusalem

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s