Leslie West – Mountain (1969)

LeslieWest01

Leslie West är en rocklegend av samma dignitet som Lemmy eller Ozzy och som bidragit minst lika mycket till det vi idag kallar hårdrock och metal. Han föddes i New York under det mer judeklingande namnet Leslie Weinstein 1945 och fyller således 70 i år. West började sin musikaliska karriär i det The Who-aktiga bandet The Vagrants som hade ett par mindre hits i mitten av 60-talet, bland annat med en garagestökig version av Otis Redding-låten Respect. En av producenterna The Vagrants anlitade var Felix Pappalardi (1939-1983), mannen som Leslie sedermera skulle bilda bandet Mountain tillsammans med. Innan Mountain drog igång på riktigt släpptes dock denna pärla.

Många klassar idag den här skivan som Mountains egentliga debut även om den tekniskt sett gavs ut som ett soloalbum. Sättningen (Leslie West, Felix Pappalardi och trummisen Norman ”N.D.” Smart II) turnerade under resten av 1969 som Mountain, en turné som toppades med ett framträdande på Woodstockfestivalen. Giget lär för övrigt ha varit bandets fjärde någonsin. Inför Mountains ”riktiga” debut Climbing! (1970) värmdes trumpallen av nytillskottet Corky Laing och bandet hade utökats med keyboardisten Steve Knight för att distansera sig från framtida jämförelser med Cream, som året innan lagt karriären på hyllan. Mountain beskrivs ofta just som ett mellanting av The Jimi Hendrix Experience och nämnda Cream (ett band som Pappalardi också producerat). Jag skulle också vilja lägga till tidiga Black Sabbath som referens. Lite förenklat så är det bastyngd, skitig och stenhård bluesrock toppad med Pappalardis Geezer Butler-minnande baslir och Wests passionerade gurgla-taggtråd-raspiga röst, råa powerackord och fantasifulla gitarrspel.

Skivan är idag lite bortglömd och förbisedd kan jag tycka. Dock fick den ett litet erkännande i stonerkretsar i början på 00-talet när Clutch 2001 spelade in en omgjord version av Baby I’m Down, omdöpt till Immortal med West på sologitarr och Spiritual Beggars gjorde året efter en riktigt hyvens cover på Blood of the Sun. Otaliga hip-hopartister lär också ska ha stulit keyboardslingan från låten Long Red. Skivan finns på Spotify.

Blood of the Sun

Baby, I’m Down

Dreams of Milk and Honey

Annonser

Funkadelic – Maggot Brain (1971)

Fan tro’t kanske, men om man nu ska tro i alla fall så kom ett av de skönaste gitarrsolon som finns till genom att Funkadelics bandledare George Clinton bad Eddie Hazel, påverkad av LSD, att spela som om hans mor just hade dött. Resultatet kom med på den tio minuter långa titellåten Maggot Brain från 1971, där Hazel solar sig igenom större delen av spåret. Och nog låter det olyckligt och klagande alltid; ljuv och vacker lyssning när stormen Egon pustar och frustar i natten utanför fönstret. Men det funkar alldeles utmärkt även utan regn och rusk…