Cinderella – blues metallens poster child

Cinderella01

Jag hade lite huvudbry när jag skulle sätta en titel på det här inlägget. Bara ”Cinderella” kändes fattigt, så blues metal är en genre som jag värkte fram just nu, men funnes den innan så skulle Cinderella definitivt vara dess primära poster child. Nicka bara lite sammanbitet och instämmande för dig själv och gå vidare till nästa stycke. Detta stycket är mer för att rättfärdiga en korkad inläggstitel för mig själv. Mission accomplished.

Tro’t eller ej, men Cinderella var faktiskt ett av de största incitamenten till varför jag valde att musikblogga. Det numera ganska bortglömda och missförstådda bandet som många musikaliskt efterblivna och musikkritiker i allmänhet skrattar åt än idag är fortfarande ljudligt guld för mig. De beskrivs på alldeles för många sidor nätet runt som ett ”glam metal-band”. Glam metal i all ära, men Cinderella var (och är fortfarande, tydligen) ett ganska rakt hårdrockband som musikaliskt tjocknade mer och mer på brötiga bluesinfluenser, likt en riktigt välgjord béchamel, men som blev tvungna att iklä sig glam metal-rollen för att passa in i samtiden och sedan försvann i periferin som den askunge de var.

80-talet var och är förvisso fortfarande det mest egoistiska och osmakliga årtiondet i mannaminne. Såg du inom musikbranschen inte ut som en översminkad och påfåglad Jean-Paul Gaultier med fingrarna i ett eluttag så var du en förbannad nobody. Cinderella var dock under större delen av sin betydande existens förbannade somebodys. Problemet var att ingen förutom de själva fattade det, därför att det mesta just då handlade om ytan. Som en liten utvikning i ämnet Cinderella kommer säkert en del av er Killinggänget-kunniga ihåg sketcherna som sändes under 90-talets början, ett par år innan Nilecitys tillblivelse med en viss Jonas Inde som hårdrockaren Tommy Bohlin. Där bordade han i en sketch Viking Line-färjan Cinderella och förväntade sig en all inclusive-kryssning med bandet (= talla lite på Eric Brittinghams genitalier, måhända en Manowar-manlig dubbel-69:a med Jeff LaBar och Tom Keifer). Idag har ju faktiskt den fiktive Tommy Bohlins dröm blivit verklighet. Fenomenet kallas numera i folkmun för ”rockkryssning”.

Tom Keifer är den enda sångaren jag vet som opererats för åkomman ”förlamade stämband”. Han blev tydligen totalstum och behandlades 1991. Det hela fördröjde deras svanesång (?) till 1994. Cinderella har varit inaktiva som studioband sedan dess, men från 2010 och framåt har de gjort diverse framträdanden i sin klassiska sättning, bland annat som förband till Bret Michaels. Känn lite extra på den. Förband. Till. Bret Michaels. Ovärdigt är bara förnamnet. Trots att Cinderella fortfarande räknas som ett B-band av många förståsigpåare och musikkritiker så har de onekligen satt sin prägel på den nutida hårdrocken och förr eller senare kommer musikvärlden förstå vilket arv de efterlämnat. Som så många andra band var de som bäst i början och det här är min ”best of”:

Night Songs från Night Songs (1986)
Ett magiskt mellanting av tidiga Brian Johnson-AC/DC, Guns N’ Roses och tung, episk hårdrock

Nobody’s Fool från Night Songs (1986)
En av tidernas bästa powerballader enligt mig. Jävligt lökig video dock. Trots att legendaren Andy Johns (1950-2013) låg bakom produktionen låter det ändå aningen legoplastigt 80-tal.

Long Cold Winter från Long Cold Winter (1988)
Låter lite som om Still Got the Blues-Gary Moore och Janis Joplin hade gjort en duett. Cinderella bidrog förresten med Janis Joplin-covern Move Over till projektet Make a Difference Foundation: Stairway to Heaven, Highway to Hell året därpå. En tändsticka gjord i himlen, som man säger.

Bad Seamstress Blues/Fallin’ Apart at the Seams från Long Cold Winter (1988)
Det här är så nära amerikansk knätofsmusik upphöjt i hårdrock man kan komma. Lite som om man sitter på en träskig veranda med en krokodil i koppel någonstans i sydstaterna med D.A.D. på oväntat besök. Gevalia någon?

Gypsy Road från Long Cold Winter (1988)
Den här videon gick varm på Headbanger’s Ball innan MTV blev förlegat. Helt ovidkommande var den här låten min lillebrors första CD-inköp som singel 1988. Jag har fortfarande kvar hans CD-spelare och den funkar förmodligen bättre än de flesta nya apparater idag. Själv trodde jag inte på CD-formatet och införskaffade först året efter de rätta attiraljerna + Ozzys No Rest For the Wicked. Funkar också fortfarande.

Don’t Know What You Got (Till It’s Gone) från Long Cold Winter (1988)
Låten fick ett hyfsat uppsving när South Park snuttifierade den i avsnittet ”Raisins” 2003. Suverän ballad.

Dead Man’s Road från Heartbreak Station (1990)
Lite som Bad Seamstress Blues/Fallin’ Apart at the Seams, fast mer åt Bon Jovis Wanted Dead or Alive-hållet. Catchy träskrock med andra ord.

Bad Attitude Shuffle från Still Climbing (1994)
Drar inledningsvis väldigt mycket åt ZZ Tops La Grange. Låter inte 80-talsglamrock någonstans.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s