Europe – War of Kings (2015)

Europe01

Jag har varit ganska snål med recensioner av nya skivor här på bloggen, dels för att det ofta tar ett tag att lyssna in sig ordentligt och dels för att andra sidor och bloggar runtom på nätet sköter den biten så mycket bättre. Men ibland dyker det upp en skiva så pass remarkabel att man känner sig närmast tvingad att skriva ett par rader om den och just så känner jag idag. Således blir det här ingen djuplodande analys utan mer en lagom flyktig beskrivning.

Efter att ha plöjt Europes senaste alster War of Kings ett tvåsiffrigt antal gånger är jag hyfsat benägen att utnämna den till deras bästa platta någonsin, vilket känns både stort och värt ett omnämnande på bloggen. Sedan comebackskivan Start from the Dark (2004) har Europe i mitt tycke gått från klarhet till klarhet och den pastellfärgade pudelrocken från förr grävs numera endast upp vid livetillfällen, såsom sig bör. Jag gillade förvisso deras pudelperiod när det begav sig, men det var då och nu är nu. Jag gillade också min riktigt taskiga hockeyfrilla, men smak och tycke utvecklas ju, tack och lov. Idag ger jag inte mycket för Europes första inkarnation bortsett från debuten och Wings of Tomorrow (1984) som rymde ett par guldkorn (Seven Doors Hotel, Scream of Anger & Wings of Tomorrow).

Lagom kortfattat är War of Kings en varierad platta med mycket rymd, tyngd och fläskig 70-talskänsla. Paralleller går att dra till klassiska storheter som Whitesnake, Deep Purple och Rainbow men också Black Sabbath (både Ozzy- och Dio-eran). Dagens Europe drar sig inte heller för att flirta med den progressiva rocken (eller metallen) och är man tillräckligt nergrottad inom den tyngre progressiva musikvärlden så uppfattar man små nickningar åt både Rush- och Dream Theater-hållet (!). Eller är det bara jag? Det blir emellanåt riktigt ödesmättat, snudd på episkt (speciellt i höjdaren Angels (With Broken Hearts), som visar hur det känns att begrava fötterna i en riktigt bra vävd hammondmatta) och några söckersöta eller inställsamma ballader hörs inte minsta tillstymmelse till.

Även individuellt har de lyckats lyfta sig till högre höjder; Joey Tempest har aldrig sjungit bättre, han har utvecklat en skön raspighet och mognad i rösten som inte funnits där innan och man får en hel del Glenn Hughes- och David Coverdale-vibbar. Mic Michaeli håller närapå Jon Lord-klass och de plaskiga syntmattorna från förr är nergrävda sedan länge, istället är det lagom grisbrötigt hammondljud som gäller och ibland tillåts han briljera med ett snyggt solo här och var. Ian Haugland har jazzat till sig en del och överlag blivit mer varierad i sitt spel och på ett par spår trampar han rentav dubbelkaggar. John Norum har ju alltid varit en suverän gitarrist, skillnaden från förr är väl att han numer lägger mer vikt vid känsla än snabbhet och är väl det närmaste vi någonsin kommer att komma en svensk Gary Moore. John Levén är som alltid pålitlig bakom basen och hittar sina egna slingriga och coola vägar istället för att blint följa gitarren och ligger rättvist högt i mixen.

War of Kings är snyggt producerad av Dave Cobb som tidigare rattat Rival Sons och California Breed bland mycket annat och den tål definitivt att kollas upp av er övervintrade hårdrockare med pudelallergi som avfärdat gruppen sedan återföreningen i tron att det låter precis som förr. Tro mig, det gör det definitivt inte. Europe ligger numer i framkant bland de levande klassiska banden och låter riktigt förbannat bra.

War of Kings finns på Spotify

War of Kings

Children of the Mind

Angels (With Broken Hearts)

Annonser

Helix – Walkin’ the Razor’s Edge (1984)

Helix Walkin' 1984Det enda ens primitiva sida ibland kräver är lite lättsmält, icke-sofistikerad hårdare rock, förslagsvis gjord på 1980-talet av gossar med fluffiga kalufser på huvudet. Detta är en beskrivning som passar ganska bra in på Helix som ett tag var hyfsat stora i Sverige och tja, egentligen bara här och i hemlandet Kanada. De hade en hygglig period med albumen Walkin’ the Razor’s Edge och Long Way to Heaven från 1984 respektive 1985. Under samma period var de ute på turnéer med bland andra KISS och W.A.S.P. och vann nog över både ett och två av deras fans. Inget konstigt i det, musikaliskt låg banden inte så värst långt ifrån varandra. Lyssna på till exempel When the Hammer Falls, framförallt verserna, och tänk dig istället Blackie Lawless på sång så har du en låt som hade kunnat vara med på debutplattan med W.A.S.P. som även den är från 1984.

Om du var en ung spoling under den eran känner du säkert igen Rock You som var Helix största hit. Videon till låten är för övrigt en riktigt macho och jättetuff historia, där medlemmarna ömsom jobbar med smutsigt straffarbete ömsom spelar låten och häftigt poserar stjärten av sig. Självklart är de omgärdade av lättklädda damer, så lättklädda att den ursprungliga videon blev den första att förbjudas av MTV. Man gjorde sedan likadant även till den utmärkta Crazy Elephant-covern Gimme Gimme Good Lovin’, med medverkan av en ung Traci Lords, det vill säga en MTV-vänlig variant och en som kunde sändas nattetid på vuxenkanalerna. Båda dessa alternativa uncensored-versioner är numera lätta att finna för den som söker. Men för att visa att även hårdrockare kan vara känsliga själar producerades en mer nedtonad video på ännu en cover, balladen (Make Me Do) Anything You Want av A Foot in Cold Water, där bandet spelar så fint i en balettstudio med mer påklädda tjejer.

Säga vad man vill om Helix tidstypiska videor, Walkin’ the Razor’s Edge är i positiv bemärkelse en behagligt lättlyssnad hårdrocksplatta från en tid då man spelade in drygt en halvtimmes musik och lät det vara nog för ett album. Dessutom hade de i Brian Vollmer en sångare med rejäla röstresurser, och har det fortfarande i och med att de faktiskt ännu är aktiva.


Death Wolf – Death Wolf (2011)

DeathWolf01
Dags för lite übertrevlig och ultramodern skräckpunk på bloggen. Ultramodern är kanske att ta i men det är hög tid för lite musik från detta århundradet i alla fall. Death Wolf bildades som ett Misfits/Samhain-coverband runt millennieskiftet av Morgan Håkansson (Abruptum, Marduk) som än idag är bandets kreativa motor. De lystrade mellan 2000-2010 till namnet Devils Whorehouse under vilket de släppte två fullängdare och två EP som genremässigt landar mellan tung hårdrock och slamrig, vesselkvick (men ofta otajt) och stundom lo-fi-producerad skräckpunk. Förstlingsverket, EP:n The Howling (2000), bestod av hälften originallåtar och hälften Misfits/Samhain-covers som låter så likt originalen att det ibland är svårt att höra skillnad även om BPM:en trissats upp. Eftersläntarna i Devils Whorehouse-diskografin låter även de som nämnda band men produktionen, musikaliteten och originaliteten höjs ett snäpp för varje släpp (häpp!).

När de började skriva material till vad som var tänkt att bli Devils Whorehouses tredje fullängdare hade de frångått sitt ursprungliga koncept så pass mycket att en omstart under ett nytt namn kändes nödvändigt. Den plattan blev då istället Death Wolfs självbetitlade debut och nu även ämnet för det här inlägget. Varför jag valde just den plattan är helt enkelt därför att det är den jag hittills plågat ihjäl flest öronflimmerhår med. Dessutom är den sanslöst bra. Det går fortfarande att dra paralleller mellan Death Wolf och Glenn Danzig-relaterade band men stölderna är numera mer subtila. Den stora skillnaden gentemot Devils Whorehouse-materialet är att de numer låter mer metalliska, argsinta och framför allt originella jämfört med det mer slarvigt punkiga intrycket från fordom. Texterna handlar (till skillnad från Morgan Håkanssons andra huvudprojekt Marduk som beskriver krig så till den milda grad att de blivit kallade nazistsympatisörer) till stora delar om nordisk mytologi, existentialism, religion och diverse andra djupa ämnen.

Snackar vi ljud så låter gitarrerna som nygräddade frasiga Dokken-våfflor som slungats upp i ett Left Hand Path-stinkande åskmoln, basen brötar på precis lagom mycket utan att ta alltför mycket plats i ljudbilden och trummorna låter till skillnad mot förr riktigt jävla snortajta. Produktionen låter modern utan att det känns som att Max Martin suttit bakom mixerbordet. Återstår då sången att dryfta. Första sångaren Zwedda som var med fram till 2003 lät mer eller mindre som Glenn Danzigs hyfsat onda men ganska mediokra tvilling. Efterträdaren Valentin “Maelstrom” Mellström har utöver en egen unik skarp röst och en övernaturlig Danzig-dito också en skitförbannad Ralf Gyllenhammar (Mustasch) samt en melankolisk Ian Astbury (The Cult) att plocka fram i sin repertoar och har således hyfsat mycket mer bredd i registret.

Death Wolf är en alldeles utmärkt blandning av underbart enfaldiga, aggressiva och ettriga tvåminutersdängor och längre mer komplexa, återhållsamma och nattsvarta doompärlor. De två uppföljarna II: Black Armoured Death (2013) och nyligen släppta III: Östergötland (2014) fortsätter utvecklingen mot ett eget unikt sound och Glenn Danzigs skugga över Death Wolf blir allt svagare. Gott så. Jag vill hävda att Death Wolf är vårat egna Kvelertak, fast de inte fått sitt stora break än. Utöver de givna Danzig-relaterade refenserna låter de onekligen Kvelertakiga med korta och aggressiva nedslag i Motörhead- och Ministrymyllan på den här plattan och även framledes. Ett riktigt horrorskönt band som Alex skulle ha sagt till sina droogisar.

Youtube var i det närmaste barskrapat på Death Wolf-material; någon tafflig intervju av en starstruck tysk med grotesk cykelstyremustasch här, någon delirium tremens-filmad livefrekvens med grötigt ljud där. Så jag tankade upp fyra låtar från plattan och plussade på med en femte som verkar vara deras enda professionella video till dags dato.

Death Wolf finns på Spotify
Liksom Devils Whorehouse

Ironwood

Circle Of Abomination

Morning Czar Shineth

The Other Hell

Wolfs Pallid Sister

Neon Rose – Reload (1975)

neon roseNeon Rose från Stockholm lär ha varit bland de första svenska hårdrocksbanden som sjöng på engelska. De låg heller inte på vilket skitbolag som helst utan på Vertigo, samma bolag som gav ut storheter som Black Sabbath och Uriah Heep för att bara nämna några. Tre plattor mäktade bandet med att ge ut under åren 1974 och 1975, varav de två första inte var särskilt märkvärdiga. Tredje albumet Reload däremot, där hade alla bitar fallit på plats och var i högsta grad märkvärdigt – men vid det laget var medlemmarna tydligen så tjuriga på varandra att det inte blev några fler skivsläpp.

Som Thin Lizzy-fan undrar man om inte Phil Lynott & Co, som vid den tidpunkten också låg på Vertigo, lät sig inspireras en smula av Neon Rose när de gjorde Jailbreak-plattan från 1976, det vill säga året efter Reload. Lyssna från 0:53 i Night Birds och jämför sedan med Warriors runt 3:15. Helt konspiratoriskt långsökt är det nog inte.

Det finns en video inspelad till Dead Eyes, per automatik ett bra val i och med att hela plattan är helgjuten. Men det är ändå tre andra spår som sticker ut extra mycket: The Race for Knowledge, A Smell of Death och albumets titellåt (med det underbara basliret efter introt). Alla tre låtarna är föredömligt arrangerade med sina omväxlande hårda och mjuka partier. Lyssna och njut av den svenska hårdrockens begynnelse!