Europe – War of Kings (2015)

Europe01

Jag har varit ganska snål med recensioner av nya skivor här på bloggen, dels för att det ofta tar ett tag att lyssna in sig ordentligt och dels för att andra sidor och bloggar runtom på nätet sköter den biten så mycket bättre. Men ibland dyker det upp en skiva så pass remarkabel att man känner sig närmast tvingad att skriva ett par rader om den och just så känner jag idag. Således blir det här ingen djuplodande analys utan mer en lagom flyktig beskrivning.

Efter att ha plöjt Europes senaste alster War of Kings ett tvåsiffrigt antal gånger är jag hyfsat benägen att utnämna den till deras bästa platta någonsin, vilket känns både stort och värt ett omnämnande på bloggen. Sedan comebackskivan Start from the Dark (2004) har Europe i mitt tycke gått från klarhet till klarhet och den pastellfärgade pudelrocken från förr grävs numera endast upp vid livetillfällen, såsom sig bör. Jag gillade förvisso deras pudelperiod när det begav sig, men det var då och nu är nu. Jag gillade också min riktigt taskiga hockeyfrilla, men smak och tycke utvecklas ju, tack och lov. Idag ger jag inte mycket för Europes första inkarnation bortsett från debuten och Wings of Tomorrow (1984) som rymde ett par guldkorn (Seven Doors Hotel, Scream of Anger & Wings of Tomorrow).

Lagom kortfattat är War of Kings en varierad platta med mycket rymd, tyngd och fläskig 70-talskänsla. Paralleller går att dra till klassiska storheter som Whitesnake, Deep Purple och Rainbow men också Black Sabbath (både Ozzy- och Dio-eran). Dagens Europe drar sig inte heller för att flirta med den progressiva rocken (eller metallen) och är man tillräckligt nergrottad inom den tyngre progressiva musikvärlden så uppfattar man små nickningar åt både Rush- och Dream Theater-hållet (!). Eller är det bara jag? Det blir emellanåt riktigt ödesmättat, snudd på episkt (speciellt i höjdaren Angels (With Broken Hearts), som visar hur det känns att begrava fötterna i en riktigt bra vävd hammondmatta) och några söckersöta eller inställsamma ballader hörs inte minsta tillstymmelse till.

Även individuellt har de lyckats lyfta sig till högre höjder; Joey Tempest har aldrig sjungit bättre, han har utvecklat en skön raspighet och mognad i rösten som inte funnits där innan och man får en hel del Glenn Hughes- och David Coverdale-vibbar. Mic Michaeli håller närapå Jon Lord-klass och de plaskiga syntmattorna från förr är nergrävda sedan länge, istället är det lagom grisbrötigt hammondljud som gäller och ibland tillåts han briljera med ett snyggt solo här och var. Ian Haugland har jazzat till sig en del och överlag blivit mer varierad i sitt spel och på ett par spår trampar han rentav dubbelkaggar. John Norum har ju alltid varit en suverän gitarrist, skillnaden från förr är väl att han numer lägger mer vikt vid känsla än snabbhet och är väl det närmaste vi någonsin kommer att komma en svensk Gary Moore. John Levén är som alltid pålitlig bakom basen och hittar sina egna slingriga och coola vägar istället för att blint följa gitarren och ligger rättvist högt i mixen.

War of Kings är snyggt producerad av Dave Cobb som tidigare rattat Rival Sons och California Breed bland mycket annat och den tål definitivt att kollas upp av er övervintrade hårdrockare med pudelallergi som avfärdat gruppen sedan återföreningen i tron att det låter precis som förr. Tro mig, det gör det definitivt inte. Europe ligger numer i framkant bland de levande klassiska banden och låter riktigt förbannat bra.

War of Kings finns på Spotify

War of Kings

Children of the Mind

Angels (With Broken Hearts)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s