Venom – en liten guide till extremmetallens pionjärer

Venom01

“I thought I had seen and heard it all in Vietnam, but this band scare me more than anything I’ve ever experienced before. I will not go on that stage for anything. The whole audience can invade, but I’m staying put.”
– Säkerhetsvakt på Venoms konsert i New York 1983

Venom är ett band de flesta med intresse för tyngre musik torde känna till och det är väl förmodligen ofta så att antingen så hatar man dem eller så älskar man dem. Eller också gillar man dem hyfsat mycket, som undertecknad. Grejen med Venom är väl den att de mest ultrakonservativa fansen i mina ögon tycks avguda de tre-fyra första skivorna och samtidigt fullkomligt skita i resten av den senare katalogen. Sen har vi de som hört bråkdelar av just de första tre-fyra skivorna och som skiter i att kolla upp den senare delen av katalogen i tron att resten låter precis likadant. I båda fallen förlorar Venoms senare plattor potentiella lyssnare, vilket är väldigt synd. Jag fick idén till det här inlägget efter att ha sträcklyssnat på senaste skivan From the Very Depths som sakta men säkert växer till en av deras starkaste givar för varje lyssning och därför känns som en hyfsad inkörsport för er som alltid avfärdat bandet som omusikaliska odågor. Givet är att stora delar av den tidiga katalogen låter mer än den smakar för den oinvigde, men guldkorn finns onekligen.

Venom har egentligen inte alls varit min kopp te ända sedan jag hörde Welcome to Hell (1981) första gången som pudelrockig pojkspoling under tidigt 80-tal. Men när man sedan upptäckte Metallica tog nyfikenheten över och man blev mer eller mindre tvingad att lyssna på tidiga Venom för att förstå var Hetfield och Co. hämtat sina influenser. Jag gillade dock inte vad jag hörde det minsta just där och då. Det var för hårt, för kompakt och för elakt för mina då relativt oförstörda öron och oskuldsfulla sinne. Ändå har ett par låtar här och där fångat mitt intresse genom åren så jag vände egentligen aldrig blindörat helt åt Venom. Första gången jag riktigt fastnade för en låt var när jag såg videon till Nightmare på MTV’s Headbanger’s Ball i en programpunkt de kallade ”triple thrash treat” om jag inte minns fel. Den videon ger mig fortfarande kalla kårar trots att jag sett långt mycket värre saker. Det kan vara den pyjamasklädda och strykfula gamla kärringen i kontrast mot den härligt trolska John Bauer-skogen som gör det, men små ilar av obehag skänker den fortfarande.

Lite kort historik för den oinvigde är väl kanske på sin plats: Venom bildades i slutet av 70-talet i Newcastle, England och influerades av bland andra Black Sabbath, Motörhead, Judas Priest och Kiss medan attityden snarare formades av Sex Pistols och punken. Den klassiska sättningen bestod av trummisen Anthony ”Abaddon” Bray, gitarristen Jeff ”Mantas” Dunn och basisten/sångaren Conrad ”Cronos” Lant. De var pionjärer inom den extrema metallen och för ett band som kallats ”världens sämsta musiker” så har Venom onekligen gjort bra ifrån sig. Med andra skivan Black Metal namngav de ovetandes en hel genre och med den aggressiva musiken de krängde fram inspirerade de till ett flertal andra (thrash metal, death metal, speed metal, etc., o.s.v.) Den sataniska estetik som hela Venoms väsen genomsyrades av under tidigt 80-tal var främst en protest mot den kristna moralpanik som så ofta uppstår inför allehanda kulturfenomen, även om de för all del sympatiserade med Church of Satan och intresserade sig för ockultism och svart magi även privat. Pyroteknik och eld har sedan dag ett varit en viktig ingrediens i Venoms scenshow, vilket fick till följd att de uppträdde i Sverige först 2006, då ingen arrangör innan dess vågat ta hit dem.

”I would never, ever have wanted to be in a band like Iron Maiden or Saxon, and I didn’t want to be commercial or sound like anyone else. We wanted to create music that scared people. And we succeeded.”
– Cronos, 2004

Venom är inte längre ett mindre begåvat band med en cool logo utan är idag en helt annan typ av best vilket folk därute bör få veta. Mina guldkorn genom Venom-historien tänkte jag således lista här, för listor och musikbloggar hör ju ihop som ler och långhalm.

Förstlingsverket Welcome to Hell (som spelades in på tre dagar i tron att inspelningarna skulle användas som demos för att fiska kontrakt) må låta slirigt, slamrigt och slarvigt som vore de ett obegåvat Spinal Tap med en sönderpundad Ray Charles vid mixerbordet, men lyckas man se förbi allt det så finns det faktiskt en del bra låtar, så som Motörhead-driviga Witching Hour, titelspåret med ett huvudriff som för tankarna till tidigaste Mötley Crüe och (bäst enligt mig) den trallvänliga lovsången In League with Satan.

1982 kom Black Metal som jag tidigare nämnde skulle komma att namnge en hel subgenre inom metallen och dessutom förmodligen inspirera Quorthon att döpa sitt band efter att ha hört suveräna Countess Bathory, även om han själv påstod ända in i döden att Bathory aldrig influerats av Venom (vilket vid en jämförelse känns osannolikt). Även titellåten med ett rogivande intro som består av en motorsåg som sakta klyver en metalldörr kittlar dödsskönt i öronen. Produktionen upplevs som aningen mindre stökig jämfört med debuten, förmodligen för att de denna gång fick hela sex dagar till förfogande i studion!

Tröskar man vidare genom det arla 80-talet ger jag inte mycket för B-sidan på At War with Satan (1984), men det mastodontlånga och aningen progrock-influerade titelspåret som upptog hela sida A har definitivt sina förtjänster. Texten, som Cronos började fila på redan i skolåldern, handlar om hur Helvetet revolterar, tar över Himmelriket och förpassar Gud ner till Helvetet i sann Uppenbarelseboksanda. Idén med att fylla en hel sida med en mastodontlåt ska Cronos ha fått när han hörde Rushs 2112.

Possessed (1985) avslutar vad många anser vara Venoms gyllene era och där många tycker att de började förlora styrfart och framförallt identitet. Kort efter att plattan landat hos skivnasarna splittrades den klassiska sättningen när gitarristen Mantas hoppade av. Trots en dipp i kvaliteten fick de till ett hyfsat titelspår (som bland annat innehåller de übertrevliga textraderna ”I drink the vomit of the priests/Make love with the dying whore”) samt goa stänkaren Moonshine.

Insprängt mellan de fyra första albumen släpptes även ett antal singlar och EP:s med exklusiva låtar som sedermera återutgavs på samlingen The Singles 80-86. Bland dessa fanns en del riktiga höjdare såsom bångstyriga Blood Lust med sina (med Abaddon-mått mätt) småkluriga trummor, vråltunga Warhead, indian-inspirerade Manitou och nämnda Nightmare.

Calm Before the Storm (1987) där inte bara en utan två nya gitarrister övertog Mantas plats var en riktig vattendelare bland fansen och i mitt tycke bandets enda rejäla bottennapp. Musiken drog åt melodisk thrash, texterna var mer ”normal” metal-lyrik och på ett par ställen försöker sig Cronos på tidsenlig stämsång, något han skulle ha låtit blanka fanken i med facit i hand. Jag har sett folk på nätet jämföra albumet med om Bon Jovi försökt spela in en black metal-platta. Riktigt så illa är det inte, men den enda låten som är pliktlyssning på är titellåten som faktiskt får mig att dra små paralleller till Gary Moore och Thin Lizzy (!).

1989 var Mantas tillbaka i bandet tillsammans med ytterligare en gitarrist i form av Al Barnes, men denna gången saknades istället Cronos ur den klassiska sättningen. Prime Evil var den första i raden av tre plattor med Tony ”Demolition Man” Dolan (ex-Atomkraft) som frontman. Dolan var aningen mer melodiös som sångare och mer ekvilibristisk som basist jämfört med Cronos. Hungern och attityden var tillbaka i bandet som spikade ihop ett par riktigt sköna dängor där dystra och munksångsförgyllda Blackened Are the Priests och ettrigt thrashiga tvåminutaren Carnivorous höjer sig över mängden. Musikaliteten på den här skivan låg för övrigt på ett helt nytt plan. Inget slir, inget slarv.

1991 års Temples of Ice följde i samma stil som sin föregångare med skillnaden att sättningen utökats med keyboardisten Trevor ”V.X.S.” Sewell, vilket man inte märker mycket av mer än nån enstaka sampling och syntmatta här och var. Melodiösa Faerie Tale som får mig att tänka på Acid Reign runt Obnoxious utmärker sig, liksom det episkt anstrukna titelspåret som sedermera övergår i pisksnärtsthrash och avslutas snyggt med ett atmosfäriskt outro.

1992 släpptes så det sista albumet med Dolan som frontman, The Waste Lands (som höll på att få namnet Kissing the Beast tills bandet såg omslaget). En riktigt hyfsad och atmosfärisk thrash metal-platta som känns aningen undanskuffad i Venom-katalogen. Pärlorna denna gången var Anthrax-minnande Cursed (som har ett långdraget, onödigt intro och ett snyggt asien/indiskt-influerat soloparti i mitten) och dubbelkaggesmattriga Wolverine.

Det skulle dröja ända till 1997 innan nästa fullängdare, Cast in Stone, släpptes. Den klassiska sättningen var återigen samlad och skivan innehöll hela tre dunderspår, nämligen slamkryparen Judgement Day, growliga och aggressiva Bleeding och Destroyed & Damned som snott introt (med ganska exakt samma akustiska gitarrljud) från Ozzys Road to Nowhere och vänt det lite ut och in och där Cronos inledningsvis gör sitt bästa för att låta som James Hetfield. Största problemet med sentida Venom infinner sig här, nämligen lite för många låtar, vilket i praktiken betyder minst tre överflödiga fillers. Den här taskiga sållningsförmågan står sig tråkigt nog än idag.

Resurrection (2000) innehöll lika många höjdare med aningen Annihilator-thrashiga All There is Fear, Cathedral/stoner-stompiga Pandemonium och faktiskt en av mina favoriter med Venom i suveräna Leviathan som är kraftfull som en frustande ångvält och snygg som en nyuppstigen Marty Feldman med de skelande ögonen fixerade på två centrala ingredienser: störtskön metal och snorkompetent låtsnickeri. Cronos bevisar på den här plattan att han sent omsider faktiskt vuxit som sångare. Originaltrummisen Abaddon hade här ersatts av Cronos bror, Antony ”Antton” Lant.

Efter att Cronos skadats och faktiskt närapå mist livet i en klättringsolycka 2002 dröjde det ända tills 2006 innan taskigt betitlade Metal Black släpptes och den innehöll endast de lagom hyfsade spåren A Good Day to Die och Hours of Darkness. Produktionen, rattad av Cronos själv, förstör mer än vad den gjorde på de tidigaste albumen med fullt ställ på EQ:n och en bas som fullständigt tar över ljudbilden. Mantas hade än en gång hoppat av och ersatts av flashiga nytillskottet Mike ”Mykvs” Hickey.

2008 års mer snillrikt betitlade skiva Hell (?!) var även den relativt slätstruken med ett par hyvens låtar i den nästan lika snillrikt betitlade Straight to Hell och Slayer-aktiga Armageddon. Ny gitarrist var Stuart ”La Rage” Dixon som jag vill hävda är bandets hittills mest talangfulla strängbändare.

2011 kom Fallen Angels som tog ett stort kliv framåt vad gäller kvaliteten på låtar jämfört med sina två föregångare. Tre riktigt bra låtar klämde de fram med thrashiga och snabbfotade tvåtaktaren Nemesis, det aningen episka, fläskigt bastyngda och faktiskt Testament-liknande titelspåret och härligt ohämmade Hammerhead. Trumpallen värmdes här av nytillskottet Danny ”Danté” Needham.

Så var vi då framme vid From the Very Depth som släpptes i januari i år. Jag tänker inte göra någon regelrätt recension här men som sagt, den känns mer och mer som en av deras bättre skivor. Venoms eget Black Album där den stora massan slutligen upptäcker bandet måhända? Tveksamt, men bra som fanken är den hur som och Cronos låter förutom en bättre upplaga av sig själv till och från som en punkig Chuck Billy (Testament) blandat med Jason Newsted (ex-Metallica). Guldkornen här utgörs av titellåten (Venom är duktiga på det där med att välja/skriva riktigt bra titellåtar), giftigt elaka Grinding Teeth och Smoke som jag just nu ser som Venoms bästa låt någonsin. Den låter faktiskt inte helt olikt Godsmacks Moon Baby.

Jävlar i min låda vad jag har hädat enligt renläriga Venomdyrkare i och med det här inlägget. Bröderna Hårdrock lär förmodligen önska livet ur mig om de läser detta, men så här ser min ”Best of Venom”-lista ut och med det hoppas jag att någon mer fått upp ögonen för detta underbara kultband.

Kuriosa #1: Cronos har jobbat som aerobicsinstruktör.

Kuriosa #2: Venom repade i begynnelsen i en metodistkyrka.

Annonser