Dennis Dunaway – Snakes! Guillotines! Electric Chairs! My Adventures in the Alice Cooper Group (2015)

Alice Cooper är ett bandnamn. Alice Cooper är ett bandnamn. Alice Cooper är ett bandnamn, Alice Cooper är ett bandnamn… DENNIS DUNAWAY

Eller OK, det är inte riktigt på det viset – längre! Men som gammalt fan av bandet önskar man ibland att gemene man som går igång på låtar som Poison och Bed of Nails eller för den delen de gamla hitsen som School’s Out och No More Mr. Nice Guy, och som tycker att han den där Alice Cooper är så himla bra, åtminstone ska känna till historien (även om gemene man förstås skiter i sådana nördiga detaljer). En gång i tiden var det i alla fall så att trummisen Neal Smith, basisten Dennis Dunaway, gitarristerna Glen Buxton och Michael Bruce och sångaren Vincent Furnier valde att döpa sitt band till kvinnonamnet Alice Cooper. Ett halvskumt, mystiskt och effektivt val eftersom det väckte både uppmärksamhet och frågor.

Alice Cooper kämpade sig upp från att vara ett gäng okända slynglar som i mitten av 1960-talet bildade ett rockband och som länge bodde ihop i samma hus, till att under året 1973 vara den grupp som drog in mest stålar med sin Billion Dollar Babies-turné och i samma veva sätta rekord med den största publiken under en inomhuskonsert: 158000 i São Paulo, Brasilien. Alice Cooper var ett kompisgäng där alla bidrog med idéer som ledde fram till den scenshow med skräckinslag i form av exempelvis avrättningar som blivit synonymt med namnet.

Visst låter det bra så långt. Problemet var bara att de fem vännerna i takt med den ökande framgången gled isär, till viss del på grund av ökande missbruk hos två i gänget men även på grund av att människorna runt bandet tyckte att det väl kunde vara lite smidigare att sätta sångaren på piedestal och förminska de övriga medlemmarnas inflytande genom att helt enkelt fatta beslut över deras huvuden. Till slut var Alice Cooper en sångare som hade ett kompband bakom sig, ett kompband som han sedan helt sonika lämnade för att gå solo med inhyrda proffsmusiker istället.

Allt ovanstående är med i basisten Dennis Dunaways bok om åren i Alice Cooper. Och trots att det ovanstående framstår som aningen bittert börjar han dock inte röra i de trista episoderna förrän ungefär två tredjedelar in i texten. Det är snarare så att han under större delen håller sig till det positiva och berättar storyn om ett gäng kamrater som tillsammans jobbade sig upp till att bli ett innovativt och förbaskat framgångsrikt amerikanskt band med en rad hits som håller än idag, över fyra decennier senare. Boken avslutas också i positiv anda med att beskriva hur hela det gamla bandet, inte bara sångaren, väljs in i Rock and Roll Hall of Fame, vilket åtminstone i USA förefaller vara en stor sak (undertecknad anser att det är en helt ovidkommande institution, men det är en annan femma).

Det är underhållande läsning där Dennis Dunaway ingående skildrar hur vissa idéer kom till, som till exempel sångarens ögonsminkning, användandet av elektriska stolen och hur ormen kom in i bilden (en hint: inget av dessa påhitt kom från sångaren). Han går även detaljerat in på hur vissa låtar arbetades fram, vilket är precis vad man som nördigt Alice Cooper-fan vill få insikt om. Vidare berättar han de typiska anekdoterna som hör rockstjärnelivet till, som exempelvis varför Jim Morrison hade på sig Glen Buxtons svarta tröja på omslaget till The Doors Waiting for the Sun (1968), hur Dennis hångel från kvällen innan valde att ha sex med Neal Smith istället – med en sårad Dennis liggandes i samma säng och, inte minst, så berättar han en annan version än den hittills kända om den mytomspunna kycklingincidenten i Toronto 1969. Den sorgligaste delen handlar om Glen Buxtons sista tid i livet, från att ha fört en turbulent tillvaro i många år till att ironiskt nog avlida just när han hittat kärleken och lugnet och vara på väg att gifta sig.

Redan 1997 gav Michael Bruce ut sin självbiografi, No More Mr. Nice Guy: The Inside Story of the Alice Cooper Group , och framstod emellanåt en aning förbittrad i den. Efter att nu ha tagit del av Dennis Dunaways bok får man dock en större förståelse även för Michael Bruce uppfattning om tiden i bandet. Som läsare är det enkelt att inse att det måste ha varit en lättnad att få ge sina egna tolkningar av vissa händelser i bandets karriär som i media framställts på sådana sätt som de båda uppenbarligen inte kunnat skriva under på, vilket lär ha gett upphov till inte så lite frustrationer under årens lopp. Dennis Dunaway ger också erkännanden till personer utanför bandet som var en viktig del av organisationen men som glömts bort av historien, såsom managern Joe Greenberg och Cindy Smith, som förutom att sy bandets kläder också ordnade kontakten med Frank Zappa vilket i sin tur ledde till det första skivkontraktet. Försenade credits om man så vill – men rätt ska vara rätt, även om det är decennier senare.

Med tanke på att sångaren Alice Coopers självbiografi, Golf Monster: A Rock’n’Rollers Life and 12 Steps (2007), i mångt slätade över skildrandet av tiden i bandet så är Michael Bruce och Dennis Dunaways mer nyanserade och utförligare diton mycket välkomna bidrag till rockhistorien. Neal Smith nästa, tack!

Annonser

Cacophony – The Art of Shredding…

Cacophony01

Det var efter att jag såg den fullkomligt briljanta och hjärtesnörpande dokumentären Jason Becker: Not Dead Yet för ett tag sen som jag grävde fram mina gamla Cacophony-vinyler och via pickupnålen brutalt slungades ett par decennier tillbaka i tiden. Jag tror inte jag hört skivorna i sina helheter sedan tidigt 90-tal om jag ska vara ärlig och hade inte en tanke på att det skulle bli bloggenmaterial av det hela men så fick det minsann bli. För så jävla bra var Cacophony, i alla fall fläckvis. Och jag som snudd på fullständigt förträngt dem… skämmes på mig tamejfan!

Jag antar att det bara var en tidsfråga innan jag i egenskap av före detta sologitarrist i ett metalband skulle prångla på er stackars läsare shredderplattor. Jag har alltid varit en shredderälskare och aldrig skämts för det fast jag kanske borde och två av de absoluta mästarna av shredding var under sent 80-tal Jason Becker och Marty Friedman som jag upptäckte just via Cacophony. Marty nappade sedermera på ett anbud från Megadeth med vilka han stannade i hela tio år i mitt tycke deras bästa sättning och har på senare tid gjort sig ett stort namn på TV i sitt nya hemland Japan (!). Jason gick det aningen annorlunda för.

Jason Becker: Not Dead Yet, lite kort för er som ännu inte sett den, avhandlar Jason Beckers historia från ung spoling med kraftigt Yngwie-OCD som efter mycket blod, svett och tårar lite i skymundan med dessa plattor och en soloskiva slutligen tar över gitarrguden Steve Vais jobb i David Lee Roths band 1990. Han spelar in ganska hyfsade albumet A Little Ain’t Enough med Diamond Dave, men därefter klingar rock ’n’ roll-sagan sakta men säkert av för den då 22-årige Jason som får problem med motoriken, börjar halta, tappar känsel och balans och detta precis innan en stundande världsturné. Jason visar sig ha den obotliga nervsjukdomen ALS (som Steven Hawking blivit lite av en poster child för och som var orsaken till den virala företeelsen där folk hällde isvatten över sig och postade på Facebook förra året, något även Jason ställde upp på) och uppskattades, som de flesta som får samma diagnos, ha max tre till fem år kvar att leva. Jason tvingas således sluta i bandet och drömmen som turnerande rockmusiker var definitivt över. Idag sitter han i rullstol och kan i stort sett bara röra ögonen, något hans pappa tagit fasta på och skapat ett sätt för honom att inte bara kommunicera hyfsat smidigt, utan också för att fortsätta att komponera musik. Har ni inte sett denna fantastiska dokumentär, så gör det!

Åter till Cacophony. Blandar man en lagom sinnessjuk Yngwie Malmsteen, Annihilator och Savatage med en gnutta sleaze och flashigt 80-tal så kommer man ganska nära Cacophonys sound. Skivorna finns icke i några pimpade remasterutgåvor vilket de förtjänar. De enskilda låtar jag hittade på Youtube var ljudmässigt ganska slaskiga och usla så jag tog mig friheten att slänga upp lite bättre versioner. Finns på Spotify

Concerto från Speed Metal Symphony
Kort och ettrig instrumental. Som tonåring var jag ganska pretto och det här är nog en låt jag skulle höjt till skyarna då. Nu, kanske inte lika mycket.

Speed Metal Symphony från Speed Metal Symphony
Instrumental låt som låter lite jammig och lekfullt enkel å ena sidan och välskriven och förbannat svår å den andra. Mynnar ut i total kaos och dissonans.

Savage från Speed Metal Symphony
Den torra produktionen lämnar en del att önska men annars är det här mumma för öronen. Låter lite som om Jon Oliva (Savatage) frontat Annihilator. Solona är som resten av skivan, nämligen vrålsnygga och dissonant neoklassiska.

Desert Island från Speed Metal Symphony
Det här var en låt som var med på ett flertal av mina blandband runt ’90. Låter sleazigt thrashig med en liten slev av King Diamond, aningen mysko blandning men det funkar i mina öron. Suverän refräng.

The Ninja från Speed Metal Symphony
Börjar inledningsvis akustiskt neoklassiskt och övergår sedan i rå, torr och tung metal. Catchy refräng, men ganska ocatchiga och (naturligtvis) apsnygga solon.

E.S.P. från Go Off!
Låter lite som om Guns N’ Roses och Rust in Peace-Megadeth slagit sina påsar ihop och inledningssolot såväl som senare solon drar definitivt åt Dimebag-hållet. Trummis på Go Off! var förresten legendaren Deen Castronovo (Ozzy Osbourne, Journey, Bad English, etc.).

Go Off! Från Go Off!
Instrumental låt som låter fruktansvärt mycket dissonant Steve Vai inledningsvis, för att övergå i en mer harmonisk variant av densamme med lite Dimebag-vibbar som krydda.