Cacophony – The Art of Shredding…

Cacophony01

Det var efter att jag såg den fullkomligt briljanta och hjärtesnörpande dokumentären Jason Becker: Not Dead Yet för ett tag sen som jag grävde fram mina gamla Cacophony-vinyler och via pickupnålen brutalt slungades ett par decennier tillbaka i tiden. Jag tror inte jag hört skivorna i sina helheter sedan tidigt 90-tal om jag ska vara ärlig och hade inte en tanke på att det skulle bli bloggenmaterial av det hela men så fick det minsann bli. För så jävla bra var Cacophony, i alla fall fläckvis. Och jag som snudd på fullständigt förträngt dem… skämmes på mig tamejfan!

Jag antar att det bara var en tidsfråga innan jag i egenskap av före detta sologitarrist i ett metalband skulle prångla på er stackars läsare shredderplattor. Jag har alltid varit en shredderälskare och aldrig skämts för det fast jag kanske borde och två av de absoluta mästarna av shredding var under sent 80-tal Jason Becker och Marty Friedman som jag upptäckte just via Cacophony. Marty nappade sedermera på ett anbud från Megadeth med vilka han stannade i hela tio år i mitt tycke deras bästa sättning och har på senare tid gjort sig ett stort namn på TV i sitt nya hemland Japan (!). Jason gick det aningen annorlunda för.

Jason Becker: Not Dead Yet, lite kort för er som ännu inte sett den, avhandlar Jason Beckers historia från ung spoling med kraftigt Yngwie-OCD som efter mycket blod, svett och tårar lite i skymundan med dessa plattor och en soloskiva slutligen tar över gitarrguden Steve Vais jobb i David Lee Roths band 1990. Han spelar in ganska hyfsade albumet A Little Ain’t Enough med Diamond Dave, men därefter klingar rock ’n’ roll-sagan sakta men säkert av för den då 22-årige Jason som får problem med motoriken, börjar halta, tappar känsel och balans och detta precis innan en stundande världsturné. Jason visar sig ha den obotliga nervsjukdomen ALS (som Steven Hawking blivit lite av en poster child för och som var orsaken till den virala företeelsen där folk hällde isvatten över sig och postade på Facebook förra året, något även Jason ställde upp på) och uppskattades, som de flesta som får samma diagnos, ha max tre till fem år kvar att leva. Jason tvingas således sluta i bandet och drömmen som turnerande rockmusiker var definitivt över. Idag sitter han i rullstol och kan i stort sett bara röra ögonen, något hans pappa tagit fasta på och skapat ett sätt för honom att inte bara kommunicera hyfsat smidigt, utan också för att fortsätta att komponera musik. Har ni inte sett denna fantastiska dokumentär, så gör det!

Åter till Cacophony. Blandar man en lagom sinnessjuk Yngwie Malmsteen, Annihilator och Savatage med en gnutta sleaze och flashigt 80-tal så kommer man ganska nära Cacophonys sound. Skivorna finns icke i några pimpade remasterutgåvor vilket de förtjänar. De enskilda låtar jag hittade på Youtube var ljudmässigt ganska slaskiga och usla så jag tog mig friheten att slänga upp lite bättre versioner. Finns på Spotify

Concerto från Speed Metal Symphony
Kort och ettrig instrumental. Som tonåring var jag ganska pretto och det här är nog en låt jag skulle höjt till skyarna då. Nu, kanske inte lika mycket.

Speed Metal Symphony från Speed Metal Symphony
Instrumental låt som låter lite jammig och lekfullt enkel å ena sidan och välskriven och förbannat svår å den andra. Mynnar ut i total kaos och dissonans.

Savage från Speed Metal Symphony
Den torra produktionen lämnar en del att önska men annars är det här mumma för öronen. Låter lite som om Jon Oliva (Savatage) frontat Annihilator. Solona är som resten av skivan, nämligen vrålsnygga och dissonant neoklassiska.

Desert Island från Speed Metal Symphony
Det här var en låt som var med på ett flertal av mina blandband runt ’90. Låter sleazigt thrashig med en liten slev av King Diamond, aningen mysko blandning men det funkar i mina öron. Suverän refräng.

The Ninja från Speed Metal Symphony
Börjar inledningsvis akustiskt neoklassiskt och övergår sedan i rå, torr och tung metal. Catchy refräng, men ganska ocatchiga och (naturligtvis) apsnygga solon.

E.S.P. från Go Off!
Låter lite som om Guns N’ Roses och Rust in Peace-Megadeth slagit sina påsar ihop och inledningssolot såväl som senare solon drar definitivt åt Dimebag-hållet. Trummis på Go Off! var förresten legendaren Deen Castronovo (Ozzy Osbourne, Journey, Bad English, etc.).

Go Off! Från Go Off!
Instrumental låt som låter fruktansvärt mycket dissonant Steve Vai inledningsvis, för att övergå i en mer harmonisk variant av densamme med lite Dimebag-vibbar som krydda.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s