Dennis Dunaway – Snakes! Guillotines! Electric Chairs! My Adventures in the Alice Cooper Group (2015)

Alice Cooper är ett bandnamn. Alice Cooper är ett bandnamn. Alice Cooper är ett bandnamn, Alice Cooper är ett bandnamn… DENNIS DUNAWAY

Eller OK, det är inte riktigt på det viset – längre! Men som gammalt fan av bandet önskar man ibland att gemene man som går igång på låtar som Poison och Bed of Nails eller för den delen de gamla hitsen som School’s Out och No More Mr. Nice Guy, och som tycker att han den där Alice Cooper är så himla bra, åtminstone ska känna till historien (även om gemene man förstås skiter i sådana nördiga detaljer). En gång i tiden var det i alla fall så att trummisen Neal Smith, basisten Dennis Dunaway, gitarristerna Glen Buxton och Michael Bruce och sångaren Vincent Furnier valde att döpa sitt band till kvinnonamnet Alice Cooper. Ett halvskumt, mystiskt och effektivt val eftersom det väckte både uppmärksamhet och frågor.

Alice Cooper kämpade sig upp från att vara ett gäng okända slynglar som i mitten av 1960-talet bildade ett rockband och som länge bodde ihop i samma hus, till att under året 1973 vara den grupp som drog in mest stålar med sin Billion Dollar Babies-turné och i samma veva sätta rekord med den största publiken under en inomhuskonsert: 158000 i São Paulo, Brasilien. Alice Cooper var ett kompisgäng där alla bidrog med idéer som ledde fram till den scenshow med skräckinslag i form av exempelvis avrättningar som blivit synonymt med namnet.

Visst låter det bra så långt. Problemet var bara att de fem vännerna i takt med den ökande framgången gled isär, till viss del på grund av ökande missbruk hos två i gänget men även på grund av att människorna runt bandet tyckte att det väl kunde vara lite smidigare att sätta sångaren på piedestal och förminska de övriga medlemmarnas inflytande genom att helt enkelt fatta beslut över deras huvuden. Till slut var Alice Cooper en sångare som hade ett kompband bakom sig, ett kompband som han sedan helt sonika lämnade för att gå solo med inhyrda proffsmusiker istället.

Allt ovanstående är med i basisten Dennis Dunaways bok om åren i Alice Cooper. Och trots att det ovanstående framstår som aningen bittert börjar han dock inte röra i de trista episoderna förrän ungefär två tredjedelar in i texten. Det är snarare så att han under större delen håller sig till det positiva och berättar storyn om ett gäng kamrater som tillsammans jobbade sig upp till att bli ett innovativt och förbaskat framgångsrikt amerikanskt band med en rad hits som håller än idag, över fyra decennier senare. Boken avslutas också i positiv anda med att beskriva hur hela det gamla bandet, inte bara sångaren, väljs in i Rock and Roll Hall of Fame, vilket åtminstone i USA förefaller vara en stor sak (undertecknad anser att det är en helt ovidkommande institution, men det är en annan femma).

Det är underhållande läsning där Dennis Dunaway ingående skildrar hur vissa idéer kom till, som till exempel sångarens ögonsminkning, användandet av elektriska stolen och hur ormen kom in i bilden (en hint: inget av dessa påhitt kom från sångaren). Han går även detaljerat in på hur vissa låtar arbetades fram, vilket är precis vad man som nördigt Alice Cooper-fan vill få insikt om. Vidare berättar han de typiska anekdoterna som hör rockstjärnelivet till, som exempelvis varför Jim Morrison hade på sig Glen Buxtons svarta tröja på omslaget till The Doors Waiting for the Sun (1968), hur Dennis hångel från kvällen innan valde att ha sex med Neal Smith istället – med en sårad Dennis liggandes i samma säng och, inte minst, så berättar han en annan version än den hittills kända om den mytomspunna kycklingincidenten i Toronto 1969. Den sorgligaste delen handlar om Glen Buxtons sista tid i livet, från att ha fört en turbulent tillvaro i många år till att ironiskt nog avlida just när han hittat kärleken och lugnet och vara på väg att gifta sig.

Redan 1997 gav Michael Bruce ut sin självbiografi, No More Mr. Nice Guy: The Inside Story of the Alice Cooper Group , och framstod emellanåt en aning förbittrad i den. Efter att nu ha tagit del av Dennis Dunaways bok får man dock en större förståelse även för Michael Bruce uppfattning om tiden i bandet. Som läsare är det enkelt att inse att det måste ha varit en lättnad att få ge sina egna tolkningar av vissa händelser i bandets karriär som i media framställts på sådana sätt som de båda uppenbarligen inte kunnat skriva under på, vilket lär ha gett upphov till inte så lite frustrationer under årens lopp. Dennis Dunaway ger också erkännanden till personer utanför bandet som var en viktig del av organisationen men som glömts bort av historien, såsom managern Joe Greenberg och Cindy Smith, som förutom att sy bandets kläder också ordnade kontakten med Frank Zappa vilket i sin tur ledde till det första skivkontraktet. Försenade credits om man så vill – men rätt ska vara rätt, även om det är decennier senare.

Med tanke på att sångaren Alice Coopers självbiografi, Golf Monster: A Rock’n’Rollers Life and 12 Steps (2007), i mångt slätade över skildrandet av tiden i bandet så är Michael Bruce och Dennis Dunaways mer nyanserade och utförligare diton mycket välkomna bidrag till rockhistorien. Neal Smith nästa, tack!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s