…And Justice for Art: Stories About Heavy Metal Album Covers (2014)

andjusticeforartTuff hårdrock är inte bara till för att lyssnas på, man kan titta på den också. Om man växte upp och dessutom var musiknörd under 1970- och 80-talet var LP-konvoluten en lika självklar del av upplevelsen som själva musiken. Man gick in i en så kallad skivbutik, bläddrade bland albumen och om man då ramlade över ett okänt band så dömde man boken efter omslaget så att säga; med andra ord var det så att om omslaget var skithäftigt så var det en större sannolikhet att man gick bort till disken och bad att få lyssna lite på alstret – och på ett enda ögonblick hade man kanske upptäckt ny musik att njuta av. Sedan gick man hem och studerade den nyinhandlade förpackningen mer noggrant samtidigt som de coola riffen och dundrande trummorna dånade ur högtalarna.

Ett annat scenario kunde vara när man inte bara redan kände till favoritbanden utan även deras konstnärer och då var spänd av förväntan inför varje nytt skivsläpp, inte bara för musikens skull utan även inför hur konvoluten skulle komma att se ut. Bland många kända konstnärsnamn kan här nämnas Roger Dean som knåpade ihop konvolut åt exempelvis Yes, Uriah Heep och Budgie, Jim Fitzpatrick som målade de flesta av Thin Lizzys omslag och så givetvis Derek Riggs som länge jobbade för Iron Maiden och var upphovsman till deras maskot Eddie.

Det finns ju redan ett oräkneligt antal rockbiografier som handlar om hur en massa häftiga grupper har kommit till, hur de har skrivit sina låtar, hur de har spelat in sina plattor, hur de har hinkat öl och snortat sönder sina näsor, hur de har satt på sina groupies och hur de har blivit osams för att slutligen splittras. Tänk om någon också bara kunde kläcka idén att skriva en hel bok som behandlar arbetet bakom skivomslagen, från tanke till färdig produkt? Eller tänk om det rentav redan finns en sådan bok utgiven? Tja, det finns det ju faktiskt.

För egen del upptäcktes …And Justice for Art: Stories About Heavy Metal Album Covers som av en ren händelse i flödet på olika sociala medier. Ramon Oscuro Martos, mannen bakom projektet, har egenhändigt gett ut boken och spridit informationen om den på Internet så gott han kunnat. Hör du till den kategorin av musikälskare som beskrivs i inledningen så kan det här verket med 60 olika skivomslag representerade vara av intresse. Författaren har intervjuat både konstnärer och bandmedlemmar och spenderar i de flesta fall fyra sidor per artist och utvalt omslag på att gå igenom hur processen har gått till. Bland de band vars konvolut omnämns finns till exempel äldre rävar som Black Sabbath, Rainbow, Metallica, Motörhead och Slayer, men även aningen yngre förmågor som Opeth och Katatonia.

Lite kritik dock för texten på baksidan där det står att ”Each chapter covers the story of a particular artwork to the most ridiculous level of detail.” Detta är helt enkelt att lova för mycket, vilket gör att förväntningarna blir lite för högt ställda om man nu verkligen tror att det blir ”löjligt” detaljerat. Men ändå, detta är ett riktigt hyggligt koncept och förhoppningsvis banar det väg för fler liknande böcker!

…And Justice for Art – Officiell hemsida
…And Justice for Art – Officiell Facebook

Annonser

Von Hertzen Brothers

Jag upptäckte det finska bandet Von Hertzen Brothers för bara ett par veckor sedan, ett band jag förvisso läst om långt innan dess men inte brytt mig om att kolla upp förrän nu. Korkat, jag vet, men hur kunde jag veta? Det görs alldeles för mycket musik, som Claes Eriksson i Galenskaparna så sanningsenligt skaldade en gång i tiden. Jag har således heller inte hunnit göra någon ordentlig Joakim von Anka-dykning ner i deras förmodade låtskatt, men jag har doppat tårna ganska rejält i de två senaste skivorna Nine Lives (2013) och New Day Rising (2015) sedan upptäckten. Skivorna känns än så länge helt jävla omöjliga att göra rättvisa i några regelrätta recensioner, så jag besparar er mina floskler och låter er upptäcka dem själva. Det må låta lättjefullt, men det här är ett av få band jag finner totalt orecenserbara, än så länge.

VonHertzenBrothers

Jag kan förvisso göra en generell recension på de här två skivorna så ni får se hur omöjliga och eklektiska de är:
Gruppen har uppenbarligen en egen kärna där man hör att det är Von Hertzen Brothers, en kärna jag inte riktigt hittat än. Solosången låter väldigt mycket Chris Cornell (Soundgarden, Audioslave) stundvis och är ofta snyggt körförstärkt. Körerna är överlag brutalt vrålsnygga. Musiken låter som ett sentida Rush blandat med ett progressivt Pearl Jam där basen tar mycket plats i ljudbilden. Utöver det skulle jag säga att man hör influenser från grupper som U2, Muse, Queen, Opeth och Katatonia, med små nedslag i Candlemass-doom och industri-Danzig. Här och där hör man små hyllningar till Spaghetti-western, The Doors och Yes runt tiden Close To the Edge (1972) och Relayer (1974). Låter det recenserbart? Spelar det ens någon roll om jag inte gör någon regelrätt recension, om jag ändå fått en, två eller tre andra att lyssna på denna underbara grupp? ICKE!

Trots att det är en finsk grupp så upplever jag dem som hyfsat livsbejakande även om sorgmodet luggar en i nackskinnet ibland. Det är vackert, episkt, tungt och teatraliskt. Snackar man finsk hårdrock överlag, med alla fördomar man har, så passar inte det här bandet in någonstans. Von Hertzen Brothers passar faktiskt precis lika lite in i finsk samtidshårdrock som Dizzy Mizz Lizzy passade in i den danska, eller Freak Kitchen i den svenska. En väldigt originell grupp, vilket är svårt att hitta numer.

Finns on a da Spotify.

Insomniac från Nine Lives

Lost in Time från Nine Lives

Prospect for Escape från Nine Lives

New Day Rising från New Day Rising

Trouble från New Day Rising