Von Hertzen Brothers

Jag upptäckte det finska bandet Von Hertzen Brothers för bara ett par veckor sedan, ett band jag förvisso läst om långt innan dess men inte brytt mig om att kolla upp förrän nu. Korkat, jag vet, men hur kunde jag veta? Det görs alldeles för mycket musik, som Claes Eriksson i Galenskaparna så sanningsenligt skaldade en gång i tiden. Jag har således heller inte hunnit göra någon ordentlig Joakim von Anka-dykning ner i deras förmodade låtskatt, men jag har doppat tårna ganska rejält i de två senaste skivorna Nine Lives (2013) och New Day Rising (2015) sedan upptäckten. Skivorna känns än så länge helt jävla omöjliga att göra rättvisa i några regelrätta recensioner, så jag besparar er mina floskler och låter er upptäcka dem själva. Det må låta lättjefullt, men det här är ett av få band jag finner totalt orecenserbara, än så länge.

VonHertzenBrothers

Jag kan förvisso göra en generell recension på de här två skivorna så ni får se hur omöjliga och eklektiska de är:
Gruppen har uppenbarligen en egen kärna där man hör att det är Von Hertzen Brothers, en kärna jag inte riktigt hittat än. Solosången låter väldigt mycket Chris Cornell (Soundgarden, Audioslave) stundvis och är ofta snyggt körförstärkt. Körerna är överlag brutalt vrålsnygga. Musiken låter som ett sentida Rush blandat med ett progressivt Pearl Jam där basen tar mycket plats i ljudbilden. Utöver det skulle jag säga att man hör influenser från grupper som U2, Muse, Queen, Opeth och Katatonia, med små nedslag i Candlemass-doom och industri-Danzig. Här och där hör man små hyllningar till Spaghetti-western, The Doors och Yes runt tiden Close To the Edge (1972) och Relayer (1974). Låter det recenserbart? Spelar det ens någon roll om jag inte gör någon regelrätt recension, om jag ändå fått en, två eller tre andra att lyssna på denna underbara grupp? ICKE!

Trots att det är en finsk grupp så upplever jag dem som hyfsat livsbejakande även om sorgmodet luggar en i nackskinnet ibland. Det är vackert, episkt, tungt och teatraliskt. Snackar man finsk hårdrock överlag, med alla fördomar man har, så passar inte det här bandet in någonstans. Von Hertzen Brothers passar faktiskt precis lika lite in i finsk samtidshårdrock som Dizzy Mizz Lizzy passade in i den danska, eller Freak Kitchen i den svenska. En väldigt originell grupp, vilket är svårt att hitta numer.

Finns on a da Spotify.

Insomniac från Nine Lives

Lost in Time från Nine Lives

Prospect for Escape från Nine Lives

New Day Rising från New Day Rising

Trouble från New Day Rising

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s