Gott & Blandat 2015

Någon knotade i mitt öra om att vi har för mycket gammal skåpmat, vilket ju faktiskt var hela meningen med bloggen från början. Att lyfta fram utdöda band och glömda artister som de flesta aldrig ens hört talas om. Vi drar oss dock inte för att skriva om ny musik, vilket jag vill klargöra med det här inlägget. Vi lär även i fortsättningen grotta ner oss i gamla album och obskyra band, men nedanstående tillägnas nutid. En liten ”best of 2015” innan alla andra sidor nätet runt hunnit göra detsamma.


Soilwork – The Ride Majestic
Är man svensk (eller hårdrockare) och inte känner till bandet bör man ställa sig i skamvrån. Eftersom det är ett alldeles pinfärskt album vågar jag inte annat än säga skitbra för tillfället, för det är precis så det låter. Dirk Verbeuren (trummor) och Björn Strid (vrål/sång) är definitivt stjärnorna i bandet, men låtarna är ju det som räknas. Och bra sådana finns det gott om. Sällan har jag hört så silkeslena melodier paras ihop med sådan brutalitet och hyperkluriga rytmer och få det att funka så bra ihop. Spotify


Godsticks – Emergence
Ett band jag upptäckte för bara ett par veckor sen, trots att de har tre fullängdare och en EP i bagaget. Låter ganska mycket som ett mellanting av Soundgarden, Alice in Chains och Tool med väldigt mycket prog metal-klister mellan fogarna. Spotify


Queensrÿche – Condition Hüman
Hur mycket man än dyrkade Geoff Tate så kan ingen med hörseln intakt tycka att Queensrÿche av idag är på väg åt fel håll. ”Nya” sångaren Todd La Torre låter rentav mer som Geoff Tate än Geoff Tate själv gör idag, men låter ändå inte som någon imitatör. Senaste plattan är inte släppt än, men av den här låten att döma lär det bli ett progressivt mellanting av The Warning och Rage for Order. Oerhört suveränt med andra ord.


Lamb of God – VII: Sturm und Drang
Bandet har enligt min mening skapat sin bästa platta hittills, så går man igång på groove metal, metalcore eller melodisk death metal eller kanske rentav alla tre bör man definitivt kika in det här. Videon jag valde är väl inte helt representativ för plattan, men jävlar vilken låt! Randy Blythe ser för övrigt mer och mer ut som Iggy Pop. Spotify


The Dead Daisies – Revolución
De med lite koll vet att Mötley Crüe går i graven på nyårsafton. Har man hört Mötley live på senare tid så förstår man varför. Vince Neil är numer endast en skugga av sitt forna jag, även om han aldrig varit någon storsångare. Mötleys andra sångare, John Corabi låter däremot bättre än någonsin, vilket den här plattan bevisar. Det skulle inte förvåna mig om Corabi-Mötley uppstod efter nyår under annat namn, vilket ju faktiskt var tanken redan 1994. Spotify


Entrails – Obliteration
Såväl logon som musikstilen är en homage till Entombed runt tidigt 90-tal. Produktionen låter dessutom ganska mycket Sunlight. Gillar man Entombed runt Left Hand Path och Clandestine lär man älska det här. Spotify


Millencolin – True Brew
Lika uppkäftiga och underbara som vanligt. Snackar man stenhård gladpunk så har Millencolin länge varit en av mina favoriter. Endast Bad Religion når en ribba högre. Spotify


Palace of the King – White Bird/Burn the Sky
Bandnamnet är taget efter Freddie Kings suveräna bluesdänga från 1971. Bandet låter lite som en blandning av The Hives, Led Zeppelin och Deep Purple. Låten härovan låter väldigt mycket som en omstöpning av Smoke on the Water med Robert Plant på sång där lejonparten av texten norpats från Judas Priests You’ve Got Another Thing Comin’. Blandningen blir så absurd att det blir originellt… typ. Spotify


Stoneghost – New Age of Old Ways
Bandet fick bottenbetyg i många blaskor och jag förstår inte riktigt varför. Det här är ju hur fläskigt som helst! Lite som en blandning av Pantera, Clutch, Lamb of God och Mastodon med betoning på de förstnämnda. Spotify


The Atomic Bitchwax – Gravitron
Brummig och skitbra stoner i stil med Kyuss, Monster Magnet och Corrosion of Conformity runt 1996. Inte lika bra som TAB4 (2008) men väldigt nära. Spotify


Unleashed – Dawn of the Nine
Ett av mina favoritband vad gäller nutida svensk death metal. Den klår inte höjdaren Midvinterblot (2006) men är en riktigt fullgod uppföljare till Odalheim (2012). Gitarrsolona är genomgående lysande och Candlemass-dyrkan självlysande. Spotify

Annonser

Louder Than Hell – The Definitive Oral History of Metal (2013)

LouderThanHell01

“I learned a lot about performing working as a roadie for Jimi Hendrix. And that’s where I learned how to function on five hits of acid.” – Lemmy Kilmister

När man läser nya biografier om specifika grupper eller artister så förväntar man sig att författaren tagit sig tid och kraft att gräva upp mer än gammal skåpmat, eller att i alla fall bjudas på lite nya infallsvinklar som gör att boken står ut en aning i rockbiografiträsket. Att försöka få till en övergripande och intressant musikskildring som spänner från protometallens Hawkwind och Black Sabbath fram till dagens Mastodon och Lamb of God och på vägen ta sig an flertalet av de avarter och genrer som fick vingar däremellan och ro det hela i hamn är således en fantastisk bedrift. Författarna Katherine Turman och Jon Wiederhorn avhandlar de största och mest betydelsefulla genrerna inom hårdrocken på ett både adekvat, underhållande och lättfattligt vis. Fakta- och språkfelen är därtill förvånansvärt få sett till materialets omfattning och en kalenderbitare och språkpolis som undertecknad får ytterst sällan någon påtaglig ångest.

Louder Than Hell har varit min huvudsakliga litterära följeslagare denna svala skitsommar och är en lagom bastant tegelsten på 718 sidor med 48 insprängda fotoditon. Den består av fjorton kapitel med namn som Caught in a Mosh: Thrash Metal, 1981-1991 och Hammer Smashed Face: Death Metal, 1983-1993 med förord av Scott Ian (Anthrax) och epilog av Rob Halford (Judas Priest). Boken bygger till 95% på både gamla och nygjorda intervjuer som arrangerats på så sätt att musikerna själva berättar historien och författarnas roll är att knyta ihop det hela då och då med välskrivna fogar och betraktelser vilket funkar suveränt. Många av de stora namnen kommer till tals, även bortgångna legender som Ronnie James Dio, Chuck Schuldiner, Jeff Hanneman och Peter Steele. Också de som kämpat i hårdrockens periferi som Neal Kay, Geoff Barton och Jon & Marsha Zazula får säga sitt och lite otippat dessutom en handfull groupies, bland annat Sweet Connie som omtalades i Grand Funk Railroads klassiska dänga We’re an American Band. De sistnämnda delar för övrigt med sig information jag önskar jag kunde radera från minnet.

“My brother Vinnie came home from school one day carrying a tuba, and my dad said, ”Son, take that thing back. Play the drums or something that’s gonna make you some cash.” – Dimebag Darrell

Innehållsmässigt sett så var väl kapitlet The Age of Quarrel: Crossover/Hardcore, 1977-1992 ett av de som på förhand kändes minst intressant, men där jag lärde mig mest om bandens hårda livsstil, där gängkrig och ultravåld ofta var vardag för band som Agnostic Front och Cro-Mags. Det är avbitna tummar och knivslagmål sida upp och sida ner. Annars är det inte speciellt mycket våldsamheter mellan pärmarna, men däremot väldigt mycket sex, drugs & rock ’n’ roll. Ett annat kapitel som just därför stack ut var When Darkness Falls: Metalcore, 1992-2006, där många av musikerna är straight edge och som följaktligen nästan enbart handlar om musiken (med Avenged Sevenfold som det stora undantaget). Även historierna om System of a Down och Tool fungerar som motpoler till alla supa/pippa/slåss-skildringar. I övrigt får vi som inte var med när det begav sig en liten uppfattning om hur det var att hänga på klassiska musikhak som CBGB, L’Amour, Ruthie’s och Starwood och hur Sunset Strip kunde te sig under sent 70-tal/tidigt 80-tal, då mycket av det som återberättas utspelas med dessa ställen som fond.

Louder Than Hell är kolossalt ambitiös och lever upp till alla de förväntningar jag hade när jag skummade igenom recensionerna nätet runt innan jag tryckte på beställningsknappen. Få  musikböcker har gett mig lika många förslag på band, skivor, låtar, filmer och dokumentärer jag missat och inte sällan tvingar man sig själv att plocka fram skivor vars skapelseprocesser man läser om och upptäcka dem på nytt. Den är lite som en internationell version av Blod Eld Död med extra allt eller som Hårdrockens Historia i bokform. Vill man ha en större förståelse för den hårdare musiken och hur den utvecklades i olika riktningar från protometallens vagga så bör man definitivt införskaffa Louder Than Hell. En liten varning dock: Spinal Tap-historierna haglar stundvis ganska tätt, så man gör bäst i att läsa den under ett imaginärt ”bullshit”-paraply iklädd en sober ”hittepå”-poncho.