Louder Than Hell – The Definitive Oral History of Metal (2013)

LouderThanHell01

“I learned a lot about performing working as a roadie for Jimi Hendrix. And that’s where I learned how to function on five hits of acid.” – Lemmy Kilmister

När man läser nya biografier om specifika grupper eller artister så förväntar man sig att författaren tagit sig tid och kraft att gräva upp mer än gammal skåpmat, eller att i alla fall bjudas på lite nya infallsvinklar som gör att boken står ut en aning i rockbiografiträsket. Att försöka få till en övergripande och intressant musikskildring som spänner från protometallens Hawkwind och Black Sabbath fram till dagens Mastodon och Lamb of God och på vägen ta sig an flertalet av de avarter och genrer som fick vingar däremellan och ro det hela i hamn är således en fantastisk bedrift. Författarna Katherine Turman och Jon Wiederhorn avhandlar de största och mest betydelsefulla genrerna inom hårdrocken på ett både adekvat, underhållande och lättfattligt vis. Fakta- och språkfelen är därtill förvånansvärt få sett till materialets omfattning och en kalenderbitare och språkpolis som undertecknad får ytterst sällan någon påtaglig ångest.

Louder Than Hell har varit min huvudsakliga litterära följeslagare denna svala skitsommar och är en lagom bastant tegelsten på 718 sidor med 48 insprängda fotoditon. Den består av fjorton kapitel med namn som Caught in a Mosh: Thrash Metal, 1981-1991 och Hammer Smashed Face: Death Metal, 1983-1993 med förord av Scott Ian (Anthrax) och epilog av Rob Halford (Judas Priest). Boken bygger till 95% på både gamla och nygjorda intervjuer som arrangerats på så sätt att musikerna själva berättar historien och författarnas roll är att knyta ihop det hela då och då med välskrivna fogar och betraktelser vilket funkar suveränt. Många av de stora namnen kommer till tals, även bortgångna legender som Ronnie James Dio, Chuck Schuldiner, Jeff Hanneman och Peter Steele. Också de som kämpat i hårdrockens periferi som Neal Kay, Geoff Barton och Jon & Marsha Zazula får säga sitt och lite otippat dessutom en handfull groupies, bland annat Sweet Connie som omtalades i Grand Funk Railroads klassiska dänga We’re an American Band. De sistnämnda delar för övrigt med sig information jag önskar jag kunde radera från minnet.

“My brother Vinnie came home from school one day carrying a tuba, and my dad said, ”Son, take that thing back. Play the drums or something that’s gonna make you some cash.” – Dimebag Darrell

Innehållsmässigt sett så var väl kapitlet The Age of Quarrel: Crossover/Hardcore, 1977-1992 ett av de som på förhand kändes minst intressant, men där jag lärde mig mest om bandens hårda livsstil, där gängkrig och ultravåld ofta var vardag för band som Agnostic Front och Cro-Mags. Det är avbitna tummar och knivslagmål sida upp och sida ner. Annars är det inte speciellt mycket våldsamheter mellan pärmarna, men däremot väldigt mycket sex, drugs & rock ’n’ roll. Ett annat kapitel som just därför stack ut var When Darkness Falls: Metalcore, 1992-2006, där många av musikerna är straight edge och som följaktligen nästan enbart handlar om musiken (med Avenged Sevenfold som det stora undantaget). Även historierna om System of a Down och Tool fungerar som motpoler till alla supa/pippa/slåss-skildringar. I övrigt får vi som inte var med när det begav sig en liten uppfattning om hur det var att hänga på klassiska musikhak som CBGB, L’Amour, Ruthie’s och Starwood och hur Sunset Strip kunde te sig under sent 70-tal/tidigt 80-tal, då mycket av det som återberättas utspelas med dessa ställen som fond.

Louder Than Hell är kolossalt ambitiös och lever upp till alla de förväntningar jag hade när jag skummade igenom recensionerna nätet runt innan jag tryckte på beställningsknappen. Få  musikböcker har gett mig lika många förslag på band, skivor, låtar, filmer och dokumentärer jag missat och inte sällan tvingar man sig själv att plocka fram skivor vars skapelseprocesser man läser om och upptäcka dem på nytt. Den är lite som en internationell version av Blod Eld Död med extra allt eller som Hårdrockens Historia i bokform. Vill man ha en större förståelse för den hårdare musiken och hur den utvecklades i olika riktningar från protometallens vagga så bör man definitivt införskaffa Louder Than Hell. En liten varning dock: Spinal Tap-historierna haglar stundvis ganska tätt, så man gör bäst i att läsa den under ett imaginärt ”bullshit”-paraply iklädd en sober ”hittepå”-poncho.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s