The Decline of Western Civilization: Part II – The Metal Years (1988)

TheDeclineOfWesternCivilization01

The Decline of Western Civilization: Part II – The Metal Years är en riktig klassiker bland musikdokumentärer som först i slutet av augusti i år äntligen såg dagens ljus som DVD/Blu-ray-utgåva. Den föregicks, som namnet antyder, av The Decline of Western Civilization (1981) som skildrade punk- och hardcorescenen i Los Angeles då det begav sig, med band som Black Flag, Circle Jerks och Fear. Den är förvisso ganska hyfsad den också, även om jag inte är lika överförtjust i musiken.

Bakom dessa dokumentärer ligger en dam vid namn Penelope Spheeris, som efter The Metal Years fick förtroendet att regissera den numera klassiska hårdrockskomedin Wayne’s World (1990). Ironiskt nog tackade Spheeris några år tidigare nej till att regissera den ännu mera klassiska mockumentären This is Spinal Tap (1984) eftersom hon inte ville göra narr av heavy metal-genren. Ironiskt, därför att i The Metal Years bidrar många av de involverade omedvetet till att få genren att framstå som allt annat än seriös.

Penelope Spheeris: “Are you making a lot of money?”
Steven Tyler: “Yeah.”
P.S.: “Have you made a lot of money in your day?”
S.T.: “Yeah. Millions.”
P.S.: “You have?”
S.T.: “Oh yeah.”
P.S.: “Where is it now?”
S.T.: “Went up my nose. I must have snorted up all of Peru.”

När det kommer till hårdrocksdokumentärer så ligger The Metal Years och dinglar någonstans i topp tio vad gäller pliktkoll. Den avhandlar hårdrocken och dess värderingar och estetik i allmänhet och (glam) metalscenen i Los Angeles mellan 1986-88 i synnerhet och varvar intervjuer och liveklipp med ungefär lika många bortglömda stolpskott och föredettingar (Seduce, Odin, etc.) som vältaliga legender (Lemmy, Ozzy, Alice Cooper, etc.) Mycket av det som förknippas med hårdrocksgenren dryftas, såsom groupies, censur, allehanda berusningmedel och givetvis associationerna med det ockulta och satanismen.

TheDeclineOfWesternCivilization02

The Metal Years har blivit något av en kultrulle med några riktigt oförglömliga scener, varav den mest omtalade torde vara den med en minst sagt överförfriskad Chris Holmes (W.A.S.P.) liggandes på en flytande stolkonstruktion i poolen med en vodkapava i näven, med sin något besvärade och missbelåtna mor sittandes vid poolkanten. Holmes hade enligt uppgift festat tre dagar i sträck efter att ha kommit hem från en Londonresa när intervjun filmades och var allt annat än i toppform. Skämskuddematerial deluxe minsann, men trots sitt tillstånd lyckas han ändå framstå som mer intelligent än en del andra intervjuoffer, vilket bäddar för ännu mer hukande bakom skämskudden för er som ännu inte sett den. Sekvenserna när Ozzy Osbourne försöker laga frukost medan han gladlynt häver ur sig fyndigheter är också klassiskt intervjumaterial, där han får chans att visa hur rolig och underfundig han faktiskt är.

Penelope Spheeris: “What was the Betty Ford Clinic like?”
Ozzy Osbourne: “Boring. No, actually, the educational value was okay. It made me realise that I was an alcoholic and that I am a drug addict. But still, I am an alcoholic. You always are, you know.”
P.S.: “But you feel better now?”
O.O.: “No.”

Bandet London sticker också ut, men inte på något positivt sätt utan mer som en fläskig mördarsnigel i rosenrabatten. London har genom åren mer gett sken av att vara en plantskola för framtida musiker än ett riktigt band, där kända ansikten som Nikki Sixx (Mötley Crüe), Izzy Stradlin (Guns N’ Roses) och Fred Coury (Cinderella) testat sina vingar innan de flög vidare. Man förstår när man ser dem varför de aldrig lyckats bli mer än en fotnot i musikhistorien. Ett mer infantilt, pinsamt och generiskt hårdrockband får man leta efter.

Även om det skojas friskt filmen igenom och mycket av det som sägs får tas med ett par skopor salt, så finns det en hel del gravallvar som bubblar under ytan, speciellt när missbruk kommer på tal. Det har senare påståtts att The Metal Years till viss del var orsaken till att glam metal-vågen dog ut och beredde väg för thrashen och senare också grungen, och även om så inte vore fallet så var Poison, Faster Pussycat, etc. knappast några lysande ambassadörer för genren. Guns N’ Roses sägs förresten ha blivit tillfrågade om att medverka men avböjde, dock spelade de tillsammans med Alice Cooper in den senares gamla hit Under My Wheels till soundtracket.

Dokumentären finns alltså, efter mycket påtryckningar och hjälp från Penelopes dotter Anna Fox (även hon regissör), sedan ett par månader att skaffa i en riktigt snygg samlingsbox tillsammans med de två andra delarna i serien. Del tre (1998) har jag ännu inte sett men den skildrar, i likhet med den första, punkgenren och är lite av en uppföljning med inriktning på den yngre generationen och sägs vara Penelope Spheeris’ egna favorit bland sina verk.

Många av intervjuerna finns i sina helheter, eller i alla fall mycket längre versioner i extramaterialet. Tråkigt nog har originalrullarna inte stått emot tidens tand särskilt väl, vilket gör att de ser ut som tredje eller fjärde gradens bootlegs. Ljudet är dock bättre än bilden, vilket gör det uthärdligt. Bland dessa står Alice Coopers intervju ut och innehåller en hel del som jag undrar varför det inte hamnade i slutprodukten. Med boxen följer även en bonusdisk med ännu fler förlängda intervjuer och annat godis och även ett snyggt och informativt 40-sidigt häfte. Filmerna är därtill minutiöst restaurerade med knivskarp bild och ljud och del ett har dessutom kommentatorspår från både Penelope Spheeris och Dave Grohl (Foo Fighters), medan The Metal Years kommenteras av Spheeris och Nadir D’Priest (London). Snudd på oumbärlig, blir mitt utlåtande.

Annonser

Cycle Sluts From Hell – Cycle Sluts From Hell (1991)

CycleSlutsFromHell

Cycle Sluts From Hell är fortfarande något av en gåta sisådär 24 år efter att deras enda album släpptes. De gav sken av att vara ett tjejband, men efter lite research står det klart att ”bandet” endast stod för sången. Resten skapades således av det otäcka könet; Chris Moffett (ex-Warrior Soul) och Bobby Gustafson (ex-Overkill) stod för gitarrerna, Tom von Doom för basen och Scott DuBoys för trummorna. Själva ”bandet” bestod av Honey 1%er, Queen Vixen, She Fire Ice och Venus Penis Crusher. Artistnamn allihop skulle jag tro.

Likt mycket av det jag skriver om på bloggen handlar det om ett återupptäckt band jag knappt hört sedan skivan släpptes och återupptäckten var riktigt angenäm må jag säga. Den enda låt jag hade i minnet var deras enda hit I Wish You Were a Beer som gillades starkt av Beavis and Butt-head när det begav sig och resten av låtarna är inte fy skam de heller minsann. De låter i det stora hela som ett mer kompentent The Donnas/tidiga Mötley Crüe med dragning åt både punk och thrash metal med väldigt mycket hockeyrefränger och humorn ligger aldrig speciellt långt bort. Ibland kommer rentav ett kvinnligt Bad News upp i tankarna när man lyssnar. Dark Ships och Soultaker är dock superseriösa och själva anledningen till att jag slängde upp det här på bloggen. Den ena är en riktigt doomaktig pärla och den andra en snygg hjärtsnörpande halvballad i stil med Drain S.T.H.’s Right Through You med lite mera stake. Omslaget är väl det enda minuset jag kan komma på. Men den är åtminstone välansad. Plattan finns på Spotify.

I Wish You Were a Beer

Dark Ships

Conqueress

Soultaker