Great Lefty – Live Forever! – Tribute to Tony Iommi Godfather of Metal (2015)

TonyIommi01

I början av 2012 offentliggjordes att den allsmäktige Tony Iommi drabbats av non-Hodgkin lymfom, en potentiellt lömsk form av blodcancer som sprider sig via det lymfatiska systemet och tillhör de dödligaste cancerformerna. Han sägs numera vara cancerfri men ju mer jag gräver i detta desto mer vill jag blunda, släppa cyberspaden och stoppa fingrarna i öronen. Så jag släpper den, sluter ögonen och plirar lite lojt med parabolerna såsom svenskar i allmänhet brukar göra när allvaret står för dörren. För detta handlar ju i grunden om musik. Och få lär veta vad framtiden bjuder.

Man bör sällan höja en coverskiva till skyarna som ”seriös” musikrecensent av den enkla anledningen att låtarna ju redan är skrivna, arrangerade och utgivna i den form de faktiskt var tänkta (sicken jefla tur för er att jag är så totalt ”oseriös”). Någon gång (typ vart femte år) kommer det dock en coverplatta som ställer hela musikvärlden på ända och den här samlingen är just precis en sådan. En platta (eller två, då det är en dubbel) som kritikerna hatar att älska och fans världen över slurpar i sig som vore det ett serum som stoppar tiden. Oräkneliga Black Sabbath-hyllningsskivor har letat sig ut på marknaden genom åren och en av de bästa som fångade mina såväl som många andras öron och intresse var Nativity in Black – A Tribute to Black Sabbath (1994), som sedermera också fick två ganska hyfsade uppföljare. Sedan dess har Sabbath-tributerna duggat ganska tätt, med mer eller mindre lyckat resultat. Great Lefty – Live Forever! – Tribute to Tony Iommi Godfather of Metal anser jag (trots sin onödigt långa och überkrångliga titel) klår de flesta. Och då är det ju inte ens en renodlad Black Sabbath-hyllning, utan faktiskt en Tony Iommi-dito, för Tony har ju också gjort en hel del utanför huvudbandet genom åren.

Versionen av Never Say Die med multiinstrumentalisten Dario Mollo och sångaren Mark Boals (Yngwie Malmsteen, Uli Jon Roth och numera basist i Dokken (WTF!?)) är stökigt power metal-suverän. Children Of The Gravy’s version av Sabbath Bloody Sabbath lär vara så nära en pimpad nyversion av original-Sabbath som man kan komma. Sångaren Gravy Osbourne (!?) låter nästan mer som en yngre Ozzy än Hellfueled’s sångare Andy Alkman vilket känns osannolikt tills man hört honom. Vidare finns det en underbar cover av Anno Mundi (The Vision) från skivan TYR (1990) där Tony Martin, som var sångare i Black Sabbath till och från mellan 1987-1997 (och som även sjöng på originalet), stretchar sina fortfarande riktigt dugliga stämband. Det hörs ingenstans att han börjar närma sig sextio bast. Phil Jakes’ instrumentala version av Behind the Wall of Sleep låter precis så som jag vill kunna spela, men fortfarande saknar en del talang för efter nära trettio år bakom gitarrsträngarna. Sista riktiga höjdaren är Tony Reed’s Live Forever. Även han låter fruktansvärt lik en tidig Ozzy med ett par rejäla cojones för stora för bananhammocken. Tilläggas bör att han även spelar alla instrument. Till och med den obligatoriska tolkningen av Paranoid går att ta sig igenom utan att plocka fram vare sig rakblad, bössa eller snara. Resterande låtar sträcker sig från riktigt hyfsade till närapå suveräna och en mer jämnstark, motiverad och varierad Sabbath-hyllning lär sällan ha skådat dagens ljus. Alla intäkter går oavkortat till Macmillan Cancer Support, vilket i sig självt är ganska oerhört suveränt. Spotify

Annonser

Mother Superior – The Mothership has Landed (1996)

mother superiorSatt man så och tittade på Grammisgalan i februari 1997 och de nominerade för årets hårdrock kom upp. Under 1996 hade Refused släppt Songs to Fan the Flames of Discontent, Spiritual Beggars låtit som 70-talet på Another Way to Shine och The Hellacopters fullängdsdebuterat med den distade Supershitty to the Max. The Hellacopters gick den gången hem med priset även om alla tre banden efter det gjorde sig namn och hade hyggliga till stora framgångar. Och sen hade vi då det fjärde nominerade bandet, Mother Superior från Uppsala med förstlingsverket The Mothership has Landed. Någon som kommer ihåg dem?

Det är lustigt ibland hur vissa artister fastnar och åtminstone blir ihågkomna, medan andra bara trillar in i musikbranschen ett litet tag för att sedan gå upp i rök och aldrig mer nämnas. Mother Superior får nog sägas höra till den sistnämnda kategorin, de släppte uppföljaren The Mothership Movement 1998 innan medlemmarna gick vidare till andra projekt. Men gillar man Supershitty to the Max och Another Way to Shine så finns det ingen ursäkt att inte också lyssna på utmärkta The Mothership has Landed. Det handlar om ren och skär rock influerad av de där tuffa banden från Detroit under sent 60- och tidigt 70-tal. Visst, det är en typisk och trött beskrivning av många grupper, men Mother Superior hade till skillnad från många grupper en skaplig sångare och framförallt starkt låtmaterial. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

Vill man ha ett fysiskt exemplar av The Mothership has Landed är det en smal sak att söka upp en nätbutik som har den. Annars finns den också på Spotify.

Alternativa jullåtar 3.0

EddieSantaClaus01

En jul utan en alternativ jullåtslista från oss på Soundsandbeyond är ju faktiskt ingen vidare jul alls. Och jag kan lova att åtminstone någon av dessa låtar har potential att bräda någon av era nuvarande julfavoriter. Lagom effektivt kräkmedelmaterial blandas hejdlöst med gigantiskt mycket kvalitativt tomtemys. Vad som är vilket bestämmer ni alldeles själva.
Och som vanligt gäller följande: ”Musikstilarna varierar kraftigt, från punk, soul och death metal till hårdrock, jazz och rap. Seriositeten är en annan sak som varierar, från innerligt och känslosamt till buskis, parodier och rena julhatarlåtar. En del av texterna kan uppfattas som aningen stötande, så mitt råd är att inte trycka runt på måfå i listan om lättinfluerade små barn befinner sig i närheten”.
Från oss båda, till er alla… Listan hittar ni här.