Mammoth Weed Wizard Bastard – Noeth Ac Anoeth (2015)

MammothWeedWizardBastard01
Ibland stöter man på ett band med ett namn så vida pass überbrutalt och lattjolajbantufft att man redan innan man hört en endaste ton bestämt sig för att man kommer att tokdyrka dem, vilket var fallet när jag läste om Mammoth Weed Wizard Bastard för ett par dar sen. Om jag så på förhand hade läst att de lät som ett fjolligt och talanglöst Toto med Army Of Lovers-tendenser frontat av en tondöv Arja Saijonmaa-kopia så hade jag ändå kollat upp dem. Nu är det ju som tur är inte så illa. Är man hyfsat bevandrad inom hårdrockens snävare subgenrer kan man via namnet gissa sig fram ganska precist till hur det kommer att låta när man sänker ner pickupnålen. Skulle man då gissa på någon kombination av psykedelisk sludge och doom metal så skulle man gissa oerhört rätt.

Mammoth Weed Wizard Bastard bildades så sent som 2014 i Wrexham i England och består av Hoss Mandrill (trummor), Paulo Nuttertini (gitarr), Mark Huckridge (synthar, FX och gitarr) och Jessica Ball (sång och bas). Just Jessica Balls reverbdränkta och spöklika stämsång gör att de står ut i doom-, stoner- och sludgeträsket, där kvinnor är kraftigt underrepresenterade. Hon gör heller inte bort sig bakom basen. ”Brötig” är en term jag insett att jag strösslat alldeles för lättvindigt med för att beskriva ljudbilder men denna gången är den beskrivningen synnerligen oumbärlig. Lägg till det gitarrer så pass jävla nedstämda att strängarna riskerar att vibrera loss från stämskruvarna, monotona, hypnotiska och pumpande riff i Sleep/Cathedral-skolan och en snyggt brummig och råbarkad produktion så beskriver det vad ni kommer att få höra någorlunda adekvat.

Jag har visserligen skrivit om hyfsat svårlyssnade plattor på bloggen förr men frågan är om inte Noeth Ac Anoeth tar priset hittills. Det här är extremt tålamodsprövande och till stora delar instrumental musik. Refränger och melodikrokar lyser helt med sin frånvaro, det här är musik som man helt enkelt måste nöta in i medvetandet. Tre låtar som breder ut sig över 51 minuter är vad som bjuds, där den längsta låten Nachthexen klockar in på strax över halvtimmen. Således inget man fläskar på under förfesten direkt (såvida det inte bjuds på röka istället för dricka), men jag kan tänka mig att plattan funkar på lagom volym som hyfsad kompanjon dagen efter när träkepsen klämmer som värst. Vill man ha en liten inblick i vad bandet själva lyssnar på så ombads de nyligen av Teamrock att lista de tio bästa doomplattorna. Spotify

Les Paradis Artificiels

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s