Half Man – The Complete Field Guide for Cynics (1999)

Half ManFörsta gången jag besökte den lilla festivalen Rock i Dalen i skånska Örkelljunga var 1997, då för att höra Spiritual Beggars köra nya låtar som inte skulle komma att släppas förrän året efter på plattan Mantra III. På köpet den gången fick jag även stå ut med Backyard Babies och, befarade jag när Blanch Sebasthian presenterades, ännu ett taskigt coverband som skulle lira Black Sabbath-material på ett oinspirerat vis. Ibland har man lyckligtvis fel, detta coverband hade ett riktigt ess i ärmen i sångaren och munspelaren Janne Bengtsson som ju faktiskt gjorde låtar som exempelvis The Wizard rättvisa. Vilken förbenat bra och dramatisk sångröst han hade, tänkte jag. Men ändå, varför slösa bort sin talang på att göra andras låtar?

En stund senare stod dock Bengtsson med sin uttrycksfulla röst och en gitarr på scenen igen, denna gång med bandet Half Man som gudskelov satsade på mestadels eget och alldeles utmärkt material i sjuttiotalshårdrockspsykedeliabluesgenren. Det visade sig att Half Man redan vid det laget hade varit aktiva i många år, så givetvis var det läge att kolla upp om de hade släppt några plattor, eftersom de ju självklart måste ha gett ut något. Men inte, inget alls vad det verkade. I själva verket var det tydligen så att de inte heller gjorde särskilt många spelningar överhuvudtaget utan visade sig mest när det var dags för Rock i Dalen, där de var något av festivalens husband under 1990-talet. Tänka sig, en liten undangömd guldklimp i Örkelljunga!

Ett par år senare fick de i alla fall tummen ur ändan och spelade så in debutplattan The Complete Field Guide for Cynics, som gavs ut på egen hand på både CD och LP (i endast 500 exemplar). Tack och lov att denna kvartett till slut fick sin musik dokumenterad för eftervärlden, annars hade vi inte kunnat lyssna på låtar som tolkningen av PJ Harveys Hardly Wait, Searching for a Woman eller plattans absoluta höjdpunkt Nowhere Leading Road (part 1 & 2). Framför allt den sistnämnda är så bra att när jag hörde den första gången tänkte att den bara måste vara skriven av något annat band decennier tidigare – men nej, det är verkligen Half Man original! Min enda ynka invändning mot albumet skulle möjligen kunna vara produktionen som gärna hade fått låta aningen mer analog och retro, något som hade passat deras förr-i-tiden-musik ännu bättre.

Tack vare The Complete Field Guide for Cynics var mitt intresse för Half Mans förehavanden rätt stort under tiden som följde. År 2000 släppte de en split-7″ tillsammans med Mothercake och bidrog med en version av Round and Round på Aerosmith-hyllningen Right in the Nuts. Det skulle dock dröja till 2002 innan fullängdsuppföljaren Red Herring såg dagens ljus, ett album som dessvärre inte alls är lika övertygande som debuten där allt bra material uppenbarligen hamnade. Några hyggliga spår ska ändå nämnas, till exempel den instrumentala öppningen Repulsion och Willy the Pimp, där de nog lät sig inspireras åtminstone en smula av Stone the Crows Love. Därefter blev det inga fler album med Half Man. Janne Bengtsson och basisten Patric Carlsson hade dock vid ungefär samma tid sidoprojektet Tectonic Break som spelade in en demo med två låtar och medverkade på samlingen Sucking the 70’s, en hyllning till 1970-talets hårdrock med en riktigt förträfflig cover på Parish Halls How Can You Win. De båda befinner sig numera i bandet Skånska Mord.

Åtminstone LP-versionen av The Complete Field Guide for Cynics kan nog numera anses vara obskyr på samma sätt som de 60- och 70-talsplattor Half Man-medlemmarna själva hämtade sin inspiration ifrån. Lyckligtvis kan man med en kvick sökning fortfarande få tag i plattan på CD, eller helt enkelt lyssna på den på Youtube.

Annonser

Bortglömda Mästerverk – Anacrusis – Screams and Whispers (1993)

Anacrusis01

Anacrusis bildades i St. Louis, Missouri 1986 och hade innan det här albumet släppt tre fullängdare, alla med sitt eget stuk. 1993 bestod bandet av Kenn Nardi (sång, gitarr och huvudsaklig musikmotor), Kevin Heidbreder (gitarr), John Emery (bas) och Paul Miles (trummor). Förra trummisen Chad Smith (nej, inte den Chad Smith) hoppade av lagom till inspelningen, främst av ekonomiska skäl då han hade en familj att försörja och bandet inte drog in tillräckligt med flis. Dock var han med och skrev och arrangerade stora delar av Screams and Whispers, vilket han givetvis ska ha cred för.

Anacrusis är svåra att beskriva, i alla fall vad gäller den här plattan. Stilmässigt torde ett mellanting av thrash och prog metal ligga närmast till hands, kryddat med alternativ rock och en gnutta stelbent och synthbemängd goth. Även band som går att dra paralleller till är svåra att komma på, men själv tycker jag att Voivod, Coroner, Savatage, Fear Factory och måhända tidiga Nevermore svischar förbi mitt inre när jag lyssnar. Skillnaden mot föregångaren Manic Impressions är inte milsvid, men Manic är aningen rakare, thrashigare, mer basic (med Anacrusis-mått mätt) och något av svårmodet, variationen och bombasmen saknas. Den innehåller dock även den riktiga höjdarspår i form av bland annat Explained Away och Something Real.

En signifikant skillnad vad gäller soundet på Screams and Whispers jämfört med tidigare plattor är de orkestrala och skräckfilmsminnande keyboardinslagen, ett inslag som Kenn Nardi hade velat testa länge. De framhäver och komplementerar det musiken vill ha sagt perfekt och skapar mystik och atmosfär i bästa King Diamond-stil. Celtic Frosts Into the Pandemonium rankades tydligen högt bland Kenns egna favoriter, en skiva som kombinerar tungt riffande med orkestrala arrangemang. Nardis mål var att kombinera Anacrusis med sagda platta, men med mer fokus på melodi (och mindre på Tom G. Warriors grodsång får man förmoda). Utan att vara speciellt förtjust i Celtic Frost själv skulle jag säga att de lyckades ganska hyfsat.

Nagelfar man Anacrusis sound ytterligare så skulle jag säga att Kenn Nardis röst ibland låter monotont Page Hamilton-aktig, ibland Burton C. Bell-ångestladdad och ibland rentav robotlik, med både ett elakt black metal-gläfs och brutalt death metal-growl i bakfickan. Samtidigt besitter han en utmärkt balladröst. Med andra ord en sångare som är stört omöjlig att beskriva i ord och det som gör honom fullständigt unik är hans falsett som på något sätt delar sig i två stämmor när han tar i, lite som en hybrid av salig David Wayne (Metal Church, Reverend) och en meskalintrippad David Lee Roth med ett dussin ilskna mördarbin som flugit vilse innanför läderbrallorna. John Emerys bas ligger högt i mixen, ger musiken en extra dimension och låter stundvis Practice What You Preach-mungigeaktig. Trummisen Paul Miles behärskar både teknisk klurighet och simpel tvåtakt och fyller sin föregångares skor galant.

Även textmässigt ligger den här plattan på en hög nivå. Det är inte bara tuffa ihopslängda klichéer som passar bra till musiken, utan det är lyrik som man faktiskt kan ta till sig. Den enda stötestenen jag har är produktionen, som Kenn Nardi själv stod för, och då mer specifikt det småtråkiga distljudet på gitarrerna. Men samtidigt tillför det på ett underligt sätt till den lite torra och speciella ljudbilden som råder på plattan. Lite mera rymd och luft hade dock inte skadat.

Det var förmodligen tio år sedan jag hörde en Anacrusis-platta i sin helhet, så detta inlägg var en rejäl lektion även för mig. Screams and Whispers fyller definivt kriterierna för ett bortglömt mästerverk; få kommer ihåg bandet och skivan beskrivs av de som hört den nästan uteslutande just som ett mästerverk nätet runt. Även efter tio gånger på repeat tröttnar jag ingalunda. Och även om jag haft denna plattan och (den nästan lika bra) Manic Impressions i skivsamlingen sedan tidigt 90-tal, så har jag av någon anledning aldrig kommit mig för att kolla upp Anacrusis två första album förrän nu.

Bandet återförenades 2009 men har inte spelat in något nytt, vilket än så länge gör detta till deras exemplariska svanesång och magnum opus. Dock spelade de av någon anledning in de två första albumen på nytt 2010. Manic Impressions återutgavs i en undermålig, reverbdränkt och menlös remixutgåva 2006, men ingen verkar har brytt sig speciellt mycket om Screams and Whispers. Tre låtar remixades förvisso till samlingsplattan Silver (2012), men det räcker inte på långa vägar. Den här plattan förtjänar en rejäl återutgåva med demos, utförliga linernotes och, som sagt, att någon fixar till produktionen en smula.

Anacrusis har gjort hela sin katalog nedladdningsbar (förvisso bara som 192 kbps mp3-filer, men ändå) på hemsidan, och där kan man också förutom att läsa hela historien om bandet även stifta bekantskap med Kenn Nardis senaste projekt Cruel April. Anacrusis har en del inbokade spelningar i Europa i april, bland annat på anrika Roadburn Festival i Holland, så har ni vägarna förbi…

Spotify

Tools of Separation

Grateful

Too Many Prophets

Driven